Det var en mörk Halloweenkväll. Jag och mina kompisar hade träffats för att se skräckfilmer tillsammans. Vi var kanske 14 år och inte nog med att vi skulle se några av våra första skräckfilmer så var det dessutom föräldrafritt dagen till ära. Eftersom det var Halloween och vi var ute efter en så läskig omgivning som möjligt så fanns det inget som passade bättre än att hålla filmkvällen hemma hos mig. Ett gammalt torp, utan en enda granne inom flera kilometers avstånd, mitt ute i skogen utanför Sexdrega.
Jag minns att vi såg skräckfilmen The Blair Witch Project, och att min kompis tryckte in sina naglar i min handrygg tills det blev märken. Filmen skulle ge sken av att den var filmad med handkamera. Den mörka skogen som den utspelade sig i var obehagligt lik den som omgav huset vi satt och tryckte i. Liksom de flesta skräckfilmer var huvudpersonerna i The Blair Witch Project mycket modiga, jag skulle vilja påstå dumdristiga. Trots varningar, skrik och obehagliga upplevelser kunde de självklart inte hålla sig ifrån monstrets hus. Det är något med skräckfilmskaraktärer. De verkar inte riktigt ha alla naturliga instinkter i skick. Kommer det en galen mördare mot dig, gömmer du dig inte i garderoben, han kommer att hitta dig! Ringer det på dörren mitt i natten öppnar du inte. Och verkar grannarna bedriva kannibalism knackar du inte på för att se om så är fallet. Du ringer polisen!
Efter ett antal skräckfilmer och många spökhistorier bestämde vi oss för att gå och lägga oss. Vi var ett skärrat gäng som tryckte in oss på toaletten samtidigt för att borsta tänderna. Ingen ville bli lämnad själv så allt från tandborstning till bäddande gjordes i grupper om minst tre personer. Jag har nog aldrig varit så harig i mitt egna hus i hela mitt liv. Alla skuggor var monster och alla knarrningar blodtörstiga mördare. När en av mina vänner tog en tugga av en kaka frös mitt hjärta till is av ljudet.
Väl nerbäddade i sängen kunde ingen sova. Trots att vi försökte berätta roliga historier och prata om vardagliga saker kändes det hela tiden som att något vakade över oss. När en av tjejerna blev så kissnödig så att hon inte kunde hålla sig längre gick jag och en vän till med henne ner för trappan och mot toaletten. För att komma till toa var vi tvungna att passera dörren med sitt stora, gapande svarta fönster. Plötsligt trycktes det gamla något osmörjda handtaget ned långsamt. Och jag höll bokstavligt talat på att kissa på mig. Vi skrek i högan sky och stirrade på handtaget, då trycktes det ned igen. Jag har aldrig någonsin, varken förr eller senare varit så rädd. Hjärtat skenade och tankarna for igenom huvudet. ”Är det någon gång man ska bli mördad är det väl på Halloween”, tänkte jag. Och i äkta skräckfilmsanda gjorde jag något som jag inte för mitt liv kan förstå hur jag vågade. Jag låste upp dörren, och tryckte med darrande händer ner handtaget och öppnade dörren.
Utanför är det mörkt och tomt förutom en av våra katter som förnöjt tassade in i mörkret. Hennes speciallitet var att tillkalla uppmärksamhet genom att hoppa på dörrhandtaget. Smart katt! Men en mörk Halloweenkväll var denna till synes söta egenheten en fråga om liv och död i mitt huvud. Sedan den här händelsen har jag aldrig blivit irriterad på skräckfilmskaraktärer igen. De enda de vill när de springer mot kniven är att få en naturlig förklaring. I mitt skräckfilmsscenario var det tack och lov bara en liten katt som ville in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar