De
flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu.
Det
var en kall januarimorgon 2009. Jag väntade på bussen på en mörk
busshållplats i Lockryd. Som vanligt läste jag igenom
informationstavlan för att fördriva tiden, när mina ögon föll på
något nytt. En bunt med kort i en behållare, och jag tog upp ett.
På framsidan stod det jag
har tagit ställning. Det
hade inte jag gjort än, men fem minuter senare var jag en möjlig
organdonator. Kortet kom från Socialstyrelsen och var ett så kallat
donationskort, ett bevis att bära med sig i plånboken för att i
den värsta av situationer göra sin vilja känd.
En
oförändrad vilja
Tiden
gick och mitt kort låg där i plånboken, det fick byta plats några
gånger när bytte plånbok, men min vilja förändrades inte. Några
år senare anmälde jag mig även till donationsregistret på
Socialstyrelsens webbsida livsviktigt.se. Och nu har frågan om
organdonation blivit aktuell i mitt liv igen i och med en uppgift som
ingår i min utbildning där jag har ett samarbete med organisationen
MOD- mer organdonation.
Positiv
men okänd vilja
I
Sverige är det så att om inte din vilja är känd och du dör så
måste dina anhöriga avgöra om du skulle kunna tänka att donera
dina organ. Finns då den minsta lilla tvekan så doneras inte
organen. Idag är nästan 85 procent av svenskarna positiva till
organdonation, men tyvärr gör få sin vilja känd. På grund av
detta dör varje år ungefär 50 personer i väntan på sina nya
organ. Att göra sin vilja känd är därför oerhört viktigt.
Att
inte donera
Att
prata om död och donation är svåra ämnen och man stöter ofta på
argument för att inte donera. Det tre vanligaste anledningarna till
att inte
donera
sina organ är att det
finns en risk att de kommer vara obrukbara, att jag
kanske behöver dem efter min död, och jag är odödlig.
Att
prata om döden
Den
vanligaste anledningen är det sistnämnda. De flesta ska inte dö.
Några ska dö, men inte nu. Döden är så svår att prata om att
den riskerar livet på andra. Att oroa sig för att man kanske inte
kan donera sina organ är onödigt, om det inte gå så går det
inte, och ingen kommer ge dig sämre vård för att dina organ ska gå
att donera. Att rädda en människas liv är alltid prio ett. Att
känna att man kanske behöver sina organ efter döden tangerar det
religösa. Jag har ingen aning om det är så såklart, men det jag
vet är att alla världsreligioner är för organdonation eftersom
det anses osjälviskt och vackert att ge en annan människa det
finaste man kan få, nämligen livet tillbaka. Jag hoppas att om det
finns ett liv efter döden är det min själ som lever vidare och då
vill inte jag att användbara organ ska ligga i ruttna eller brännas
upp.
Att
ge och ta
Vårt
samhälle är uppbyggt kring devisen att för att få något måste
man ge något. Om jag är beredd att ge bort mina organ efter min
död, kan jag med gott samvete ta emot ett organ om jag skulle bli
sjuk. Sjukdom och död händer, så är det bara.
Det är inte svårt att göra sin vilja känd. Det räcker att tala om hur man vill ha det för en nära anhörig. Den lilla gesten kan rädda åtta liv. Ibland måste man tala om döden för att förhindra döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar