Le mot världen

Att le är det enklaste sättet att försköna sitt utseende. En vacker kvinnas leende är plånbokens tårar. Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus, men ändå lyser det upp ett hem.

Det finns otaligt med ordspråk om leenden. Antagligen för att ett leende faktiskt betyder mer än man kan ana. Vissa påstår till och med att ett leende kan skapa lycka. Det sägs till exempel att om man ler när man är ute och springer så kommer kroppen automatiskt förknippa känslan av att springa med lycka. Jag vet dock inte hur sant det är, jag har försökt, men i mitt fall verkar det som att inte ens ett gapskratt skulle kunna motverka blodsmak i munnen och väsande andhämtning.

Man måste le

Leenden kan vara av olika slag, det finns illmariga, förvånade, varma och hemlighetsfulla som Mona-Lisas. Men oavsett är leenden viktiga, de finns av en anledning och de bör utnyttjas så ofta som möjligt.

Håller man på något vis på med underhållning och musik så vet man hur viktigt ett leende är. Jag har inte varit med i ett enda Luicatåg, köruppträdande eller teaterframförande utan att någon ständigt har tjatat på mig om att jag MÅSTE le. Och det är inte alltid så lätt när man är koncentrerad på att komma ihåg texten till Luciasången, minnas sina repliker, eller inte svimma. Det brukar ofta sluta med att ett något stelt leende påklistras i ansiktet precis innan man stiger upp på scen.

Ett stort ansvar

Några som ofta har fått höra att de måste le är Svenljunga ungdomsorkesters drillflickor, de har ett stort ansvar att axla eftersom de inte bara är SUO:s frontfigurer utan också måste le för de 50 personer som går bakom och absolut inte kan le eftersom de har hela munnen full av instrument. Det är inte alltid lätt att le, inte när man har marcherat i spöregn i tre timmar i en liten ort i Danmark eller när man har haft fyra olika spelningar och gått säker två mil i 30 graders värme i Tyskland. Men kanske är det då ett leende gör som bäst nytta.

”Det är lätt att le om man har något att le åt” heter ett annat ordspråk. Förra veckan var SUO med Drill i Paris, en av spelningarna vi gjorde var i Luxembourgparken, en park som omnämndes som folkets park. Vi hade nog egentligen inte förväntat oss så jättemycket, men när vi började spela, dansa och marschera flockades människor runt oss, de fotade oss, klappade i takt och marscherade med. Det var fantastiskt roligt, och när jag satt där och spelade så tittade jag upp och precis då vände sig drillflickorna mot orkestern i sin dans, och det var då jag fick se de äkta leendena. De som satt där helt naturligt utan ansträngning och när jag tänkte efter kände jag att till och med jag som hade en klarinett i munnen hade ett leende klistrat på läpparna. Det var det fåniga leendet, det som kanske inte alltid är så vackert, men som vinner över alla andra leenden eftersom det är så äkta. Ett leende som smittar!

Skrämd till snabbhet

När jag gick på gymnasiet åkte jag ofta med min pappa in till skolan. Han började egentligen åtta men när jag åkte med brukade han få flexa en halvtimme eftersom jag var så seg på morgonen. Det var som att det inte spelade någon roll hur tidigt jag steg upp, eller hur mycket jag hade planerat dagen innan, när jag skulle åka med pappa fick jag alltid bråttom i slutändan. Ibland hände det att jag åkte med mamma istället, och då blev jag av någon anledning aldrig försenad. Jag vet att min pappa frågade mig hur det kom sig att jag alltid blev försenad med honom men aldrig med mamma, och just då kunde jag inte svara på det.

Försenande extrabestyr

Nu ska klara av de där morgnarna själv. Jag pendlar till Göteborg och hittills har jag aldrig blivit försenad till bussen, förutom de dagarna då jag har bestämt mig för att åka in tidigare för att plugga eller uträtta ett ärende, då missar jag alltid bussen.

De senaste två veckorna har jag missat min buss varje morgon. Jag har lagt en himla massa tid som jag hade tänkt tillbringa sittandes i en varm buss med en god bok, nåja en ganska tråkig men lärorik bok, på att istället sitta och frysa i en busskur för att säkert inte missa nästa buss. Mina vänner har fått vänta, och mina ärenden har blivit outrättade, men jag har inte missat någon skola. När jag missade min buss för fjärde gången samma vecka började skönja ett mönster. Jag hade varenda morgon som jag inte absolut behövde hinna med bussen för att inte missa något viktigt i skolan lämnat hemmet ungefär fem minuter senare än vad jag skulle gjort annars, jag hade tagit längre tid på mig att äta frukost, klä på mig och borsta tänderna. Jag hade till och med gjort mig själv försenad genom att i sista stund och helt ologiskt byta byxor, väska eller skor, och dessa små extrabestyr gjorde mig försenad.

Bedragen av hjärnan

Det verkar alltså som om min kropp överlistar min hjärna, eller kanske att min hjärna bedrar mig. Jag tänker; imorgon ska jag åka in till skolan extra tidigt för att plugga eftersom jag inte börjar förrän 10.00. Min hjärna hör; jag börjar inte förrän 10.00, och min kropp säger; gött då kan jag ju sega hur mycket som helst.

Men hur är det då med min inledning? Varför var jag sen när jag åkte med pappa men inte med mamma? Av exakt samma anledning. Jag tänkte; imorgon ska jag åka med pappa, då måste jag vara i tid, min hjärna hörde; jag ska åka med pappa, han blir inte arg om vi blir lite sena, och min kropp sa; gött då kan jag sega hur mycket som helst. När jag däremot skulle åka med mamma lät det annorlunda, då visste hjärnan att det skulle bli ett jäkla liv om vi kom försent och kroppen reagerade därefter.

I skrivande stund är det en dag kvar innan jag ska på en lång bussresa med SUO till Paris. Jag önskar att någon kan skrämma mig lite så att jag säkert inte kommer försent!

Ung men imponerad

Svetten rinner längs med ryggen och jag häver ett glas vatten medan jag försöker lugna min puls lite. Jag har inte insett exakt hur mycket jag faktiskt har ansträngt mig, men sittandes där på stolen inser jag att jag har hållit igång konstant i säkert en halvtimme. Men det är inget svettigt gympass jag beskriver, inte heller en springrunda, det är en kväll i Örsås bygdegård.

De tre festnivåerna

Jag vet att vi är många runt om i bygden som har tillbringat otaligt långa och roliga kvällar i Örsås. Kvällarna brukar se ganska likadana ut oavsett vem som anordnar festen och vad det är för folk som är inbjudna, de är liksom indelade i tre festnivåer. Först en lite stel inledning med mingel och fördrink, följt av en något lättsammare middag med lite allsång och trevliga samtal, och slutligen när borden flyttas undan och dansgolvet fylls nås den tredje nivån, en uppsluppen stämning där alla eventuella hämningar släpps och festen sätts igång på riktigt. Det är den sista festnivån som är den bästa, den då alla pratar med alla och folk vågar skratta och prata högt.

Jag är medveten om att det förmodligen är fler i mina föräldrars ålder som kan känna igen sig i ovanstående beskrivning. Det brukar inte vara folk i 20-årsåldern som utgör den flitigaste gruppen bygdegårdsbesökare, och det gör att jag är bland de yngsta på den fest som kören Likören anordnat i samarbete med Örsås bygdegårdsförening. Det borde såklart finnas vissa förväntningar på att jag som representant för den yngre generationen ska vara den som orkar hålla igång längst. Så är det inte. Det händer något med mina medelålders och medelålders-plus-vänner när bandet börjar spela gamla godingar, de liksom glömmer ålder, alla eventuella krämpor och alla eventuella extrakilon som i vanliga fall kan vara hämmande.

Djupt imponerad

De kastar sig ut på dansgolvet och buggar som om de aldrig har gjort något annat i sitt liv. Jag är djupt imponerad över två saker; den ena är att alla, och då menar jag verkligen alla verkar kunna dansa, och gör det riktigt riktigt bra, jag har inte en chans att hålla jämna steg med dem, trots att jag faktiskt kan bugga. Det andra som imponerar mig är att de som i vanliga fall förmodligen inte skulle orka med att springa hundra meter nu kan hålla igång en hel kväll utan att pausa.

Jag sitter där och betraktar mina föräldrar, deras vänner och mina vänner som virvlar omkring på dansgolvet och jag inser att jag inte har en chans att mäta mig med dem. Men så blir jag uppbjuden igen och det är då jag förstår hur de kan orka, det går inte att jämföra med att springa hundra meter. Löpning är ju motion, medan dans är fest och det är fest och inget annat som är botemedlet mot ålder, eventuella krämpor och eventuella extrakilon.

Vuxna halvlögner

Det är en fridfull kväll hemma i min kompis lägenhet, vi har ätit middag och nu väntar dessert. Eftersom hon har fyllt år står det tårta på menyn och för att festa till det extra har vi köpt tomtebloss som vi, förväntansfulla som små barn, tänder ute i köket.

Tänk om brandkåren kommer!

När min vän får syn på tårtan och de sprakande blossen skiner hon upp och ska precis uttrycka sin glädje när vår sång och hennes glädjeyttringar överröstas av ett högt och intensivt tjutande. Brandvarnaren tycker att vi har överdrivit det hela lite. Den glada stämningen förbytts i panik. Herregud!! Tänk om grannarna hör, tänk om brandkåren kommer, tänk om den lilla vita plastsaken har någon slags trådlös koppling till brandstationen och vi kommer bli skyldiga till falskt alarm!! Det är vad vi tänker, hur vi agerar är nästan ännu pinsammare, det tar en ganska bra stund innan någon av oss slutar försöka hoppa för att nå brandvarnaren, och istället hämtar en stol. Att öppna fönstret faller oss inte ens in.

När vi äntligen, med våld, har ryckt ner brandvarnaren är alla helt uppjagade. Vi tror fortfarande att brandkåren är på väg, och måste anstränga oss för att greppa situationen och inse att billiga brandvarnare inte brukar ha en direktkoppling till larmcentralen.

Vi känner oss lite skamsna när vi äter vår nu ganska tilltygade tårta. I händelse av riktig katastrofsituation skulle vi förmodligen ha en ganska liten chans att överleva, men efter ett tag enas vi om att vår reaktion inte helt och hållet är vårt eget fel. Vi skyller på skolan. I skolan fick man höra att om brandlarmet löstes ut skulle brandkåren komma och vid falskt alarm skulle det kosta en himla massa pengar. Det var förmodligen helt sant, men det har förändrat vår syn på brandfara. För oss innebär ljudet av en brandvarnare inte fara för våra liv, utan fara för att behöva punga ut med en massa pengar.

Rött kiss

Det finns många sådana här saker som vi tänker eller gör för att det sitter så starkt inpräntat i oss. Jag stressar alltid när jag ska av en buss eftersom jag som liten fick höra att man kunde bli klämd eller påkörd annars, den egentliga orsaken var förmodligen att skynda på sega barn. Eller det här med att man inte fick svälja tuggummi eftersom det skulle fastna i magen när den främsta anledningen antagligen var att sätta dit en stackars högstadieelev.

Jag äter inte äppelkärnor för jag vill inte att de ska börja gro i magen, och jag kissar inte i offentliga pooler på grund av risken för att vattnet omkring mig ska bli rött. Jag vet inte ens om det går att punktfärga med kiss, men starkt inpräntat i mig är det. Kanske är vuxna halvlögner inte helt dumma i alla lägen. Att kissa i offentliga pooler är ju faktiskt rätt äckligt!

Vintern rasat ut?

Som genom ett trollslag så blev det så äntligen vår, eller åtminstone sol i några dagar. Jag gick till skolan som vanligt i min vinterjacka, hade en förmiddag med lektioner, och när jag kom ut igen hade världen förändrats. Jag som bara några timmar tidigare hade varit så rätt i min vinterjacka och stora halsduk kände mig nu som en eskimå iklädd isbjörnspäls på en strand i Karibien jämfört med alla tjusiga människor som spatserade Göteborgs gator fram iklädda ljusa korta jackor och solglasögon.

Oupplyst och förvirrad

Jag kände mig helt förvirrad, när hade folk hunnit ömsa vinterpälsen? Jag såg till och med joggare i shorts och t-shirt, och själv hade jag inte ens hunnit fundera på att ta fram vårjackan ur garderoben hemma. Var det verkligen så varmt? När jag gick in på facebook var mitt flöde fyllt av folk i tunna jackor som satt och njöt i solen. Inte bara den verkliga världen utan även den virtuella skrek DET ÄR VÅR!! Det var verkligen som om alla i hela min omgivning hade kommit överens om att det minsann var dags att byta till sommarskrud men glömt upplysa mig om det.

Efter att ha gått omkring en stund i värmen insåg jag att jag var tvungen att göra något för att passa in. Så jag gick in i närmsta affär för att se om de hade ett par billiga solglasögon jag kunde inhandla, inte för att solen var så stark direkt, utan mer för att se ut som om jag också var en av dem som hade fattat att våren tydligen började just idag. Inne i butiken var det rusch, tydligen hade inte expediterna heller blivit upplysta om vårens plötsliga intåg, de sprang desperat runt och frontade diverse vårattribut, ett ställ med förra årets solglasögon i en salig röra kördes ut mitt framför mig och genast var vi ett dussintal som började rafsa i den röriga högen. Jag tittade upp och insåg att de människorna som liksom jag hade en alldeles för tjock jacka på sig befann sig inne i affären. Aldrig har väl så många repiga solglasögon i förra årets modell sålts på en dag. Vi stod på rad med våra glasögon i handen medan vi försökte se ut som att vi hade vetat hela tiden att våren var här.

En sång om blåsippor

Väl hemma slängde jag in alla vinterjackor i garderoben tog fram min tunna vårjacka och ett par vita skor, satte mig ute i solen och la ut en solig bild på facebook samtidigt som jag försökte ignorera det faktum att jag faktiskt frös lite, och att en känd visa om en blåsippa och barn som måste behålla sina skor och strumpor på spelades upp i mitt huvud gång på gång.

Dagen efter hade jag fått urinvägsinfektion. Vårhetsen hade ännu en gång övervunnit mitt förnuft trots att den kända visan har varnat oss för det sedan 1895.

Inte stöpt i samma form

I sviterna efter internationella kvinnodagen, där huvudfrågan som alltid var i fall det verkligen är befogat med en dag för kvinnor, vill jag passa på att belysa ett av de problem som tyder på att samhället inte alltid arbetar för alla kvinnors vällevnad.

Via en blogg som jag slöläser när jag egentligen ska plugga får jag nys om en engelsk webbsida som säljer kläder. Jag fastnar genast för att de har en kategori med kläder som kallas för ”tall” och är anpassade för att passa kvinnor som är över 175 cm långa. Jag är själv 178 cm lång och vet inte hur många gånger jag har stått och kämpat i provrummet för att få klänningar som ska ha en längd som slutar ”strax ovanför knät” att åtminstone täcka baken. Det kan låta som ett extremt stort icke-problem. Men det ligger så mycket bakom mitt personliga problem som faktiskt är ett problem på riktigt.

Borde bli förbannad

Det brittiska klädföretaget som ligger bakom webbhandeln är inte på något vis specialiserad på långa personer, de har även en kategori som de kallade ”petit” som är riktad till korta kvinnor och utöver de så kallade extra stora-storlekarna har de en kategori som kallades ”curve” och som namnet antyder riktade sig till kvinnor som har en kurvigare kroppsform.

Jag satt där och fascinerades över vilken smart lösning denna kedja hade på många kvinnors problem, och jag tipsade även min vän som också har svårt att hitta kläder på grund av sin längd, men i motsats till mig ofta får lägga upp klänningar och byxor, om kategorin petit. Det var inte förrän efter att jag hade suttit där en bra stund som jag insåg att jag inte borde bli så glad över att det finns en butik med kläder som inte är anpassade till en typ av tjej och en typ av kroppsform. Jag borde snarare bli förbannad över att inte alla klädbutiker har den uppdelningen.

Kanske bättre förr

I butiker som inriktar sig på kläder till män existerar det i mycket högre grad en acceptans för att alla inte ser likadana ut. Män kan ofta välja på tröjor och skjortor i olika modeller som är bredare över axlarna, har en större öppning i halsen, är smalare eller bredare i midjan och så vidare. Men vi kvinnor förväntas för det mesta att vara stöpta i en och samma, tyvärr rätt anorektiska, kroppsform.

Förr gick man till skräddaren och fick kläder uppsydda efter sina mått, då var det ingen som pratade om size zero, eller storlekar överhuvud taget. Idag står vi i provrummet på H&M och funderar på vad det är för fel på just oss som inte har en kropp som passar i någon av de tre alternativen small, medium eller large, det är faktiskt rätt ofta så att vi inte har mer än tre olika storlekar vi kan vara, vilket, när man tänker efter, är löjligt orättvist.

Jag blir trött på att behöva anpassa min kropp efter stora kedjors ideal, och är därför tacksam för att det verkar finnas klädföretag som har insett att människor ser olika ut, och mångfald inte bara är naturligt, utan också väldigt vackert!

Bröd, kladd och dill

Matexperten på radion påstår att smörgåstårta är det svenskaste man kan äta. Jag blir lite besviken, här har man gått omkring i 23 år och trott att köttbullar med brunsås och lingon är Sveriges nationalrätt, och så kommer någon med experttitel och spräcker mina illusioner bara sådär. Han förklarar att vi svenskar alltid har haft en förkärlek för bröd och mejeriprodukter. Men också att ju kladdigare maten är, desto bättre tycker vi att det är, och är det dessutom dill med i bilden då är vi sålda.

Den förrädiska dillen

Jag kan ju inte låta bli att ge honom rätt. Samtidigt som vi alla ju vet hur farligt dill är. Man blir illamående dagen efter man har ätit dill, det vet ju alla. Midsommarafton- dill, påskafton- dill, jul- dill, kräftskiva- dill. Men förutom den nackdelen är ju dill, klet och mackor en himla bra kombination.

Samtidigt kan det ju kännas lite tråkigt att vår svenskaste maträtt är så konstig. Man kan få uppfattningen att vi är lite ambivalenta. Vi vet uppenbarligen inte vad vi ska äta och kombinerar därför allt. Och medan Italienarna skryter med sin pasta och sina smakrika korvar, fransmännens mat är kantad med vitlök, och serveras på lyxkrogar runt om i världen och thailändarnas välkryddade maträtter finns i vartenda gathörn, har vår nationalrätt inte riktigt nått samma globala status. Det är få lyxkrogar runt om i världen som serverar en bit smörgåstårta med två korslagda gräslöksstrån, och än verkar det inte ha ploppat upp smörgåstårteställen som erbjuder en snabb och god lördagsmat. Det känns på det hela taget inte riktigt som om man vill skryta med att vi gillar vitt bröd i lager med majonnäs emellan och allt man kan hitta i kylen ovanpå.

Oförtjänt dåligt rykte

Smörgåstårtan är trots sin nationalstämpel en rätt utskälld maträtt. Det är inte många som står och gör en smörgåstårta för att skryta för grannen på finmiddagen. Samtidigt tycker jag faktiskt att smörgåstårtan förtjänar bättre rykte. Det är ett hantverk att kunna göra en bra smörgåstårta, en som varken är för torr eller för kladdig, och som är konstfullt dekorerad. Personligen tycker jag att det kan jämföras med att slå en bra bearnaisesås, skillnaden är att många skryter om sin fantastiska bea, men det är sällan du hör någon berätta hur deras tonfiskfyllning är en riktig smakförhöjare i smörgåstårtor.

Jag tycker det är dags att vi slår ett slag för tårtan som jag har en känsla av befinner sig på kalasborden oftare än vad vi vill erkänna. Det är inte fult eller ocharmigt. Det är genialiskt. En rätt som ensam har fler ingredienser än ett helt buffébord. En rätt som inte bara är god att äta, utan också vacker att se på. En rätt att vara stolt över!