Jag fick möjligheten att vara med på ett möte tillsammans med kultur ungdom och människor i Tranemo kommun. De vill att Tranemo ska förbättra sitt kulturutbud för ungdomar, och ge unga chansen att starta upp sina egna projekt. Jag var inbjuden eftersom jag råkar vara både ung och syssla med kultur. Dessutom når jag förhoppningsvis ut till många i min egen ålder som är lika förvirrade som jag. Under det här mötet var det två saker som slog mig och som fick mig att fundera lite extra.
- Tranemo och Svenljunga är tydligen inte Öst- och Västtyskland!
Eftersom jag är Sexdregabo, och har ganska dålig koll på Tranemo kommun placerade jag mig bredvid Ingrid Björk som är ungdomskonsulent. Jag visste att hon hade full koll på ungdomsaktiviteter i Tranemo.
Jag insåg att jag verkligen inte vet vad det finns för aktiviteter för någon som är ung i Tranemo, Och det slog mig att det är ganska konstigt. Det är inte direkt långt mellan Svenljunga och Tranemo kommun, men ändå visste jag knappt vart Tranemo låg innan jag började på STT. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Ett väldigt bra exempel är att jag har spelat teater i Svenljunga och ändå var jag tvungen att fråga Juan Ochoa Echevarria, Tranemos kulturskolechef om hur det var med teaterverksamhet i Tranemo. Det visade sig självklart att även Tranemo har elever som sysslar med teater. Jag skrattade när Juan sa att det är som att det finns en hög mur precis på kommungränsen, men samtidigt ligger det något i hans ord.
Det är faktiskt så att dom från Tranemo inte är Ufon! Två små kommuner kan få ut mycket av att samarbeta, dela pengar, lokaler, och framförallt få in nya förmågor med fräscha idéer.
2. Ungdomar och politiker tillhör samma art!
När jag satt där på möte med folk från kommunen slog det mig att de är lika förvirrade över hur vi ungdomar fungerar som vi ungdomar alltid har varit över de där ”kommuntanterna”, om ni ursäktar uttrycket. Det är ofta ungdomar benämns som att de är en art för sig. Hur ska vi göra kommunen bättre för ungdomarna? Varför får vi inte med oss ungdomarna, och hur gör man för att ungdomarna ska engagera sig? Det var frågor som ställdes på mötet. Till slut fick jag påminna mig själv om att ungdomarna faktiskt inte är en person, utan innefattar jättemånga individer. Först blev jag lite upprörd över denna uppenbara generaliseringen, men sen insåg jag att jag själv är likadan när det kommer till politiker, lärare, eller andra ”grupper” av människor.
Det är väldigt lätt att dela in folk i fack utan att tänka på att de faktiskt finns riktiga människor bakom grupperna. Här satt jag nu med en salig blandning av folk på kommunen, och personer som arbetar hårt för att ungdomar ska ha chans att få igenom sina idéer. Och vet ni vad? De personerna är lika förvirrade över oss som vi är över dem. De vill verkligen hjälpa, men vet inte riktigt hur de ska nå ut till arten ungdomar.
Jag tror att ungdomarna och kommuntanterna behöver mötas på en vardaglig nivå. Som någon slags mellanhand har jag nämligen upptäckt att det som vi ungdomar vill genomföra men inte vågar göra finns det möjlighet att få igenom. Det finns pengar och folk som vill hjälpa till. Det enda som behövs är en bättre kommunikation. Så om ni har bra idéer, kanske vill ni ha en tjejkväll, bjuda in en duktig dansare som kan lära ut lite schysta moves, eller kanske åka till något spännande ställe. Hör av er till kultur ungdom eller kommunen, för de vill inget hellre än att hjälpa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar