Utan heder inget tiggeri!

Debattartikel publicerad i BT 31/1 2015

Utanför mataffären i Svenljunga sitter det en man och tigger. Han har suttit där ett tag nu. Blivit något av en ofrivillig lokalkändis. Alla som bor i Svenljunga vet vem han är. Men man pratar inte om honom så ofta. Jag ger honom pengar eller mat. Inte för att jag är en oerhört god människa, men jag kan inte gå förbi honom med mina fulla kassar mot min bil för att åka hem till mitt hus utan att känna dåligt samvete. Jag får göra vad jag vill med mina pengar. Det får även de som väljer att inte ge. Och mannen som tigger. Jag tycker verkligen inte att alla måste ge, det är inte den debatten jag vill ge mig in i, men ibland hör jag berättelser om hur tiggarna blir upphämtade i fina bilar på kvällarna. Dessa berättelser har en ”råttan-i-pizzan-karaktär” det är alltid någons systers kompis eller kompis moster som har sett det. Jag vet inte om det är sant, det är inte heller en diskussion jag är intresserad av att ta. Men jag måste få berätta om mannen utanför mataffären i Svenljunga.

Det var en regnig dag, huttrande skyndade jag mig mot dörrarna till affären. Eftersom jag inte hade några pengar undrade jag om han var hungrig. Han förstod inte riktigt, men jag köpte ändå en bulle, för att kunna ge något. När jag kom ut och räckte honom bullen höll han fram en damväska. Jag förstod att han undrade om det var min. Det var det inte. Han upprepade ordet polis, och jag förstod tillslut att han hade hittat väskan och ville lämna den till polisen. Jag föreslog att vi skulle lämna in väskan i affären och vi gick in tillsammans och lämnade väskan i kassan.

Han tackade mig för hjälpen. Jag tackade honom för hans ärlighet.

Jag har tänkt mycket på den här händelsen. Mannen har så dåligt med pengar att han tvingas sitta på kalla marken ute och tigga. Ändå är han oerhört angelägen om att återlämna en väska han har hittat. Han har ingenting. Utom sin heder, och den är han uppenbarligen väldigt mån om att få behålla. Och egentligen är det så självklart, hade mannen inte haft heder hade han inte suttit och tiggt. En hederslös människa hittar andra sätt att tjäna pengar på.

Utanför mataffären i Svenljunga sitter det en man och tigger. Han är en av de mest hederliga människor jag känner till!

länk till artikeln:
http://www.bt.se/debatt/utan-heder-inget-tiggeri/

Medges ej!

Trött sticker jag ner kortet i kortautomaten och slår in koden medan kassörskan scannar in alla mina matvaror. Det är en sån där typisk tisdagseftermiddag. Det är grått och kallt ute och jag har på vägen hem insett att det nog blir svårt att laga mat på de tre mjuka potatisarna och den lilla mögliga salamibit som ligger längst in i kylskåpet. Efter en månad av överflöd och en påföljande av rester kompletterade med småhandlingar har det nu blivit vardag igen och jag har trött släpat mig runt affären och plockat nästan en kundvagn full med matvaror.

En gedigen kö bakom mig

Kassörskan säger summan och jag trycker på okej. Förbereder mig på att säga nej till kvittot och rör mig mot nedpackningen när tre snabba pip får mig att vakna upp ur min dvala. ”Jag är ledsen, men det verkar som om du inte har några pengar på kortet.” Den tidigare så försynta kassörskan tycks nu vråla när hon pratar. Jag ser mig snabbt omkring och inser att det är en gedigen kö bakom mig och med tanke på kassörskans tonläge måste alla ha hört. Jag börjar svettas, känner mig oerhört dum. Jag sneglar mot berget med varor som ligger på bandet och förbannar mig själv för att jag gick på det där erbjudandet om att köpa tre betala för två på kaffet, när jag egentligen bara behövde ett paket. Och avokado, det hade jag inte ens tänkt köpa, men bara för att det var extrapris slank det ned några i vagnen. De såg nästan lite dåliga ut när jag tänker efter, kanske därför de var på extrapris.

Brännande blickar i ryggen

Jag försöker finna mig snabbt i situationen, jag har ett bankkort till, men vad är det egentligen för datum? När kommer studiebidraget? Jag vet att man ska kunna dela summan på två kort, men jag har aldrig förstått hur det fungerar och nu känner jag hur blickarna från personerna bakom mig bränner i min rygg. Jag vet ju vad de tänker, ”har hon ingen koll på sin ekonomi?” och ”det blir ju lyxfällan nästa för den där...”. Till slut bestämmer jag mig för att köra en chansning, skrattar lite förläget, mumlar något om den fattigaste månaden på året och ber att få testa med mitt andra kort. Det är långa sekunder innan det bekräftande pipet och texten ”köp godkänt” visas på displayen. Jag andas ut, rafsar snabbt med mig mina onödiga köp och tänker för mig själv att nästa gång det blir så ska jag minsann visa att jag bara är mänsklig. Jag ska förekomma kassörskans nedlåtande tonläge och de andra kundernas blickar.

Med garden nere

Tre dagar senare när jag loggar in på mitt bankkonto och ser att lönen från juljobbet har kommit känner jag mig redo att våga möta kassörskans blick igen. Jag känner mig som en kung och unnar mig själv dyra råvaror i mataffären. När jag ska betala gör jag det med en självsäker min, här kommer tjejen som åtminstone inte har några ekonomiska problem. När jag trycker på okej hörs tre korta signaler och återigen vrålar kassörskan att kortet ej medges. Det är då jag inser att pengarna till matkontot inte ska komma in förrän dagen efter. Men det spelar ingen roll att jag vet att jag egentligen har pengar, skadan är redan skedd, och jag hade garden nere. Bakom mig i kön står folk och muttrar om lyxfällan, och dålig ekonomisk koll, medan jag förläget ber att få betala med ett annat kort.

En riktig snyftare

Jag känner hur det bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer, men jag sväljer, för jag vill inte gråta, att gråta anses svagt och jag har alltid fått höra att inget bra kommer ut av att jag gråter. Ingenting.

Att hinna eller inte hinna

Klockan är sju på morgonen jag har precis klivit på en buss som ska ta mig till Kinna och sen vidare till Göteborg. I Göteborg väntar ett seminarium som är slutprovet på en stor uppgift jag och mina gruppmedlemmar har arbetat med halva terminen. Det är sjukt viktigt och sjukt obligatoriskt, därför blir jag lite orolig när bussen är tio minuter försenad redan när jag kliver på den. Jag sätter mig ner och tittar ut genom fönstret en stund, men kan inte skaka av mig känslan av att jag inte kommer hinna med min anslutningsbuss. Till slut kliver jag fram till busschauffören och frågar honom hur han tror att mina chanser att hinna med bussen är. ”De är nog tyvärr rätt små”, svarar han, och jag känner stressen gripa ett tag runt min strupe.

Att jämt gråta

Jag tänker redan nu erkänna att jag är en gråtare. Jag gråter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är stressad, när jag är trött och när jag är arg. Det är inte alltid en fantastisk egenskap att ha. Det är svårt att lägga tyngd i sina ilskna argument i ett bråk samtidigt som man hulkar och snorar och tårarna rinner ner för kinderna. Därför brukar jag försöka stoppa gråten så länge det bara går, så även denna tidiga morgon på en buss på väg mot försening. Jag försöker intala mig själv att det inte är så farligt, att mina gruppkompisar nog inte blir så besvikna på mig om jag gör att vi snubblar på målsnöret. Det går sådär. Jag försöker få busschauffören att kanske ringa någon av sina kollegor, men jag vet ju inte hur deras system fungerar, och även om jag märker att han tycker synd om mig verkar han inte kunna göra så mycket.

Plattan i mattan

Det är när jag ser min sista chans i form av en buss som tydligen tar en genväg köra iväg bara några sekunder innan jag är framme som tårarna tränger upp ur ögonen. I samma stund ringer min mamma och det är som att vrida på en kran. Där i sätet bakom busschauffören berättar jag hulkandes om min oerhörda stress för min förstående mamma. Hon försöker trösta, säger att jag inte ska gråta över saker jag inte kan göra något åt. Men när jag som bäst gråter där på bussen hör jag hur busschauffören suckar djupt, tar upp sin mobil och ringer ett samtal. Han ber någon att vänta, säger att han ska skynda sig. Sedan trycker han plattan i mattan. Och för min och mina tårars skull lyckas han stoppa Göteborgsbussen och jag hinner till mitt seminarium.

Jag vill självklart passa på att tacka busschauffören, hans morgon blev nog också ganska mycket stressigare på grund av mig, men mest av allt vill jag säga att det faktiskt kan komma något bra ur att gråta ibland, om inte annat för att det lättar så gott på trycket!

Je suis Charlie

Jag hade tänkt skriva en krönika om det där med att lämna tillbaka julklappar. Hur jag stod där på julafton med två eltandborstar och ännu fler skämt om hur jag skulle kunna använda en i överkäken och en i underkäken. Hur jag var tvungen att välja om jag skulle behålla tandborsten jag fått från min pappa eller från min sambo. Hur eltandborstarna i mitt huvud blev en symbol för graden av kärlek jag kände inför dessa två män i mitt liv. Men jag kan inte. Jag kan inte skriva om så banala saker som julklappar och tandborstar när det sker så hemska saker i världen.

Ett övergrepp mot yttrandefriheten

Förra veckan skedde något obegripligt i Frankrike. Något som kom kalla kårar att löpa längs min rygg, något som fick pennor och tangentbord att glöda, sociala medier att svämma över och människor att sucka, gråta och skaka på huvudet åt den ondska som finns och som vi känner oss så maktlösa inför. Tusentals krönikor har skrivit om det hemska attentat då tolv fransmän mördades på sin egen arbetsplats, om ett av vår tids största övergrepp mot yttrandefriheten. Min krönika blir ännu en i mängden, men det spelar ingen roll. Oavsett om jag kommer säga exat samma saker som alla andra journalister, krönikörer, tyckare och medmänniskor säger så kan det inte pratas om för många gånger. Det skulle snarare vara fel om jag inte uppmärksammade detta oerhörda dåd.

Respekt är svaret

Människor kommer alltid tycka olika. Ha olika åsikter om vilken religion och vilket politisk system som gäller. Det går inte att göra något åt, det är en del i att vara människa och kanske till och med det som gör oss till de intelligenta varelser vi trots allt är. Vi har fått gåvan att tycka olika. Men det finns gränser. Och den gränsen går långt tidigare än mord. Kanske går den tidigare än att nedvärdera varandra med karikatyrteckningar, jag vet inte. Men jag vet att en förolämpning oavsett om den är i tal, skrift eller teckningar aldrig kan vara så grov att mord är berättigat. Vi måste enas i att vi är oeniga och leva i det. Vi måste förstå att världen ser olik ut och att det ska vara så. Respekt är svaret på hur vi ska komma överens, inte ett försök att stöpa alla i samma form med samma åsikter.

En begränsad grupp

Jag är rädd att terrorattackerna i Paris kommer ha samma effekt som terrorattackerna i USA 2001. Att de ska leda till ännu mera smutskastning, ännu mera segregation och ännu mera rasism. Jag ber alla att förstå att det som skedde i Paris är en gärning gjord av en ond grupp, men att den gruppen är begränsad. Oavsett vad de säger sig kämpa för så kan de inte representera en hel nation eller religös grupp.

Vill inte vara feg

Kanske verkar det konstigt att jag tar upp ett sånt här ämne i en krönika i vår positiva och trevliga lokaltidning, och visst i relation till de rikstäckande tidningarna når jag inte ut till många. Jag har lite makt, men jag har till skillnad mot många andra en kanal där jag kan uttrycka åsikter och önskningar och nå ut till en grupp människor som är viktiga för mig. Och om jag inte utnyttjade denna kanal till att ibland skriva om viktiga saker skulle jag vara feg, och det vill jag inte vara.

Je ne suis pas lâche, je suis Charlie! Jag är inte feg, jag är Charlie!

Flytta Nyår!

Knappt har man hunnit smälta skinkan och bränna upp sista ljuset i adventsljusstaken innan det är dags att trycka sig ner i glitterblåsan och vara sitt glammigaste jag. Är det bara jag som tycker att det är lite ojyst att den dagen på året då vi förväntas vara som snyggast är placerad bara en vecka efter vår största mathelg?! Dessutom under en tid på året då vi inte har sett solljus på flera månader! Blekfeta förväntas vi gnistra i korta paljettklänningar och höga klackar.

Nytt år och ny start

Som om det inte vore nog med tighta kläder på bleka och feta kroppar så förväntas man också lova sig själv förbättring. Jag kan förstå varför så många nyårslöften handlar om mat och träning. En vecka efter jul är de allra flesta ganska långt ifrån den hälsosamma fitness-människan som har blivit idealet. Nytt år innebär ju nystart, vi ska hålla reset-knappen intryckt länge, och ta nya tag med kost, träning, hälsa, bloggande, mindre nagelbitning, mer egentid och allt vad det heter. Gymmen fylls på i samma takt som kvargen tar slut på hyllorna i mataffären och vi skryter. Berättar för vänner och bekanta hur bra det går. Den nya dieten är så enkel att följa, och tänka sig, byxorna har redan börjat sitta lite lösare... Men så tar det slut. Lika fort som gymmen fylls på töms de på motionärer igen. I mars möglar kvargen på hyllorna och byxorna börjar återigen strama i midjan.

En helt onaturlig brytpunkt

Man orkar inte. Trots att nytt år ska betyda nya vanor är det fortfarande mörkt och kallt i flera månader till. Man har inte hunnit återhämta sig från julstressen och kylen är fortfarande fylld med julmat och godis som faktiskt måste ätas upp, allt annat är ett hot mot miljön. Jag har ingen lust att ge mig ut och springa i mörker och minusgrader. Jag har lust att sitta i soffan och äta choklad. Och vet ni vad?! Det är inte mitt fel att jag inte vill träna i januari, det är årstidernas fel. Halva året är det mörkt och kallt och ruggigt, och någon gång bestämdes det att mitt i den ruggigaste, mörkaste och kallaste perioden ska det nya året starta. Det är faktiskt helt onaturligt när man tänker efter. Det finns ingen naturlig brytpunkt i december. Däremot i september, efter en sommar med ledighet och förhoppningsvis lite sol, när det fortfarande är ljust och varmt och vi är utvilade efter en härlig semester, då finns en naturlig brytpunkt.

Ett inställt nyår

Så från och med nu skulle jag vilja föreslå att vi flyttar nyår från december till september! Vi kan självklart fortfarande ha fest den 31:a december men vi kan fira något annat än det nya året. Kanske att vi ännu ett år har klarat oss levande ut på andra sidan av den stora matkoman, eller så firar vi helt enkelt att det ännu ett år blev jul trots att det kändes som om man inte skulle hinna med allt. Man kan faktiskt få välja lite själv, huvudsaken är att man slipper ha dåligt samvete för att man inte lyckades få till den stora omstarten. Det, och att dresscoden är löst sittande kläder.

Så istället för att avsluta denna krönika med ett Gott Nytt År får jag gratulera er alla för att ni lyckades ta er till andra sidan julen, och be er att inte anstränga er allt för mycket. Det gäller att spara krafterna till den stora omstarten i september!

En riktigt God Jul!

Det är dan före dopparedan och du känner lugnet infinna sig. Granen är klädd, knäcken är kokad, skinkan är griljerad och klapparna är inköpta. Du sitter där nöjd i soffan och myser, nöjd över att det här året blev året då du hann i tid med allt inför jul. Ingen julstress har haft en möjlighet att fästa på dig och när du sitter där i soffan, knäcker julens första nöt och tittar på adventsljustaken i fönstret så tindrar dina ögon med äkta julfrid.

En inte så genomtänkt present

Det är då det slår dig! Du har ju helt glömt bort att köpa present till mormor. Hur kunde du glömma släktens snällaste tant på själva julafton, paniken växer när du föreställer dig hur hon kommer försöka hålla tillbaka sin besvikelse samtidigt som du ser hur hon undrar varför hon inte förtjänade en endaste liten julklapp från dig. Stressen som för bara några sekunder sedan var så långt borta kommer nu vällande som en tsunami och du slänger en blick på klockan bara för att inse att det inte finns en möjlighet att hinna till någon affär för ett snabbinköp av en inte så genomtänkt present.

Stoppad av talanglöshet

Du funderar på alternativet att rita en teckning men inser ganska snabbt att med din totala frånvaro av talang slutade det vara okej att ge bort teckningar i samma stund som du började mellanstadiet. Paniken stiger och tillslut slänger du dig i bilen för att hinna till ICA innan det stänger och köpa en chokladkartong. Det är här jag stannar berättelsen och spolar tillbaka bandet till stunden där i soffan så du inser att du har glömt mormors julklapp.

Maximal valuta för minimal ansträngning

Istället för att få panik och åka till ICA, och gynna en chokladproducent som uppenbarligen inte bryr sig om sina konsumenter så pass mycket att de kan tänka sig att anstränga sig för att behålla Sveriges favoritpralin, kan du lägga de femtio kronorna på något som kräver minimal ansträngning av dig och maximal valuta för pengarna. Du kan nämligen genom en enkel internetsökning köpa till exempel en get, ett får, en gris, kycklingar, toaletter, näringsgivande nötkräm, vaccin, vätskeersättning, eller varför ingenting.

Högt symboliskt värde

Precis som förra året tänker jag – som ni nog redan har förstått – uppmana till välgörande konsumtion. Varje år lägger vi ut vad som för oss kanske är småpengar på snabba och symboliska presenter. Presenter som om de inte bidrar till fettma och alkoholism i bästa fall blir stående i något hör för att samla damm. Dessa pengar kan bli så mycket mer om de skänks till välgörande organisationer. Såväl Action Aid som Läkarmissionen, Unicef och Rädda Barnen har kampanjer under jul där man inte bara kan skänka pengar utan också antingen kan skriva ut eller få hemskickat ett gåvobevis att ge bort till någon man tycker om.

En alltid uppskattad julklapp

Det bästa av allt är förutom att man bidrar till en god sak att man aldrig behöver oroa sig för att dessa presenter inte ska falla mottagaren i smaken eftersom det inte är socialt accepterat att tycka illa om välgörenhet. Mormor måste alltså bli glad till och med om hon får en get uppkallad efter sig i julklapp!

Med denna lilla uppmaning vill jag önska alla där ute en riktigt, riktigt God Jul!

Applådera mera!

Det släcks ned och allt som syns är det flackande skenet från stearinljusen. Stämningsfullt höjer sig sången mot skyn när Lucia och hennes följe skrider in i Svenljunga kyrka. Det är kröning och jag står i kören och tittar på de vitklädda tjejerna som bara en halvtimme tidigare nervöst har sjungit upp inför det som de har övat på i veckor och månader. Jag känner igen känslan, för sju år sedan stod jag där i luciatåget, pirrig och förväntansfull. För de som är i kyrkan kanske det är en trevlig och stämningsfull händelse, men för de som står i luciatåget är det så mycket mer. Det handlar om att prestera och att förmedla en julkänsla.

Och så kommer de, orden som sänker och har sänkt stämningen på otaliga luciaframträdanden och konserter genom åren. ”Vi ber er spara applåderna tills efteråt”.

Den bästa formen av civil olydnad

Efter ungefär halva konserten är det Mogaskolans barnkörs tur att få sjunga. De gör ett julmedley, ett musiknummer som inte bara innehåller oerhört gulliga danser, soloframträdanden och illustreringar av sin sång med egenhändigt målade bilder, det lockar också fram bubblande skratt i publiken, och när sången är färdig finns det ingen som kan hålla sig. En spontan applåd bryter ut och den är stark och lång och trotsig. När nästa nummer, ett vackert pianosolo, är färdigt blir det några sekunders tystnad, en kollektiv undran om man ska bryta mot reglerna en gång till. Sedan vågar någon lite tyst slå ihop handflatorna och tystnaden bryts av ännu en stark applåd. Jag skulle vilja påstå att det är den bästa formen av civil olydnad jag någonsin har upplevt. Efter dessa befriande applåder har den tryckta stämningen brutits och alla följande nummer följs av applåder. Precis som det ska vara.

En gammal förlegad tradition

Jag vet inte riktigt varför det finns en gammal förlegad tradition om att applåder ska förbjudas i kyrkor. Men jag har aldrig hört någon som tycker att det är en bra tradition. Ändå stöter man på den gång efter gång. Trots det undrar jag om de som uppmanar till detta sparande av applåder ens själva tycker att det är en bra idé. Applåder kan nämligen inte sparas. Applåder är så fina just för att de är spontana. Som publik är det vårt enda sätt att visa uppskattning, och uppskattning ska inte sparas på. Den ska visas i stunden, för det är då den är som mest värd!

Vår betalning och bekräftelse

Kanske tror ni att applåder inte ger något, att de är onödiga. Det är inte sant. Som musiker kan jag intyga att applåderna är oerhört viktiga. De är liksom vår betalning, vår bekräftelse på att det vi har kämpat för och övat på har blivit bra. Jag har stått där framför en publik som har uppmanats till att inte applådera, och jag kan tala om att det skapar en osäkerhet att inte få publikens bekräftelse. Avsaknaden av applåder genererar en av de jobbigaste, pinsamma tystnader man kan uppleva. Pausen mellan låtarna är liksom skapad för applåder.

Så nu tycker jag faktiskt att det får vara nog! Jag vill inte veta av några stenåldersfasoner längre. Vi pratar alltid om att vi måste visa våra medmänniskor mer uppskattning, detta måste ju även gälla på konserter. Från och med nu applåderar vi när vi tycker något är bra. Allt annat är ohyfsat!