Drottning för en kväll

Den vackra brudvalsen är över och folk glider in på dansgolvet. Jag och min sambo sällar oss till de andra. Det är där jag inser att jag inte har dansat vals sen min studentbal. Men jag kommer ihåg tipsen från Mogaskolan om att hålla ryggen rak, titta åt motsatt håll och försöka att inte bestämma själv under de tre minuter valsen pågår. Det går helt okej, även om jag har svårt att inte föra. Vi dansar fram och valsen går över i bugg. En dans som sitter färskare i minnet eftersom jag har buggat då och då under diverse bygdegårds- och dansbanefester.

En smickrande fråga

Vi tar en drickapaus och en tjej kommer fram till mig. Hon berömmer mig för vår dans och frågar om vi kanske brukar tävlingsbugga. Jag skrattar till, okej jag blir hur smickrad som helst såklart, men det är ändå ett skämt. På bygdegårdsfester är jag en medelmåtta, en glad amatör. Men jag tittar mig omkring och ser att det är väldigt få personer som faktiskt buggar. Alla har kul och dansar, men trots att det är dansmusik som spelas så är det inte bugg som dansas.

Nästintill högfärdig

Precis när vi ska gå stoppas vi av en kille som berömmer oss för vår fantastiskt fina vals. Jag blir väldigt glad, även om min upplevelse av det hela är något annorlunda. Men samtidigt har kommentarerna om vår dans gjort mig näst intill högfärdig. Jag känner mig som en dancing queen.

Att dansa på landet

Veckan efter är det dags för nationaldagsquiz på dansbanan i Holsljunga, en tillställning som självklart avslutas med dans. Jag går in med inställningen att jag är en dansdrottning. Men inser ganska snabbt att jag är tillbaka till att vara medelmåtta igen. Det är då det slår mig att det är på fester på landsbygden som det buggas som mest, ju närmre stan man kommer desto mindre bugg förekommer. Det är inte så att festerna i stan är sämre, de innehåller bara ingen organiserad dans på det viset. Folk är så jäkla bra på att dansa på landet. Ung som gammal kan åtminstone några turer och räds inte för att gå upp på dansgolvet.

En egentligen bugglös generation

Jag börjar fundera på om det är så att man föds med lite buggkunskap på landet som man inte får närmre stan. Att mina föräldrars generation kan danserna är inte så underligt, de hade liksom ett naturligt ett krav på sig att kunna bugga eftersom det är den typen av dans som dansades ute när de var unga. Men vi i min generation behöver egentligen inte kunna bugg, för oss räcker det med att kunna veva med näven för att smälta in på dansställena, men på de fester på landet jag har varit på kan min generation dansa ändå.

Så illa tvungna

Svaret på varför det är så går upp för mig där på dansgolvet i Hosljunga, det beror på att majoriteten av oss unga har gått på just Mogaskolan, och där var bugg och vals och jenka och foxtrot en naturlig del av idrottslektionerna. Inte nog med det, det anordnades dansdagar och förväntades klassisk pardans på avslutningsmiddagen i nian. Vi har varit så illa tvungna att lära oss danserna, och idag är jag väldigt tacksam över det. Det är högstadiet jag har att tacka för att jag emellanåt får känna mig som en dancing queen.