I kaos är alla en trygg famn (v.50 2011)

Vi hade satt tre alarm, planerat minutiöst och var säkra på att vår plan skulle klaffa. Det var för ungefär 1 och en halv vecka och jag och min vän befann oss i London. På lördagskvällen hade allt packats ner i väskor som på något vis tycktes ha krympt under vår Englandsvistelse. Dessutom satte vi alltså tre alarm på 4.20 för att vara säkra på att vakna tidigt på söndagsmorgonen och ha gott om tid på oss att checka ut, ta tåget till flygplatsen och checka in oss själva och bagaget.

Allt gick som det skulle tills vi kom till Paddington station. När vi stod med hakorna i luften och försökte hitta rätt tåg på den stora svarta tavlan med avgångstider kom plötsligt en kille springande. Han skrek stressat åt oss på svenska att tåget till flygplatsen var inställt. Jag och min vän, två Kindbor i stora London stod handfallna och såg på varandra ett tag. Vad skulle vi göra nu? Till slut beslutade vi oss för att följa efter den stressade svensken som nu hade försvunnit ur sikte. Tyvärr verkade han ha hunnit iväg, men vi hittade ett taxistopp. Vid det här tillfället började jag bli rejält nervös och mitt hjärta bankade hårt i bröstet. Än så länge hade vi gott om tid, men till skillnad från oss rörde sig tiden framåt. Vi insåg att vi skulle vara tvungna att ta en taxi. Vilket inte kändes superroligt eftersom vi hade hört att det var dyrt att åka taxi till flygplatsen och till råga på allt redan hade betalat för en tågbiljett.

En bit ifrån oss stod tre tjejer och verkade även de diskutera hur de skulle göra. Efter ett tag förstod vi att de talade norska. Hallelulja skandinavier! Vi bestämde snabbt att vi skulle dela på en taxi, och så bar det iväg till flygplatsen. Nog för att vi hade lite svårt att förstå vad de sa ibland och att de fortfarande luktade sprit efter vad som verkade ha varit en hård utekväll, men bara det faktum att vi var i samma situation och var från Skandinavien gjorde att vi pratade och skrattade som om vi var gamla vänner.

Det är konstigt det där med hur man tyr sig till människor när man inte är på hemmaplan. Svenskar som är kända för att vara ett ganska asocialt släkte blir helt plötsligt riktigt trevliga individer när de korsar Sveriges gränser. Det verkar som att ju längre hemifrån vi befinner oss desto trevligare blir vi.

• I Sverige pratar vi inte med folk vi inte känner.
• Utomlands räcker det i stort sett med att någon kan ett ord på svenska för att ett samtal ska startas.
• I Sverige tittar man åt ett annat håll när någon som man bara har träffat ett par gånger passerar.
• Utomlands pratar man med obekanta svenskar som att de är vänner.
• I Sverige måste man vara nära släkt eller riktigt bra vänner för att sitta bredvid varandra på bussen.
• Utomlands behandlas en ytlig bekant som en gammal och riktigt god vän

Det är lustigt, men det verkar som att en otrygg svensk är en trevligare person. Vi kom med planet, om det berodde på norskorna eller inte det vet jag inte. Men deras bakfulla norska lindrade min stress. Hade jag träffat dem på en buss idag hade jag inte ens övervägt att sätta mig bredvid dem. Det är så det fungerar. Utomlands gäller inga sociala regler. Längtan efter trygghet och igenkänningsfaktorer tar helt över våra asociala svenska hjärnor!