Dra på sig de hudfärgade strumpbyxorna. Knäppa den vita skjortan ända upp i halsen. Ta på den veckade kjolen och knäppa den ovanför naveln, sticka fötterna i de fotriktiga svarta skorna och ta på kavajen, sist men inte minst fästa den lilla mössan uppe på huvudet. Den proceduren skulle jag kunna utföra sovande. Jag har tagit på mig Svenljunga Ungdomsorkesters blåa uniform ett oräkneligt antal gånger under mina sju år i SUO. Sju år har jag varit med, och under denna tiden har jag och min uniform besökt Danmark, Tyskland, Frankrike, och Österrike, men aldrig Ulricehamn. Är det inte konstigt?! Men så i lördags var det dags. Under oktoberfesten i Ulricehamn skulle SUO underhålla och mina förväntningar var minst sagt blandade. Av någon anledning är det skillnad på att spela i Sverige och utomlands.
I den lilla staden Hadsund i Danmark såldes den lokala orkesterns uniformen i klädaffären, och orkestern är Hadsunds hjältar. I Paris stod det tjockt med folk runt avspärrningen på Disneyland när vi marscherade först i den stora paraden, i Hamburg stannade folk och filmade, tog kort och klappade i händerna när vi marscherade i parken och i Österrikiska Linz fick vi poliseskort när vi fick leda tusentals människor genom staden. I Svenljunga är det många som stänger dörren och suckar när SUO sätter igång med sitt tjutande igen. Jag klandrar dem inte. Svenljunga är inte stort och 60 personer som blåser starkt i sina instrument kan säkert uppfattas som ganska irriterande när de för femtielfte gången uppträder på torget.
På grund av detta har jag fått för mig att svenskar i allmänhet och Kindbor i synnerhet inte uppskattar marschmusik, för att det helt enkelt har tröttnat på oss. Som att det inte räckte med denna förutfattade mening hade jag en viss negativ inställning till Ulricehamn som stad. I mitt huvud är staden nämligen stället där jag alltid kör vilse eller fastnar i snögloppet i en av alla tusentals backar.
Väl framme i Sveriges backigaste stad packade vi upp våra instrument och ställde upp i en backe. Några oktoberfestsbesökare gick förbi och tittade nyfiket på oss, de verkade uppriktigt intresserade, och min negativism avtog lite. Vi satte igång med marschen och plötsligt kantades vår väg av människor som verkade glada, vinkade, tog kort, och klappade i takt. Och helt plötsligt slog det mig vilken vacker stad Ulricehamn verkligen är.
En intressant sak som händer när människor verkligen verkar uppskatta det man gör är att man helt plötsligt gör sitt yttersta för att spela och marschera så bra som möjligt. En bra publik belönas med en duktig orkester. Vi marscherade som aldrig förr. Stämningen var på topp. Låten Tyrolerhatten som vi hade övat in dagen till ära gick som en dans och drillflickorna log i takt med musiken.
Nu så här i efterhand måste jag självklart erkänna att min attityd kanske var en aning för negativ. Många i orkestern sa att spelningen i Ulricehamn kändes som en spelning utomlands och jag kan inte annat än att hålla med. Det är ju faktiskt inte stadens fel att jag varken har lokalsinne eller dubbdäck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar