Från en kränkt 90-talist

Jag lyssnar på radion. På P3:s morgonprogram närmare bestämt. Morgonprogrammet är underhållande, men plötsligt drar en av programledarna en referens till Monty Python och lägger snabbt till att det får 90-talisterna googla så de förstår referensen. Det dröjer inte länge innan upprörda 90-talister smsar in till programmet och talar om att de minsann visst vet vilka Monty Python är, och att det faktiskt inte råkar vara något fel med att vara född på 90-talet. Programledarna håller inte med. De hånar 90-talisterna, kallar dem lata och oinsatta snorungar som saknar humor. Programmet blir totalt bombaderat med upprörda sms, för är det något 90-talister kan så är det att smsa.

Jag känner mig kränkt.

Efter en snabb googling inser jag att dessa numera icke så eminenta radiopratare inte är ensamma om sina åsikter. I allmänhet finns det en uppfattning om att 90-talisterna är ”curlade” av sina föräldrar och därför inte har något vanligt hyfs, att de saknar social kompetens på grund av tekniken och att de är lata och ointelligenta. Några av de flitigt diskuterande åldersdebattörerna sträcker sig till och med så långt att de påstår att 90-talisterna är den förlorade generationen.

Jag känner mig ännu mera kränkt.

Kanske är jag något partisk, men jag anser att det är min plikt som både 90-talist och ung krönikör att slå hål på myten om 90-talsgenerationen. Men ärligt talat är det inte ett helt lätt jobb. Inte minst eftersom jag själv sitter här och känner mig träffad... Ja visst lite curlad blev jag nog, men väldigt älskad, och visst har jag en väldigt lat sida, men det är å andra sidan bara en naturlig försvarsmekanism.

Men hur är det egentligen. Ska jag behöva försvara min generation? Vissa av de upprörda radiolyssnarna hävdade att det var för hårt att dra alla över en kam, att det egentligen bara gällde de som är födda 94. Några andra var av den bestämda åsikten att det var efter 1995 som det gick snett. Oavsett om det bara gäller ett eller tio år på 90-talet så känns det ju lite taskigt att placera all världens ondska på oss. Varför har vi blivit de moderna människornas favorithackkycklingar?

Jag är ganska säker på att jag har svaret. Avundsjuka. Det finns ingen annan generation som är födda med teknikens silversked i mun från början. Redan från dagen vi föddes hade vi ett försteg. Vi lärde oss inte räkna med liggande stolen eftersom det fanns miniräknare att tillgå. Vi kunde ta oss var som helst med hjälp av internet. Vi har utsatts för virtuella världar i och med tv, filmer och spel och dessa har ökat vår kreativitet. Vi har inget minne av när datorn tog upp ett helt rum men det spelar inte stor roll för när våra föräldrar upptäckte digitalkameran hade vi redan mobil med både walkman och kamera.

Vi må vara lata och egoistiska men oallmänbildade, det är vi inte. Vi vet hur man använder internet- ”googla” var vårt första ord. Vi vet vilka Monty Python är (åtminstone efter en snabbtitt på YouTube)!

De tre bästa sakerna med att vara 90-talist:

1. Vi var med om millennieskiftet men var för små för att oroa oss för världens undergång.
2. Vi fick dansa till Aqua på skoldicot och hade magtröja och hårmascara
3. Småstjärnorna! (Behöver jag säga mer?)