Ett klassrum utan självmordsbombare!

Jag förväntar mig inte att alla ska vara självmordsbombare redo att blåsa både mig och skolan i luften. Jag tror inte att de anser att jag är en förtappad kvinna bara för att jag inte bär slöja eller att jag ska få koranen kastad i ansiktet. Jag tror att de liksom jag är människor med tankar idéer och drifter. Jag har nämligen inga fördomar.

När jag stiger in i klassrummet märker jag att en asiatisk flicka pratar med en flicka i slöja, att en kille från mellanöstern skrattar med en flicka från Afrika och att en flicka med östeuropeiskt utseende försöker att få en kille från Iran att lära sig ord på ryska. Jag blir förvånad. Jag har visserligen inga fördomar, men borde inte killarna från Iran sitta i ett hörn skiljda från tjejerna från Irak? Och varför sitter inte de asiatiska eleverna tillsammans? Hur kan den blonda flickan ha så roligt åt tjejen i slöjas skämt? Det måste ju vara något fel!

Jag ska hålla i en lektion om dikter. De ska få analysera några typiskt svenska dikter. Och jag känner mig säker på min sak.  Jag kanske inte är någon expert på diktanalys. Men dessa elever kan inte prata ren svenska så min kunskap är självklart tillräcklig. För att få igång lektionen börjar jag med att kasta ut frågan om de möjligtvis känner till någon poet eller dikt? Jag förväntar mig egentligen inga svar, men låter dem ändå få chansen att gå fram till tavlan och skriva upp diktare. Det tar tre minuter sen är tavlan fullklottrad med namn, namn som jag inte känner till. Det börjar kännas lite olustigt jag kan bara stå och se på när de krossar mitt självförtroende. När en kille från Iran ställer sig upp och reciterar en dikt på persiska direkt ur minnet och sedan översätter den till svenska blir jag faktiskt riktigt orolig. Hur ska jag kunna lära dessa elever något om dikter, de kan ju allt!

Jag går in utan fördomar och kommer ut ur klassrummet med krossade. Det verkar som om det faktiskt inte är samma sak att vara dålig på svenska som att vara dålig på alla ämnen. Och de bryr sig inte om vilken hudfärg, hårfärg eller nationalitet de andra eleverna har. De har valt vänner utifrån liknande intressen och gemensamma värdegrunder.

Vi svenskar vill gärna se oss själva som godhjärtade, fördomsfria och hjälpsamma personer. Vi vet hur världen fungerar och vi vet hur att vi har rätt. Men i ett litet klassrum i en skola i Göteborg sitter elever av olika ursprung med det gemensamt de inte behärskar det svenska språket fullt ut. Förutom det har jag lika mycket gemensamt med dem som jag har med min svenska granne.

Jag får lära mig en viktig sak under denna lektion. Jag har fördomar och jag är så starkt övertygad om dessa att jag inte ens inser att de är fördomar. Men jag får lära mig en ännu viktigare sak; så länge jag kan omvärdera mina åsikter är det inte fel på att ha fördomar, det är en okunskap. Och dessa elever ger mig kunskapen att omvärdera.

Och vet ni vad? Det är riktigt jäkla gött när fördomarna krossas!

Från en kränkt 90-talist

Jag lyssnar på radion. På P3:s morgonprogram närmare bestämt. Morgonprogrammet är underhållande, men plötsligt drar en av programledarna en referens till Monty Python och lägger snabbt till att det får 90-talisterna googla så de förstår referensen. Det dröjer inte länge innan upprörda 90-talister smsar in till programmet och talar om att de minsann visst vet vilka Monty Python är, och att det faktiskt inte råkar vara något fel med att vara född på 90-talet. Programledarna håller inte med. De hånar 90-talisterna, kallar dem lata och oinsatta snorungar som saknar humor. Programmet blir totalt bombaderat med upprörda sms, för är det något 90-talister kan så är det att smsa.

Jag känner mig kränkt.

Efter en snabb googling inser jag att dessa numera icke så eminenta radiopratare inte är ensamma om sina åsikter. I allmänhet finns det en uppfattning om att 90-talisterna är ”curlade” av sina föräldrar och därför inte har något vanligt hyfs, att de saknar social kompetens på grund av tekniken och att de är lata och ointelligenta. Några av de flitigt diskuterande åldersdebattörerna sträcker sig till och med så långt att de påstår att 90-talisterna är den förlorade generationen.

Jag känner mig ännu mera kränkt.

Kanske är jag något partisk, men jag anser att det är min plikt som både 90-talist och ung krönikör att slå hål på myten om 90-talsgenerationen. Men ärligt talat är det inte ett helt lätt jobb. Inte minst eftersom jag själv sitter här och känner mig träffad... Ja visst lite curlad blev jag nog, men väldigt älskad, och visst har jag en väldigt lat sida, men det är å andra sidan bara en naturlig försvarsmekanism.

Men hur är det egentligen. Ska jag behöva försvara min generation? Vissa av de upprörda radiolyssnarna hävdade att det var för hårt att dra alla över en kam, att det egentligen bara gällde de som är födda 94. Några andra var av den bestämda åsikten att det var efter 1995 som det gick snett. Oavsett om det bara gäller ett eller tio år på 90-talet så känns det ju lite taskigt att placera all världens ondska på oss. Varför har vi blivit de moderna människornas favorithackkycklingar?

Jag är ganska säker på att jag har svaret. Avundsjuka. Det finns ingen annan generation som är födda med teknikens silversked i mun från början. Redan från dagen vi föddes hade vi ett försteg. Vi lärde oss inte räkna med liggande stolen eftersom det fanns miniräknare att tillgå. Vi kunde ta oss var som helst med hjälp av internet. Vi har utsatts för virtuella världar i och med tv, filmer och spel och dessa har ökat vår kreativitet. Vi har inget minne av när datorn tog upp ett helt rum men det spelar inte stor roll för när våra föräldrar upptäckte digitalkameran hade vi redan mobil med både walkman och kamera.

Vi må vara lata och egoistiska men oallmänbildade, det är vi inte. Vi vet hur man använder internet- ”googla” var vårt första ord. Vi vet vilka Monty Python är (åtminstone efter en snabbtitt på YouTube)!

De tre bästa sakerna med att vara 90-talist:

1. Vi var med om millennieskiftet men var för små för att oroa oss för världens undergång.
2. Vi fick dansa till Aqua på skoldicot och hade magtröja och hårmascara
3. Småstjärnorna! (Behöver jag säga mer?)

Det är de små detaljerna som gör det!

Att vara student som är ute på verksamhetsförlagd utbildning på en av Göteborgs största gymnasieskolor kan vara rätt tufft. Är man 22 år så är det lätt att man snarare blir betraktad som en elev än som en lärarstudent. Att många lärare tror att man är en jobbig och frågvis elev kan jag leva med, men när eleverna tror att man är en elev är det värre. Det är svårt att uppbåda tillräckligt med självförtroende som det är utan att man behöver höra viskande röster som undrar ”vem hon är” och ”om hon är en ny elev?” när man kliver in i klassrummet. Trots att jag intalar mig själv att jag faktiskt har tagit studenten och har kunskaper nog att stå framför klassen så kommer den där känslan från första dagen i skolan tillbaka. Man vill smyga längs väggarna, krypa ihop längst bak i klassrummet och äta sin lunch instängd på toaletten.

Men så som genom ett trollslag ändrades allting. Jag kom till min praktikskola som vanligt och klev in i den stora byggnaden utan att någon tog någon notis om mig, när jag bevittnade en högst ovanlig syn. Vaktmästaren satt inne på sitt kontor och besökslampan blinkade grönt. Jag hade blivit lovad en nyckel men eftersom vaktmästaren för det mesta inte var tillgänglig hade jag inte fått någon. Nu tog jag chansen och inom tio minuter hade jag inte bara en nyckel till skolans alla salar och lärarrum utan dessutom en bricka som låste upp de kodade dörrarna. På väg till lärarrummet stötte jag på två elever, de tittade granskande på mig, men jag blev inte skakig i knäna av gymnasieelevernas genomträngande blickar, istället skramlade jag lite uppfordrande med min imponerande nyckelknipa och gick med säkra steg fram till lärarrummet där jag med ett mycket tillfredsställande blippande ljud låste upp kodlåset. Eleverna sprang då i fatt mig och frågade lite osäkert om det möjligtvis var så att jag hade möjlighet att släppa in dem i ett klassrum. Jag tittade lite strängt på dem, frågade om det verkligen var säkert att de hade tillåtelse att gå in och skramlade för säkerhets skull lite extra med nycklarna för att visa min pondus.

Det var som om nyckeln var den lilla detaljen som krävdes för att jag skulle gå från nervös lärarstudent till en auktoritet. Det fick mig att tänka på fler små detaljer som har tagit mig vidare ett steg i livet. När jag började högstadiet tog det en vecka innan vi blev tilldelade skåp och inte förrän jag hade mitt eget skåp kände jag mig som en riktig elev. En visselpipa kan vara det som avgör om hundkursen ger något eller inte. Och när jag bestämde mig för att börja träningssimma var det inte förrän jag skaffade mig ett par blå sportiga simglasögon som jag dels fick upp farten men också bereddes utrymme för av de andra träningssimmarna.

Det verkar som om det inte alltid behöver vara stora förändringar som krävs för att få tillvaron i balans. Ibland är det de små, små detaljerna som gör det!

Små detaljer som underlättar i min vardag:

1. Toalettpapper (tror inte att jag behöver förklara varför)
2. Hårnålar
3. Väckarklocka

Det vet ju alla

Hur ska jag veta att det är helt ok att ta med egna mackor till jobbets fikarast, men inte accepterat att ta med en egen tårtbit?

Hur passar man in i ett samhälle? Vem sätter reglerna för vad som är rätt och fel. Att det är rätt att hjälpa gamla människor över vägen och att det är fel att stjäla är självklart. Medan andra regler är oskrivna och inte helt enkla att hålla ordning på.

Hela vår uppväxt går ut på att lära oss ett socialt spels regler. Så fort jag har lärt mig ett mönster hamnar jag i en ny okänd situation där spelreglerna är annorlunda, och jag måste känna mig fram. Smaka på situationen, rädda mig själv från pinsamheterna med en vit lögn, ett nervöst skratt och blossande kinder. Samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag inte förutsåg att man självklart inte kan bete sig likadant på den här festen som på den jag var på förra helgen.

Men det är inte enkelt! Bara skobeklädnad kan skapa stora problem. Hos tandläkaren ska man trä blå tossor över skorna, på universitet har man skorna på inomhus, men på lågstadieskolan har man innetofflor. På träningspasset är det viktigt med inneskor men utan svarta sulor, och på yogaklassen ska man vara barfota. Det är lika pinsamt att befinna sig i strumplästen när alla andra bär skor som att gå in med skor när alla andra tagit av dem.

När festinbjudan kommer blir jag nervös. Ska jag verkligen ta med mig en flaska vin till festen? Då kanske de tror att jag inte kan ha kul utan alkohol, men om jag tar med en chokladask istället kanske jag blir betraktad som ett fetto. Men det finns det ju en risk att jag blir betraktad som det ändå om jag inte kommer ihåg att jag inte får ställa mig först i kön till buffén, och inte heller ta den sista biten. Innan maten måste dock den värsta biten avverkas, hälsningen! Ska jag gå runt i rummet och skaka hand med alla, presentera mig med namn och yrke, eller är det kramar som gäller? Ska jag hälsa på de personerna jag redan har träffat, och vilka har jag träffat? Kanske räcker det att stå på avstånd och vinka? Bäst att åka tidigt så att jag slipper göra bort mig, då kan jag stå längs med väggen, låtsas att jag vet hur jag ska bete mig och låta de andra gästerna avgöra om det är handslag, famntag, klapp eller kyss som är denna festens spelregler.

Ibland har vi försökt underlätta för oss själva genom att skapa sociala regler som gäller för alla. Dresscode till exempel, ändå blir vi osäkra. Kommer jag bli insläppt om min kjol slutar strax över knät när dresscoden säger att den ska sluta strax under? Och det står visserligen att presenter undanbedes i inbjudan, men ska vi inte ta med oss något litet i alla fall? Något symboliskt, det känns ju dumt att komma tomhänt.

I vissa fall skulle det vara skönt att vara ett barn igen, de kommer undan det sociala spelet med att de är just barn. De har inte lärt sig spelreglerna än. En full människa har glömt spelreglerna, och kommer undan med det. Av barn och fulla får man höra sanningen. Sanningen om vadå? Kanske att vi alla är slavar under ett socialt spel där ingen är riktigt säker på spelreglerna.

Fångarna framför TVn

Det är när min sambo ser på mig med tårfyllda ögon och med kvävd röst säger; ”nästa vecka är det slut, vad ska jag då göra med mitt liv då?” som jag inser att det har gått för långt.

Samtalet utspelar sig en helt vanlig tisdagskväll efter det dagliga avsnittet av dokusåpan Farmen. I fredags avgjordes vem som tog hem den ärofyllda titeln av årets Farmare 2013. Jag hånar sambon för hans högst nördiga uttalande, men innerst inne känner jag samma panik. Vad ska jag ta mig till på kvällarna framöver efter 10 veckor av planerad tv-tid. Inte nog med att Farmen tar slut så börjar dagarna bli längre och ljusare, och jag inser att min mysiga varma och totalt verklighetsfrånvända tv-vinter har nått sitt slut.

Ibland när jag sitter där framför Farmen, Ensam mamma söker, Bonde söker fru eller någon annan totalt hjärndöd dokusåpa inser jag att min mysiga hemmatid innefattar andra människors konflikter. Och ju fler dessa konflikter är desto bättre är det. Det är inte kul att sitta och se på en tv-serie där alla myser och kramas. Det finns egentligen bara en gång som dokusåpor där folk kommer överens är tillåtet- och det är om det på något vis innefattar matlagning. Halv åtta hos mig är ett bra exempel på det. Ändå råkar jag veta att i den brittiska förlagan förekommer det intriger. Där vänder programledaren deltagarna mot varandra och hetsar dem att kritisera varandra. Jag vill inte vara sån, men den brittiska varianten är snäppet bättre än den svenska. Jag menar både matlagning och intriger, det kan knappast bli bättre!

En intressant sak med dokusåpor är vilket upphov till samtalsämnen det ger. Dokusåporna fungerar som en vattendelare och vi är mer intresserade av och insatta i vem som vinner dem än vem som vinner riksdagsvalet.

Men den stora frågan som alla någon gång ställer sig är självklart varför? Varför är det så intressant att se på folk som gör bort sig i tv? Psykologerna säger att vår fascination grundar sig i ett behov att alltid jämföra oss med andra. Och anledningen till att vi mår bra av att se såpor där folk gör bort sig är att vi kan jämföra oss med dessa deltagare och övertyga oss själva om att oavsett vad vi gör så kommer vi aldrig sänka oss till den låga nivån. Det är säkert sant, men jag tror att det finns en annan förklaring. Det handlar om ren lathet. Det är skönt att låta någon annan leva det där knäppa livet åt oss. Då slipper vi själva utsätta oss för läskiga saker men kan ändå ta del av dem. Det är gött att få insikt i hur man slaktar en gris i Farmen, tillagar en ödla i Robinson eller hittar en karl i Ensam mamma söker samtidigt som vi sitter i soffan med handen i en påse chips.

Håkan Nesser skildrar i sin bok Människa utan hund en före detta deltagare i såpan Fångarna på Koh Fuk där några avdankade sportstjärnor tävlar om att göra en kvinna gravid så snabbt som möjligt. Konceptet kan verka både sjukt och överdrivet men sanningen är att det inte är långt från verklighetens dokusåpor. Nedan har jag listat de tre dokusåpor som enligt mig nog kan klassas som världens sjukaste tv-koncept.

Plats 3: Big Diet

Tolv tjocka män och kvinnor som kämpar för att gå ner i vikt är inlåsta i ett hus fyllt med choklad, kakor och andra frestelser.

Vinnaren får guldtackor motsvarande viktminskningen.

Plats 2: Be my baby

Fem barnlösa par som drömmer om att bilda familj intervjuas och granskas av en 16-årig mamma.

Vinnaren får16-åringens barn.

Plats 1: Sperm race

Tolv tyska män donerar sperma. Spermierna ska sedan tävla för att snabbast nå ett virtuellt ägg. Vinnaren får en röd Porsche.

där schlagern går in går vettet ur

Att hamna på en karaokebar i Malmö kan kännas ganska otippat, men att helt plötsligt finna sig själv stående på scenen i nämnda bar det är konstigare.

Är man åtta personer som, utan att förflytta sig allt för långt ska hitta ett ställe att slå sig ner på en fredagskväll i Malmö får man inte var kräsen. Det finns fler människor som har ungefär samma tanke och utrymmet begränsas något när man dessutom är ett så stort gäng. Det är då det kan hända att man hör tonerna av Det börjar verka kärlek bannemig från en bar, och känner att schlagerådran börjar bulta. Och sen utan att man knappt är medveten om det själv sitter man där på en karaokebar i Malmö. Kanske borde varningsklockor ringt vid åsynen av alla tomma bord och stolar, men ni vet hur ordspråket lyder: där schlagern går in, går vettet ur.

Till en början var det inte så farligt. Den ena schlagerdängan efter den andra betades av av personer med sämre sångröst än Carola men bättre än Håkan Hellström och var alltså helt klart lyssningsbara. Sen började det bli något värre. Det händer något med människor när de får en mikrofon i handen. Även de tystaste Svenssons får en glöd i ögonen som väcker en djupt dold dröm om popstjärnelivet. De inser liksom inte att det är så falskt att man vill bränna upp sina öron. Inte nog med att folk sjöng falskt de nöjde sig inte med ett framträdande, de gick upp igen...och igen. Vid vårt bord blev vi vid de allt falskare framträdandena helt plötsligt mycket kunniga musik- och sångvetare. Våra bedömningar av dessa uppenbart helt tondöva personerna fick Idoljuryn att framstå som kramgoa barnprogramledare. Efter ett tag händer det något med ett gäng som sitter och dömer andra människor på en karaokebar, övertalningsförsöken sätter igång.

Så stod jag där helt plötsligt på en karaokescen i Malmö bredvid en kille jag känt en eftermiddag och väntade på att textremsan till Abbas Does your mother know skulle börja rulla på skärmen. Kanske skulle det naturliga vara att jag insåg att jag nu var den personen som de andra skulle bedöma och döma. Att om jag gjorde bort mig skulle jag vara den knäppa bruden som trodde hon kunde sjunga. Men dessa aspekter fanns inte i min värld. Det var bara jag och mikrofonen som gällde. Helt plötsligt var jag inte Elin Larsson från Sexdrega utan Elin- internationellt hyllad popstjärna. Publiken som nog snarare var ute efter sittplatser och billig öl än halvdålig musik från karaokescenen var i min värld där bara för mig, och killen bredvid mig var helt klart stolt över att lilla han hade fått äran att stå på samma scen som en så stor stjärna som jag.

Efter ett bejublat (av våra vänner) och halvengagerat applåderat (från de andra gästerna) framträdande klev jag ur min bubbla. Men när jag ser tillbaka på kvällen i Malmö var det inget karaokehak, det var en stor arena och det var inte knappt ett trettiotal halvengagerade öldrickare i publiken utan 60 000 skrikande fans, och jag var den största stjärnan av dem alla.

Länge leve inlevelse och fantasi! Länge leve karaoke!

Bästa karaokelåten: Journeys Don't stop believing – Det spelar ingen roll hur illa den sjungs, bara introt får publiken att jubla

Sämsta karaokelåten: Whitney Hustons I will allways love you- Ingen kan waila som Whitney , nej inte ens du!

Att leva flera liv

“A reader lives a thousand lives before he dies. The man who never reads lives only one.”

George R.R. Martin

Mary Shelleys Frankenstein är en riktig klassiker och därför var det inte konstigt att den stod med i min litteraturlista till litteraturkursen jag läser just nu. Som jag tidigare skrivit om har jag lyxen och förmånen att bara kunna skicka ett mail till de fantastiska bibliotekarierna på Svenljunga bibliotek så ordnar de den litteraturen jag behöver för tillfället. När jag fick hem Frankenstein och öppnade den var det första jag fick se en stämpel med texten folkbiblioteket Svenljunga köping i blå färg under den karaktäristiska Svenljungasymbolen med tjurhuvudet. Jag såg framför mig hur bibliotekarierna hade fått gå ner i någon mörk och kall källare, med ett fladdrande stearinljus i handen för att kunna se de kalla stenväggar som från golv till tak pryds av hyllor fyllda med odödlig litteratur. Självklart hade Frankenstein det där obligatoriska dammlagret över sig som bibliotekarien var tvungen att blåsa av i ett stort moln.

Nu är inte denna bok uråldrig, men ändå från en tid där böcker var viktigare än idag. Den är tryckt 1959 och luktar precis som de böcker man kan köpa på loppis. Omslaget är i brunt läder och det är den är bunden, och antagligen är det bristen på lim som kan torka ut som har bevarat den i ett så bra skick trots att den har över 50 år på nacken. Att ha en såpass gammal lånebok invid sängen gör mig nyfiken. En gammal bok är fascinerande men en gammal lånebok är fantastisk. Jag önskar nästan att den kunde tala. Då kunde den ha visat mig hur andra människor reagerade på den klassiska 1800-talsroman. Kanske lästes den av en modig 10-åring som darrande tog del av den under täcket, eller kanske förändrade boken någons liv, öppnade ögonen för en helt ny genre och ett intresse för livet. Kanske har någon liksom jag haft den som skoluppgift och fått intensivläsa den gripande och fascinerande berättelsen.

Under litteraturkursen har vi även fått skriva läsarbiografier, alltså en lista av alla betydelsefulla böcker från innan vi kunde läsa fram tills nu. Det har inte varit helt enkelt men tillslut fick jag ihop en lista med allt från Sheriffen och Giraffen till just Frankestein. Det är spännande att studera listan och förstå att oavsett vilken livsfas jag har varit i har det alltid funnits en bok som har karaktäriserat och betytt extra mycket för mig just under denna period.

Det verkar som om alla böcker som man tar del av påverkar en på ett eller annat sätt. Min första bok var alltså Sheriffen och Giraffen och även om jag själv inte har några djupare minen av denna bok har mamma och pappa berättat hur de var tvungna att läsa denna berättelse om och om igen kväll efter kväll. Det verkar ju inte helt omöjligt att denna bok lade grunden till vem jag är idag. Jag undrar hur det skulle varit om mina föräldrar istället hade läst något av Strindberg, Chekhov eller Lord Byron? Hade jag varit nobelpristagare vid det här laget då?

Oavsett om man läser böcker av nobelpristagare eller Sheriffen och Giraffen så är det uppenbart att litteratur påverkar. Ju fler liv man levt genom böcker desto större chans har man att hitta gemensamma egenskaper med sina medmänniskor.