En nostalgisk morgon

Klockan är halv åtta på morgonen. Jag har inte riktigt vaknat till liv. Medan jag släntrar över vägen mot min busshållplats ser jag fram emot en lugn timme på bussen. När jag lyfter blicken upptäcker jag att något är annorlunda. Den vanligtvis lugna lite sömniga stämningen som brukar råda bland de två-tre personer som står och väntar på bussen är utbytt mot en energisk och högljudd röra av kanske 20 stycken 12-åringar. Att döma av småbråkandet och lärarförmaningar delar jag dagen till ära hållplats med en skolklass.

En opassande energinivå

Jag trycker mig emellan hopen av barn och pluggar in mina hörlurar i öronen. Inte så mycket för att jag vill stänga ute klassen, men klockan är trots allt fortfarande halv åtta, och den energinivå som ligger i luften skulle passa bättre på en bygdegårdsfest när borden dukas undan och det är dags för dans.

En trång bussresa

Väl på bussen inser jag att det kommer bli en trång resa. Två flickor sätter sig bredvid mig och jag hör hur de båda upplivat pratar om Liseberg och Universeum, de är uppenbarligen påväg på klassresa. Det märks så tydligt, inte bara på den upplivade stämningen. Det märks också på att alla elever är mycket rena och prydligt klädda, inga trasiga knän eller smutsiga jackor syns. Det märks också på de omsorgsfullt packade väskor som varje elev har, och framförallt märks det på den glädje som de utstrålar.

Kravlöst men spännande

Jag blir faktiskt både nostalgisk och avundsjuk när jag sitter där och lyssnar på deras upplivade tjatter. Jag minns verkligen den där känslan av att få göra något med sina klasskompisar och även lärarna utanför skolan, något helt kravlöst men ändå spännande. Jag gissar att eleverna går i sexan. De är i en ålder då man fortfarande är barn och slipper jobbigt ansvar, men ändå tillräckligt vuxen för att få gå på egen hand.

Den barnsliga friheten

Jag som har varit med på ett stort antal resor med Svenljunga ungdomsorkester fick ju chansen att uppleva den formen av resa många gånger. Och trots att det har varit helt fantastiskt alla gånger så var det nog ändå som roligast när man fortfarande var så pass liten att man inte förväntades hålla ordning på mer än sig själv och tiden för återsamling. Det är en frihet i det som är svår att uppleva som ”vuxen”. Kanske är det därför folk gillar att åka på charter, all-inclusive-, och anordnade bussresor. Semester är liksom att slippa ta ansvar för något annat än att infinna sig på rätt plats vid rätt tid för att bli utfodrad eller underhållen.

Det där med att vara människa

Innan eleverna går av frågar jag tjejerna om de ska på klassresa och båda svarar ja. Jag får en sån god lust att säga till dem att ta vara på resan, eftersom de snart inte kan njuta av en sådan typ av glädje på det sättet igen, men jag låter bli. Dels för att de i sinom tid kommer upptäcka det själva, men framförallt för att jag bara är 24 år. Jag måste nog vänta åtminstone 30 år innan det är okej att strö mossiga visdomsord omkring sig. Kanske kommer jag nostalgiskt se tillbaka på mitt liv som 24-åring om 12 år och tycka att det var en tid som slog det mesta. En tid som bar på egenskaper som jag önskar att jag förstått då. Det är väl lite grejen med att vara människa.