En vanlig söndagsförmiddag i slutet av 90-talet. En kvinna sitter och läser i en fåtölj, plötsligt hörs en röst; mamma snälla får jag ta godis? ” Nej”, svarar kvinnan i fåtöljen, ”det är söndag idag, godis äter vi på lördagar”.
Den godissugna förstår att det inte är någon idé att argumentera, men hon har en plan B. Ute i snickarboden står en man och hyvlar på någon bräda. Plötsligt öppnas dörren och en liten tjej sticker in huvudet. ”Pappa”, säger hon med sin mest sockersöta röst, ”får jag ta godis?” Mannen ler mot sin dotter och säger; ”det klart du får, bara jag får en bit också!” Den lilla tjejen springer in igen, drar snabbt och så ljudlöst som möjligt fram en stol till skafferiet och klättrar med hjälp av den upp till översta hyllan. Plötsligt kommer kvinnan ut från vardagsrummet. Hon ser inte glad ut. ”Men Elin”, säger hon, ”du fick ju inte!”. Men Elin har en vattentät ursäkt, en mening som börjar med orden; ”Men pappa sa ju...”
Jag tror att det är många både föräldrar, söner och döttrar som känner igen sig i det här scenariot. Mamma säger nej, och pappa kan inte motstå barnets bedjande blick och säger utan att tänka på konsekvenserna ja.
Själv är jag utan tvekan pappas flicka! Jag och pappa har alltid haft en speciell relation. Jag pekar med hela handen och pappa gör snällt som jag säger. Kanske är det så att mamma oftast är den som hämtade på dagis och följde med till doktorn. Mamma fick ta de vardagliga tråkiga sakerna så när man var med pappa var det lite speciellt och spännande.
Sen går det ju inte att komma ifrån att pappor har en förmåga att göra vardagliga saker till ett äventyr. Han är inte bara stor och stark och kan allt! Han har dessutom jättestora papper på jobbet som man får måla helt fulla, och när han läser kan han hitta på olika röster till alla karaktärer och det är så bra så att det känns som att man är en del av berättelsen. Och om filmen man ska se på bara har engelskt tal, läser han viskande undertexten så att man förstår filmen ändå.
När min kusin var liten fick hon ofta höra hur lik hon var sin pappa, medan hennes storasyster var en kopia av deras mamma. Min kusin var inte helt nöjd med detta och när hon för hundrade gången fick höra att hon var så otroligt lik sin far så var det något som brast för henne.Hon skrek gråtande att det var orättvist att bara hennes syster fick vara lik deras mamma, hon ville inte vara lik sin pappa.
Jag var också en sån som ofta fick höra att jag var en kopia av pappa när jag var liten. Jag reagerade inte lika starkt på det som min kusin, men jag tyckte att det var lite konstigt. Pappa har liksom inget hår mitt på huvudet, och själv har jag mängder.
Idag har jag förstått att likhet inte bara handlar om utseende. Och när en av mina föräldrars kompisar för ett litet tag sedan sa att jag var så lik min pappa till sättet blev jag både glad och stolt. För både jag och min kusin har insett att det är en komplimang att vara lik sin pappa. Han är en riktig förebild!
Trots att jag är tillräckligt gammal för att både läsa undertexter och böcker själv nu för tiden finns det en sak som aldrig kommer ändras. För i mina ögon kommer pappa alltid vara den där personen som ordnar saker. Känner man sig orolig eller rädd känns allt genast mycket bättre när pappa är i närheten. Om man har något problem brukar pappa kunna hjälpa till att lösa det. En pappa finns alltid där när man behöver honom för pappa är nämligen tryggheten personifierad!
Nu på söndag är det fars dag. Är det någon som verkligen förtjänar en egen dag så är det just pappa. Så ta och fira farsan lite extra, för det är han värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar