Lev livet som en katt

Nytt år, nya vanor, nya gymmedlemmar, nya bantningsmetoder, mindre nagelbitande, lyckligare förhållanden, mer kärlek, mindre stress, mindre socker, mer fibrer, nya klädstorlekar, mer grönt te, mindre portioner, mer pluggande, mindre festande, mer tid med vänner, mer löften, mer mål.

Jag blir galen. Det går inte att gå in på ett enda socialt medie, öppna en enda tidning eller prata med en enda vettig människa utan att någon form av målsättning ska diskuteras. Inte nog med att folk lovar saker de absolut inte kan hålla, de verkar få total minnesförlust när klockan slår 00.00 på nyårsafton. Vem har någonsin hållit ett nyårslöfte längre än tre månader? Det finns säkert någon, men denna någon är i så fall undantaget som bekräftar regeln. Regeln om att nyårslöften finns för att brytas. Jag har själv haft nyårslöften. Och stora mål. Men jag har insett att det inte fungerar, det blir för mycket, ingen kan ändra på sig själv på några minuter.

Snyggare, trevligare och lugnare

Löftet brukar i slutändan bli att minska stressen, men effekten blir den motsatta. Och i takt med att gymmet tappar medlemmar ökar försäljningen av snabbmakaroner, och någon gång i mars är vardagen återställd och vi tänker att till sommaren då ska vi minsann bli snyggare, trevligare och lugnare.

Jag tror att vi fokuserar fel. Vi bestämmer oss för att inte stressa, när löftet borde vara att ta det lugnt. Det är en betydlig skillnad, grundinställningen är inte stress, utan lugn. Jag tittar på min katt när jag skriver det här. Han stressar minsann inte, utan ligger förnöjt och sover på skrivbordet, bara för att det råkade vara där han befann sig när han blev trött.

Fyrbent lärdom

Det slår mig att vi faktiskt har en hel del att lära av våra fyrbenta vänner. Nyårslöftena skulle inte vara så svåra att hålla om de gick ut på att sova när vi är trötta och vakna när vi är utsövda. Äta när vi är hungriga och dricka när vi är törstiga. Inte planera så mycket, utan ta dagen som den kommer. Visst skulle vi träna ibland, men bara när vi känner för det och om det är tillräckligt roligt. Vi kan umgås med vänner då och då, men bara så länge det roar oss. Livet är för kort för att ödsla tid på vänner som sover när vi är vakna och är vakna när vi sover. Ibland skulle vi ta en promenad, men inte om det regnar, det finns inget uppfriskande i att bli blöt och kall. Vi skulle se till att hålla oss hela och rena, men inte bry oss särskilt mycket om det råkar bli lite extra hull på magen under vinterhalvåret, en mjuk mage tyder på välmående och är dessutom mycket mysigare att gosa med, och är det något vi ägnar mycket tid åt så är det gos. Det gör ju att vi känner oss snyggare, trevligare och lugnare.

Se där, att leva mer som en katt verkar kunna vara en betydligt trevligare väg till samma gamla nyårsmål!

Det är ju ändå korken som räknas

Nyårsafton närmar sig, och festplaneringen är i full gång. Förväntningarna är höga på att just den här nyårsafton ska vara starten på ett fantastiskt nytt åt. Som ett litet tips så här i festtiderna skulle jag vilja berätta om en vän som jag brukar fira nyår tillsammans med. Vi kan kalla honom Anton, för han heter nämligen så.

Ett år av väntan

Det är nyårsafton 2011/ 2012 min vän Anton skryter om att han har köpt en JÄTTESTOR flaska med champagne till tolvslaget. När klockan slår 00.00 och det nya året rings in har Anton slarvat bort sin jättestora flaska och firar istället in det nya året med vatten. Dagen efter när vi städar hittar Anton sin jättestora flaska oöppnad, och lycklig över att han fortfarande har chansen att skjuta iväg korken lovar han att han ska ta med sin flaska nästa nyårsafton.

Det här med champagne på nyår är lite speciellt. Alla köper det, eller åtminstone något surt mousserande vin som ska likna champagne. Varje år säljs det miljontals flaskor av den bubbliga drycken, men ska vi vara helt ärliga är det få som faktiskt tycker om det torra vinet som ofta döljer sig i de snygga folieinklädda flaskorna. Det som inte sprutas ut över någon stackars vän får någon annan hälla ut i vasken dagen därpå. Tro mig jag vet, jag har städat efter ett antal nyårskalas.

Egentligen är det inte själva drycken utan snarare korken som är det viktiga. Det ligger någon slags skräckblandad förtjusning i att lyckas skjuta iväg korken just när klockan slår tolv.

Den fantastiska drycken

Åter till min vän Anton och hans jätteflaska med skumpa. Min vän Anton är en kille som håller sina löften och nästa nyårsafton hade han mycket riktigt med sig sin jättestora champagneflaska. Tolvslaget nyårsafton 2012/2013 kom, och den här gången var Anton på hugget. Han sköt iväg korken precis när klockan slog tolv och sedan började han bjuda friskt. Vi andra hade egentligen nog med att dricka av vårt eget sura vin men ville samtidigt inte göra Anton besviken när han nu hade väntat ett helt år på att få öppna sin jättestora flaska.

Och som vi drack! Vi förundrades alla över den söta och törstsläckande dryck som var innehållet i Antons flaska. Vi glömde helt bort våra egna sura skumpor och ägnade oss helt åt att faktiskt dricka ur hela Antons jättestora flaska.

Dagen efter pratade folk fortfarande om Antons skumpa, och lyckan var stor när vi fann den nu tomma jättestora flaskan och äntligen skulle få veta namnet på denna fantastiska dryck. Vi var alla rörande överens om att detta var drycken vi alla skulle fira in nästa nyårsafton med, den fick kosta vad den kosta ville

Så i år är vi ett gäng som ska göra som Anton och köpa varsin flaska Herrljungas alkoholfria äppelcider. Det är ju trots allt korken som är det viktiga!

Gott Nytt År!

Tror du på tomten?

Jag kan inte minnas att jag någon gång har trott på tomten. Jag skulle vilja hävda att det beror på att jag alltid har varit alldeles för intelligent för att gå på att en enda man skulle klara av att dela ut paket till alla världens barn under ett dygn. Men som treåring har man lätt en övertro på vuxna och jag hade säkert gått på myten om jultomten om det inte varit för att mina föräldrar aldrig gjorde någon hemlighet av att tomten var på låtsas.

Magiskt dallrande spänning

Ärligt talat vet jag inte om skillnaden hade varit så stor om jag hade trott på tomten. För det fanns en jultomte i min familj ändå. Han var en man med tovigt skägg och en gammal rock som luktade källare. En man som alltid lyckades komma när min farfar var i källaren och tittade till pannan som av någon anledning alltid tycktes krångla på julafton. En man som trots att han ibland hade lite problem med att läsa på paketen och hade en röst misstänkt lik min farfars spelade rollen som en glad och barnkär tomte så bra att jag ibland undrar om han inte nästan gick på det själv.

Jag och mina kusiner fattade ganska snabbt kopplingen mellan pannan och tomten och utvecklade en strategi, den gick ut på att vi så fort vi kom innanför dörren började hävda att vi frös. Våra föräldrar brukade stå ut med tjatet till efter maten ungefär. Sen gick farfar plötsligt ner i källaren, och stämning förbyttes till magiskt dallrande spänning.

Allt för barnen

Och trots att vi alla var helt på det klara med att det var min snälla farfar som gömde sig bakom skägget så blev vi lite blyga och pirriga, jag tror att det var traditionen som gjorde det. En gång om året hade min farfar skägg, och det innebar inte bara paket och god mat utan också att alla som jag tyckte om var samlade och hade ett gemensamt fokus på att göra oss barn lyckliga.

Tyvärr gick farfar bort alldeles för tidigt, och han tog med sig lite av julens pirriga glans när han försvann. Vi skapade nya traditioner och min pappa var tomte några år. Men det blev inte riktigt som förr. Ingen kunde riktigt axla farfars roll. Nu är jag vuxen, åtminstone rent juridiskt, och julen har kommit att betyda andra saker än vad den gjorde för mig när jag var liten. Det är fortfarande en av mina favorithögtider men det magiska skimret har avtagit lite.

Men någon gång när det återigen kommer in små barn i min familj så hoppas jag att någon, kanske min pappa, ska kunna ta över den rollen som min farfar hade på jul. För alla barn, oavsett om de tror på tomten eller inte, är värda att få uppleva lite magiskt skimrande spänd förväntan. Julen är ju trots allt barnens högtid.

Jag vill önska er alla, oavsett om du är ett ungt eller ett gammalt barn, en riktigt magiskt skimrande jul!

En modern julsaga

Jag tog mig i kragen och begav mig till ett stort och vidrigt köpcentrum i Borås i helgen. Planen var att inhandla julklapparna, jag var inte helt ensam om att tänka den tanken. Det var obehagligt mycket folk där, alla med siktet inställt på att under så kort tid som möjligt konsumera så mycket som möjligt.

Innan jag gav mig iväg tänkte jag att det kunde bli lite trevligt att strosa omkring i affärer och lyssna på vacker julmusik. Det blev inte riktigt så. Det första jag såg var ett hysteriskt barn i femåsrsåldern med en lika hysterisk mamma som stod precis utanför entrén. Mamman hade ytterligare ett barn i en barnvagn och på marken framför henne låg en kasse vält och diverse julklappar låg utspridda runt kaoset. Femåringen grät hysteriskt och skrek att han minsann ville handla för sina egna pengar, och att det var orättvist att han inte fick det. Mamman skrek tillbaka att han faktiskt fick skärpa sig annars blev det inga julklappar i år!

En tid av konsumtion och stress
Det ingen av de hysteriska familjemedlemmarna märkte var att det lutad mot väggen vid entrén bara några meter ifrån kaoset satt en kvinna insvept i filtar med en pappersmugg i handen. En kvinna som frös i minusgraderna och som tittade på scenen som utspelades framför henne med rent hat i blicken.

Jag hade siktet inställt på julklappsinköp och ägnade inte kaoset någon egentlig tanke till att börja med. Men när jag lämnade butiken, smått irriterad över att kön i bokaffärbokaffären var onödigt lång på grund av att folk inte ens orkar slå in sina julklappjulklappar själva nu för tiden passerade jag återigen kvinnan med muggen, det var först då det slog mig vilken metafor för samhällets kontraster som hade utspelats framför mig bara någon timme tidigare.

Kan inte ensam rädda världen
Det var nästan så att jag undrade om mamman, barnen och den frusna kvinnan var skådespelare som spelade upp en scen. En scen tagen ur en tid som borde innebära solidaritet och lugn men som på senare tid mer och mer har kommit att handla om konsumtion och stress istället. Jag vill inte peka ut mamman och hennes barn som några onda personer,de är snarare offer av vår tid. Där konsumtion går före kärlek och stressen över julklappar överskuggar julens viktigaste budskap, att ta om varandra och visa varandra kärlek.

Jag är inte bättre än någon annan, jag spenderar årligen tusentals kronor på julklappar och min egen önskelista är lång. Jag kan inte rädda världen själv men det jag kan göra är att reflektera över det kaos som råder och försöka ändra på mitt eget beteende. Kanske kan vi istället för att ge bort den symboliska julblomman i år istället skänka de pengarna till någon hjälporganisation, om inte annat för att bota vår egen bittra eftersmak av den överkonsumtion som har kommit att höra julen till.

Går det att äta?

Kallpratsämnet som har överträffat vädret de senaste veckorna är självklart advent och jul. Förra veckan var standardfrågan om man satt upp adventsljusstakarna. Kanske ville folk kolla lite så att man inte råkade bli en av dem som pyntar för tidigt. Det är farligt att vara för ivrig vet ni!

Jag har märkt att åsikterna om adventsljusstakar och julpynt är vitt skilda, vissa tycker att de elektriska ljusstakarna i fönstret kan få komma upp redan någon vecka innan första advent, andra vägrar tända ljusstakarna innan första söndagen i advent, någon tredje har redan fått upp julgardiner och tomtar. Likheten mellan alla dessa människor är att de är helt övertygade om att ”deras” sätt är det rätta. Jag har inte riktigt funnit ut vad min åsikt är än, utan försöker kallprata mig fram till någon gyllene medelväg. Inte först och inte sist, utan lagom ivrig inför julen.

Även på spinningpasset i Holsljunga kom advent på tal. Någon vågade ställa frågan om varför vi egentligen firar advent. Det är en sådan där typisk fråga som ingen vågar ställa trots att få egentligen vet. Detta märktes inte minst på de svävande svaren. Eh, något med ankomst kanske, svarade någon, medan någon annan fyllde i med ”väntan”. Den överenskomna förklaringen blev tillslut att man firade att Jesus skulle komma, och den naturliga följdfrågan på det var självklart; men hur visste man att han skulle komma?

De existentiella frågorna på spinningpasset fick inget riktigt svar. Det verkade som om ingen var riktigt säker, vi hade funderat så mycket på när det var rätt tid att sätta upp de elektriska ljusstakarna att anledningen till varför de överhuvudtaget existerar helt hade gått oss förbi.

Det var inte förrän en extra insiktsfull spinningsdeltagare slängde ur sig kommentaren; ”det är la mest för att ha en anledning att äta så mycket som möjligt som vi firar jul” som vi andra faktiskt kände att vi hade fått svar på vår fråga. Vem bryr sig om Jesus, tre vise män och någon stjärna när det finns köttbullar, sill och prinskorv?

Det ligger oerhört mycket i denna kommentar. Dra det ett steg längre, varför firar vi midsommar? Ingen aning, men vi får i alla fall äta köttbullar, sill, och prinskorv. Samma sak med påsken. Det är något med Jesus där också, men folk i allmänhet har ingen tid att fundera över det, de har fullt upp med att äta köttbullar, sill och prinskorv.

När man tänker efter handlar de mesta vi gör om att få äta. Att fredagens spinningpass avslutades med att instruktören gav alla motionärer varsin chokladmuffins (jajemen så fungerar det i Holsljunga!) gjorde ju inte det hela sämre. För det är med träning som med jul, påsk och midsommar vi genomlider det mest för att kunna äta så mycket som möjligt!

Pannkaklösningen

Norges militär har infört köttfri måndag. Detta ska minska köttkonsumtionen med 150 ton per år. 150 ton kött är väldigt många kor, får,grisar,hästar, fiskar, valar, sälar och vad de nu äter i Norge. Och detta är bara för att militären slutar äta kött en dag i veckan.

Jag försöker själv räkna ut hur många kor jag skulle spara på att inte äta kött en gång i

veckan. Och jag har efter mycket funderande och miniräknarhjälp kommit fram till att

jag skulle minska min köttkonsumtion med 7-8 kilo per år vilket motsvarar ca 50 vanliga

hamburgare.

Det låter inte jättesvårt att bidra till lite miljötanke, en dag i veckan utan kött borde vem dom helst klara av. Jag börjar fundera på varför jag inte har infört det här för längesedan. Det är ju inte som att det kommer som en nyhet för mig att vår köttkonsumtion är på tok för hög. Ändå har jag inte lyckats, och det har jag många argument för. Här följer nu en lista över mina ursäkter för att

äta kött. Jag menar inte att mina argument på något vis är bra, ursäktande eller ens sanna, de är bara mina argument helt enkelt.

1. Jag lever ihop med en kille som planerar att dö en förtidig död av skörbjugg, han är på

riktigt övertygad om att kål av alla slag är dödligt. Jag vill inte framställa mig själv som

en mjäkig antifeminist, men det är jäkligt tråkigt att tillaga en grönsakspaj eller vegetarisk

lasagne och få kaninmatsåsikten som tack.

2. Alla de recept jag kan utantill och som går snabbt att laga innehåller kött, tar man bort

köttet blir de fruktansvärt tråkiga.

3. Det är dyrt med vegetarisk mat.

Jag vill gärna lugna alla vegetarianer där ute med att jag inser att mina argument är pissdåliga, men en trött onsdagskväll låter jag dem ta över. Då är det som om köttfärssås är den enda maträtten jag minns hur man lagar.

Men så häromdagen slog det mig att jag har lösningen! Pannkakor! Det är den perfekta vegetariska rätten. Den löser all mina problem. Min kille fattar inte ens att han äter vegetariskt, ingen av de inskränkta kaninmats-motståndarna gör det. För pannkakor ingår i nästan allas topp-fem-favoritmaträtter. Som om det inte vore nog med det är det lättlagat, ingredienserna finns nästan alltid i kylen och det är definitivt en billig maträtt. Dessutom går den att variera i oändlighet. Amerikanska, crepes, ungsbakade, tunna, tjocka, varma, kalla, med keso, grädde, glass, gräddfil, frukt, sylt eller bär, bara fantasin sätter gränser.

Knappast någon skulle tacka nej till pannkakor en gång i veckan. Såväl barn som vuxna

skulle nog snarare jubla. Och där är den, lösningen på hur vi lata vanliga svenskar

ska klara av den vegetariska dagen som sparar nästan 50 hamburgare per person per år. Helt utan

ansträngning!

Bekännelser från en matnationalist

Efter fyra dagars frukost bestående av vitt bröd, jordnötssmör, sockrade flingor och sylt kändes det nästan som om jag skulle kunna döda för ett knäckebröd med hushållsost på. En weekend i London är fantastisk på alla sätt utom ett: frukosten. I vårt hotellrum ingick kontinental frukost och första kvällen somnade jag med tankarna på den överflödiga frukostbuffé som jag förväntade mig kommande morgon. I Sverige är halva grejen med att bo på hotell den löjligt stora frukostbuffén. Men inte i England. Det fanns visserligen ett alternativ till den sockerstinna frukost jag levde på under min vistelse i London, den fettdrypande. Tjocka skivor bacon, flötig äggröra, små vita korvar och vita bönor i tomatsås. Men att betala nästan 100 kronor extra och ändå inte få någon ost eller några fibrer kändes inte så lockande.  

Jag vet att jag låter väldigt inskränkt nu, och så vill jag absolut inte framstå. Jag gillar att ta till mig nya kulturer, försöka smälta in i andra lände, kindpussas i Kiev, vara överdrivet trevlig i London, vara överdrivet otrevlig i Paris, och inte klappa gatuhundar i Grekland. Men det där med mat är lite heligt, och inte minst frukost. Det är ju dagens viktigaste mål liksom. Min mage protesterar när den för fjärde morgonen i rad får en vit fralla med nutella, och jag förstår den, för förutom sockermättad frukost har all mat i London varit friterad. Friterad fisk, friterad kyckling, friterade räkor och friterad potatis. Jag gillar friterat, i måttlig mängd, men nu har jag för längesen överskridit frityrgränsen. Jag längtar oerhört efter kokt potatis!  

Det konstiga är att jag i vanliga fall inte är en husmanskostsälskare, jag äter mest pasta, gärna sushi och thaimat. Men då brukar jag sällan ha inlett dagen med två kilo raffinerat socker. Det kanske är det som är skillnaden. Min längtan efter landet brunsås mat är näst intill patetisk, och mina tankar börjar bli nationalistiska. Jag märker även på mina resekamrater att vi-och-dom-tänket har satt in med full kraft. Kommentarer som ”jag undrar om taxibilarna körs på frityrolja i det här landet” och ”om de kom till Sverige skulle de väl dö av sockerabstinens” börjar utbytas oss emellan. Jag skulle inte kalla oss rasister, men möjligtvis mat-nationalister. Och på flyget hem är besvikelsen stor när det svenska flygbolaget varken har något potatismos eller köttbullar på menyn.  

Jag kastar mig över knäckebröd, kolsvart kaffe och kokt potatis när jag kommer hem men det är då det händer något oerhört konstigt. Ostskivan på den grova mackan känns oväntat oaptitlig, knäckebrödet fastnar i tänderna och kaviaren på mitt lagom kokta ägg är alldeles för salt. Sakta går det upp för mig att jag nu sitter och längtar efter sylt och vita frallor, jordnötssmör, chokladflingor och svagt kaffe.  

Det verkar inte som om det sitter i mitt svenska vikingblod att vilja ha fibrer utan snarare handlar om en extrem förmåga att skapa vanor. Och jag tror inte jag är ensam om det. Allt utom det vi är vana vid är konstigt, så är det bara! Det skulle också förklara varför jag och mitt resesällskap gick till samma pub och åt samma mat två gånger på fyra dagar. Det låg liksom så nära hotellet, kändes lite hemma sådär. Och dessutom serverades det hamburgare, och det har vi ju i Sverige också.