Vuxna halvlögner

Det är en fridfull kväll hemma i min kompis lägenhet, vi har ätit middag och nu väntar dessert. Eftersom hon har fyllt år står det tårta på menyn och för att festa till det extra har vi köpt tomtebloss som vi, förväntansfulla som små barn, tänder ute i köket.

Tänk om brandkåren kommer!

När min vän får syn på tårtan och de sprakande blossen skiner hon upp och ska precis uttrycka sin glädje när vår sång och hennes glädjeyttringar överröstas av ett högt och intensivt tjutande. Brandvarnaren tycker att vi har överdrivit det hela lite. Den glada stämningen förbytts i panik. Herregud!! Tänk om grannarna hör, tänk om brandkåren kommer, tänk om den lilla vita plastsaken har någon slags trådlös koppling till brandstationen och vi kommer bli skyldiga till falskt alarm!! Det är vad vi tänker, hur vi agerar är nästan ännu pinsammare, det tar en ganska bra stund innan någon av oss slutar försöka hoppa för att nå brandvarnaren, och istället hämtar en stol. Att öppna fönstret faller oss inte ens in.

När vi äntligen, med våld, har ryckt ner brandvarnaren är alla helt uppjagade. Vi tror fortfarande att brandkåren är på väg, och måste anstränga oss för att greppa situationen och inse att billiga brandvarnare inte brukar ha en direktkoppling till larmcentralen.

Vi känner oss lite skamsna när vi äter vår nu ganska tilltygade tårta. I händelse av riktig katastrofsituation skulle vi förmodligen ha en ganska liten chans att överleva, men efter ett tag enas vi om att vår reaktion inte helt och hållet är vårt eget fel. Vi skyller på skolan. I skolan fick man höra att om brandlarmet löstes ut skulle brandkåren komma och vid falskt alarm skulle det kosta en himla massa pengar. Det var förmodligen helt sant, men det har förändrat vår syn på brandfara. För oss innebär ljudet av en brandvarnare inte fara för våra liv, utan fara för att behöva punga ut med en massa pengar.

Rött kiss

Det finns många sådana här saker som vi tänker eller gör för att det sitter så starkt inpräntat i oss. Jag stressar alltid när jag ska av en buss eftersom jag som liten fick höra att man kunde bli klämd eller påkörd annars, den egentliga orsaken var förmodligen att skynda på sega barn. Eller det här med att man inte fick svälja tuggummi eftersom det skulle fastna i magen när den främsta anledningen antagligen var att sätta dit en stackars högstadieelev.

Jag äter inte äppelkärnor för jag vill inte att de ska börja gro i magen, och jag kissar inte i offentliga pooler på grund av risken för att vattnet omkring mig ska bli rött. Jag vet inte ens om det går att punktfärga med kiss, men starkt inpräntat i mig är det. Kanske är vuxna halvlögner inte helt dumma i alla lägen. Att kissa i offentliga pooler är ju faktiskt rätt äckligt!

Vintern rasat ut?

Som genom ett trollslag så blev det så äntligen vår, eller åtminstone sol i några dagar. Jag gick till skolan som vanligt i min vinterjacka, hade en förmiddag med lektioner, och när jag kom ut igen hade världen förändrats. Jag som bara några timmar tidigare hade varit så rätt i min vinterjacka och stora halsduk kände mig nu som en eskimå iklädd isbjörnspäls på en strand i Karibien jämfört med alla tjusiga människor som spatserade Göteborgs gator fram iklädda ljusa korta jackor och solglasögon.

Oupplyst och förvirrad

Jag kände mig helt förvirrad, när hade folk hunnit ömsa vinterpälsen? Jag såg till och med joggare i shorts och t-shirt, och själv hade jag inte ens hunnit fundera på att ta fram vårjackan ur garderoben hemma. Var det verkligen så varmt? När jag gick in på facebook var mitt flöde fyllt av folk i tunna jackor som satt och njöt i solen. Inte bara den verkliga världen utan även den virtuella skrek DET ÄR VÅR!! Det var verkligen som om alla i hela min omgivning hade kommit överens om att det minsann var dags att byta till sommarskrud men glömt upplysa mig om det.

Efter att ha gått omkring en stund i värmen insåg jag att jag var tvungen att göra något för att passa in. Så jag gick in i närmsta affär för att se om de hade ett par billiga solglasögon jag kunde inhandla, inte för att solen var så stark direkt, utan mer för att se ut som om jag också var en av dem som hade fattat att våren tydligen började just idag. Inne i butiken var det rusch, tydligen hade inte expediterna heller blivit upplysta om vårens plötsliga intåg, de sprang desperat runt och frontade diverse vårattribut, ett ställ med förra årets solglasögon i en salig röra kördes ut mitt framför mig och genast var vi ett dussintal som började rafsa i den röriga högen. Jag tittade upp och insåg att de människorna som liksom jag hade en alldeles för tjock jacka på sig befann sig inne i affären. Aldrig har väl så många repiga solglasögon i förra årets modell sålts på en dag. Vi stod på rad med våra glasögon i handen medan vi försökte se ut som att vi hade vetat hela tiden att våren var här.

En sång om blåsippor

Väl hemma slängde jag in alla vinterjackor i garderoben tog fram min tunna vårjacka och ett par vita skor, satte mig ute i solen och la ut en solig bild på facebook samtidigt som jag försökte ignorera det faktum att jag faktiskt frös lite, och att en känd visa om en blåsippa och barn som måste behålla sina skor och strumpor på spelades upp i mitt huvud gång på gång.

Dagen efter hade jag fått urinvägsinfektion. Vårhetsen hade ännu en gång övervunnit mitt förnuft trots att den kända visan har varnat oss för det sedan 1895.

Inte stöpt i samma form

I sviterna efter internationella kvinnodagen, där huvudfrågan som alltid var i fall det verkligen är befogat med en dag för kvinnor, vill jag passa på att belysa ett av de problem som tyder på att samhället inte alltid arbetar för alla kvinnors vällevnad.

Via en blogg som jag slöläser när jag egentligen ska plugga får jag nys om en engelsk webbsida som säljer kläder. Jag fastnar genast för att de har en kategori med kläder som kallas för ”tall” och är anpassade för att passa kvinnor som är över 175 cm långa. Jag är själv 178 cm lång och vet inte hur många gånger jag har stått och kämpat i provrummet för att få klänningar som ska ha en längd som slutar ”strax ovanför knät” att åtminstone täcka baken. Det kan låta som ett extremt stort icke-problem. Men det ligger så mycket bakom mitt personliga problem som faktiskt är ett problem på riktigt.

Borde bli förbannad

Det brittiska klädföretaget som ligger bakom webbhandeln är inte på något vis specialiserad på långa personer, de har även en kategori som de kallade ”petit” som är riktad till korta kvinnor och utöver de så kallade extra stora-storlekarna har de en kategori som kallades ”curve” och som namnet antyder riktade sig till kvinnor som har en kurvigare kroppsform.

Jag satt där och fascinerades över vilken smart lösning denna kedja hade på många kvinnors problem, och jag tipsade även min vän som också har svårt att hitta kläder på grund av sin längd, men i motsats till mig ofta får lägga upp klänningar och byxor, om kategorin petit. Det var inte förrän efter att jag hade suttit där en bra stund som jag insåg att jag inte borde bli så glad över att det finns en butik med kläder som inte är anpassade till en typ av tjej och en typ av kroppsform. Jag borde snarare bli förbannad över att inte alla klädbutiker har den uppdelningen.

Kanske bättre förr

I butiker som inriktar sig på kläder till män existerar det i mycket högre grad en acceptans för att alla inte ser likadana ut. Män kan ofta välja på tröjor och skjortor i olika modeller som är bredare över axlarna, har en större öppning i halsen, är smalare eller bredare i midjan och så vidare. Men vi kvinnor förväntas för det mesta att vara stöpta i en och samma, tyvärr rätt anorektiska, kroppsform.

Förr gick man till skräddaren och fick kläder uppsydda efter sina mått, då var det ingen som pratade om size zero, eller storlekar överhuvud taget. Idag står vi i provrummet på H&M och funderar på vad det är för fel på just oss som inte har en kropp som passar i någon av de tre alternativen small, medium eller large, det är faktiskt rätt ofta så att vi inte har mer än tre olika storlekar vi kan vara, vilket, när man tänker efter, är löjligt orättvist.

Jag blir trött på att behöva anpassa min kropp efter stora kedjors ideal, och är därför tacksam för att det verkar finnas klädföretag som har insett att människor ser olika ut, och mångfald inte bara är naturligt, utan också väldigt vackert!

Bröd, kladd och dill

Matexperten på radion påstår att smörgåstårta är det svenskaste man kan äta. Jag blir lite besviken, här har man gått omkring i 23 år och trott att köttbullar med brunsås och lingon är Sveriges nationalrätt, och så kommer någon med experttitel och spräcker mina illusioner bara sådär. Han förklarar att vi svenskar alltid har haft en förkärlek för bröd och mejeriprodukter. Men också att ju kladdigare maten är, desto bättre tycker vi att det är, och är det dessutom dill med i bilden då är vi sålda.

Den förrädiska dillen

Jag kan ju inte låta bli att ge honom rätt. Samtidigt som vi alla ju vet hur farligt dill är. Man blir illamående dagen efter man har ätit dill, det vet ju alla. Midsommarafton- dill, påskafton- dill, jul- dill, kräftskiva- dill. Men förutom den nackdelen är ju dill, klet och mackor en himla bra kombination.

Samtidigt kan det ju kännas lite tråkigt att vår svenskaste maträtt är så konstig. Man kan få uppfattningen att vi är lite ambivalenta. Vi vet uppenbarligen inte vad vi ska äta och kombinerar därför allt. Och medan Italienarna skryter med sin pasta och sina smakrika korvar, fransmännens mat är kantad med vitlök, och serveras på lyxkrogar runt om i världen och thailändarnas välkryddade maträtter finns i vartenda gathörn, har vår nationalrätt inte riktigt nått samma globala status. Det är få lyxkrogar runt om i världen som serverar en bit smörgåstårta med två korslagda gräslöksstrån, och än verkar det inte ha ploppat upp smörgåstårteställen som erbjuder en snabb och god lördagsmat. Det känns på det hela taget inte riktigt som om man vill skryta med att vi gillar vitt bröd i lager med majonnäs emellan och allt man kan hitta i kylen ovanpå.

Oförtjänt dåligt rykte

Smörgåstårtan är trots sin nationalstämpel en rätt utskälld maträtt. Det är inte många som står och gör en smörgåstårta för att skryta för grannen på finmiddagen. Samtidigt tycker jag faktiskt att smörgåstårtan förtjänar bättre rykte. Det är ett hantverk att kunna göra en bra smörgåstårta, en som varken är för torr eller för kladdig, och som är konstfullt dekorerad. Personligen tycker jag att det kan jämföras med att slå en bra bearnaisesås, skillnaden är att många skryter om sin fantastiska bea, men det är sällan du hör någon berätta hur deras tonfiskfyllning är en riktig smakförhöjare i smörgåstårtor.

Jag tycker det är dags att vi slår ett slag för tårtan som jag har en känsla av befinner sig på kalasborden oftare än vad vi vill erkänna. Det är inte fult eller ocharmigt. Det är genialiskt. En rätt som ensam har fler ingredienser än ett helt buffébord. En rätt som inte bara är god att äta, utan också vacker att se på. En rätt att vara stolt över!   

En riktig katt-astrof

Jag har lovat mig själv att inte skriva några krönikor om min katt eftersom jag vet att andras katthistorier är supertråkiga att lyssna på. Jag hade av samma anledning också lovat mig själv att inte lägga ut några kattbilder på sociala forum. På min sida på fotomediet instagram är ungefär 90 procent kattbilder. Jag kan bara inte låta bli. Och nu tänker jag alltså också bryta mitt löfte om att inte skriva kattkrönikor.

Gatukatten Bob

Anledningen till att jag tänker gå emot mina principer grundar sig i att jag för ungefär tre månader sen blev kattägare till en söt men ack så ettrig sak vid namn Klas. Men huvudorsaken till att jag nu väljer att skriva en kattkrönika har med boken Gatukatten Bob att göra. Jag började lyssna på den för ett par dagar sedan och kunde inte sluta. Det är en fantastisk och helt sann berättelse om en kille som lever ett hårt liv som gatumusiker i London. Han är fast i ett drogberoende och ser ingen framtid för sig själv. Men så träffar han Bob, den hemlösa katten som förändrar killens liv. Den kattberättelsen har lästs av miljontals människor runt om i världen. Om inte det är ett bevis för att andras katthistorier är fängslande så vet jag inte vad som är det. Därför tycker jag att jag borde kunna skriva en krönika om min katt Klas.

För katten!

Klaskatt eller Klasas som han för det mesta heter gör allt för att jag och min sambo aldrig ska få en lugn stund. Han brukar väcka mig genom att bita mig i tårna. Och jag lovar att det inte finns en enda katt i hela världen som kan jama så starkt som Klas gör klockan sex på morgonen. Men bara på helgen såklart, på vardagarna ligger han mysigt hoprullad trots att klockan har ringt flera gånger.

Klas gillar att välta vaser, äta upp krukväxter och bita av antennkablar. Han vill sitta så högt upp som möjligt och ser inga bekymmer i att han river ner allt i sin väg för att ta sig dit. Han raderar gärna krönikor, tentor och andra viktiga texter genom att sätta sig på tangentbordet och om man går på toa tycker han att det är trevligt att försöka fånga toapappret först när man torkar sig, och sen när man spolar, det och det faktum att han ibland torkar sig efter sina egna toabesök genom att gnida sig mot mattan har också gett honom namnet Klajan-Bajan.

En crazy catlady

Men det är någonting med Klas som gör att han trots alla dessa hyss blir älskad av alla. Jag har upptäckt hur inte bara 90 procent av mina sociala medier är fyllda av Klas, jag kan också prata om honom i timmar, han har gjort mig till en riktig crazy catlady.

Klas är ingen hittekatt, han är född in i ett liv av kärlek och kanske är det därför han är övertygad om att vi älskar honom vad han än tar sig för. Och konstigt nog har han rätt! En katt kan förgylla, förändra eller rubba din vardag. Men i slutändan kan ingen låta bli att påverkas av en liten katt!

Studentens krigsskildring

I en veckas tid har jag suttit isolerad och läst. Det kallas tentaperiod, och det är en omänsklig process man som student måste genomgå. Jag visste att fredagen då jag skulle tryckas in med inte bara min klass utan en himla massa annat folk i en stor sal och svettas ikapp närmade sig, och bara tanken gjorde mig kall av skräck!

Omtenta också en erfarenhet

Men ofrånkomligt var dagen där alldeles för snabbt, och på bussen på vägen in satt jag och våndades medan jag panikläste mina anteckningar. Jag försökte samtidigt intala mig själv att ett underkänt inte är hela världen, att jag hade pluggat så mycket jag bara kunde, och att en omtenta minsann är en erfarenhet det också, men ändå satt ångesten som en klump i halsen.

Vi hade blivit tillsagda att befinna oss vid tentasalen lite innan nio eftersom dörrarna låstes då Jag var där kvart över åtta och det var resten av min klass också. Alla var på något vis påverkade av den kommande prövningen. Jag såg folk som satt tysta och inåtvända och rabblade oavbrutet för sig själva, det handlade om matte, juridik och kommunikation. Det var modeller och formler som bara behövde sitta kvar i huvudet i några timmar till och som därför upprepades tyst om och om igen.

Som ett krig

Det fanns också dem, som liksom jag, genom att övertyga sina medmänniskor om att tentan borde vara lätt, att vi ju kan det här och att vi oavsett inte kunde göra något åt situationen nu försökte lugna våra egna nerver. Höga, gälla skratt hördes, liksom hulkande snyftningar. Det låg en spänning i luften som med vånda och förväntan dallrade som om det var ett krig vi skulle rycka ut i och inte en tenta som skulle skrivas.

Väl inne i salen satte sig de över hundra nervösa studenterna vid varsin bänk, placerade kaffe, penna och kexchoklad framför sig. En pensionär som för dagen agerade tentavakt tog upp en mikrofon och började ge instruktioner av det hårda slaget; ytterkläderna ska hänga på krokarna vid sidorna, har ni inte med er legitimation kan ni lika gärna gå direkt, pratar ni är ni diskade, detsamma gäller om er mobil ringer! Folk började nervöst fumla med sina legitimationer, mobiltelefoner trippelkollades så att de verkligen var avstängda och det svaga mumlet förbyttes mot panikslagna minera. Så slog klockan nio och tentorna delades ut.

Den förlorade dottern

Efteråt möttes vi utanför salen, klassen som inte känt varandra i mer än några veckor, och kramades, grät ut och gratulerade varandra till en första avklarad tenta. Ruset jag kände, trots att jag inte visste om jag klarat det eller inte, var euforiskt. Och väl hemma kände jag mig som en dotter som återvänt från krigets prövningar. Jag gjorde det, jag överlevde tentan!

Ett lantisperspektiv

Det var i förskolan som min karriär som pendlare började. Min snälla mor följde mig de två kilometerna genom skogens som jag gick för att ta mig till skolskjutsen. När jag berättade för folk att jag gick genom skogen varje morgon brukade de oja sig över stackars lilla mig. Själv hade jag inte direkt ont av att gå, det hörde liksom till. När jag började på högstadiet i Svenljunga och senare gymnasiet i Borås brukade jag istället cykla fyra kilometer till Lockryds bussterminal, inte heller detta var speciellt jobbigt, men jag stötte ständigt på människor som tyckte synd om mig.

Boråssyndromet

Efter ett tag insåg jag att det fanns en sak dessa människor ofta hade gemensamt. De kom från stan, åtminstone ifrån någon tätort. När jag började i Borås stötte jag dessutom på ytterliggare en aspekt av detta fenomen. Det verkade nämligen som om vägen från Borås till Sexdrega var mycket längre än den från Sexdrega till Borås. Jag och de andra lantisarna i min klass döpte företeelsen till Borås-syndromet. Det var det som gjorde att jag utan problem kunde ta mig till skolan varje dag, men många av mina vänner i Borås inte kunde tänka sig att åka den ”långa vägen” till Sexdrega.

Nu när jag pluggar har jag blivit pendlare till Göteborg och jag har upptäckt att det där med Boråssyndromet är lite felaktigt, det är nämligen inte bara Boråsare som tycker att allt utanför 50-skyltarna är alldeles för långt bort. Det gäller även Göteborgare, och dessa tar det hela till och med ett steg längre.

Inte så stort som det verkar

Häromdagen frågade jag min klasskompis hur jag skulle ta mig till Hagakyrkan från Grönsakstorget, och hon började genast föreslå spårvagnar att hoppa på. När jag frågade om det inte möjligtvis var gångavstånd tittade hon på mig som om jag var smått dum i huvudet som ens kunde tänka en sådan befängd tanke och svarade att det var det nog inte, men hon hade i och för sig aldrig gått den biten. Jag tackade för hjälpen och gick och ställde mig vid närmsta hållplats, men när jag märkte att nästa spårvagn inte skulle gå på tio minuter tänkte jag att jag i alla fall kunde gå en hållplats. Jag klickade upp kartan på min mobil och märkte till min förvåning att det bara var en kilometer till mitt mål. En väg som gick snabbare att gå än tiden jag skulle få vänta på spårvagnen.

Jag har många gånger slagits av just det här, att Göteborg krymper om man börjar gå istället för att åka kollektivt. Men det klart, det beror ju på vad man har för perspektiv på tillvaron. I Göteborg bor man långt ifrån om det tar 20 minuter med spårvagnen. I Redslared bor man nära om man kan pendla på en och en halv timme.