Medges ej!

Trött sticker jag ner kortet i kortautomaten och slår in koden medan kassörskan scannar in alla mina matvaror. Det är en sån där typisk tisdagseftermiddag. Det är grått och kallt ute och jag har på vägen hem insett att det nog blir svårt att laga mat på de tre mjuka potatisarna och den lilla mögliga salamibit som ligger längst in i kylskåpet. Efter en månad av överflöd och en påföljande av rester kompletterade med småhandlingar har det nu blivit vardag igen och jag har trött släpat mig runt affären och plockat nästan en kundvagn full med matvaror.

En gedigen kö bakom mig

Kassörskan säger summan och jag trycker på okej. Förbereder mig på att säga nej till kvittot och rör mig mot nedpackningen när tre snabba pip får mig att vakna upp ur min dvala. ”Jag är ledsen, men det verkar som om du inte har några pengar på kortet.” Den tidigare så försynta kassörskan tycks nu vråla när hon pratar. Jag ser mig snabbt omkring och inser att det är en gedigen kö bakom mig och med tanke på kassörskans tonläge måste alla ha hört. Jag börjar svettas, känner mig oerhört dum. Jag sneglar mot berget med varor som ligger på bandet och förbannar mig själv för att jag gick på det där erbjudandet om att köpa tre betala för två på kaffet, när jag egentligen bara behövde ett paket. Och avokado, det hade jag inte ens tänkt köpa, men bara för att det var extrapris slank det ned några i vagnen. De såg nästan lite dåliga ut när jag tänker efter, kanske därför de var på extrapris.

Brännande blickar i ryggen

Jag försöker finna mig snabbt i situationen, jag har ett bankkort till, men vad är det egentligen för datum? När kommer studiebidraget? Jag vet att man ska kunna dela summan på två kort, men jag har aldrig förstått hur det fungerar och nu känner jag hur blickarna från personerna bakom mig bränner i min rygg. Jag vet ju vad de tänker, ”har hon ingen koll på sin ekonomi?” och ”det blir ju lyxfällan nästa för den där...”. Till slut bestämmer jag mig för att köra en chansning, skrattar lite förläget, mumlar något om den fattigaste månaden på året och ber att få testa med mitt andra kort. Det är långa sekunder innan det bekräftande pipet och texten ”köp godkänt” visas på displayen. Jag andas ut, rafsar snabbt med mig mina onödiga köp och tänker för mig själv att nästa gång det blir så ska jag minsann visa att jag bara är mänsklig. Jag ska förekomma kassörskans nedlåtande tonläge och de andra kundernas blickar.

Med garden nere

Tre dagar senare när jag loggar in på mitt bankkonto och ser att lönen från juljobbet har kommit känner jag mig redo att våga möta kassörskans blick igen. Jag känner mig som en kung och unnar mig själv dyra råvaror i mataffären. När jag ska betala gör jag det med en självsäker min, här kommer tjejen som åtminstone inte har några ekonomiska problem. När jag trycker på okej hörs tre korta signaler och återigen vrålar kassörskan att kortet ej medges. Det är då jag inser att pengarna till matkontot inte ska komma in förrän dagen efter. Men det spelar ingen roll att jag vet att jag egentligen har pengar, skadan är redan skedd, och jag hade garden nere. Bakom mig i kön står folk och muttrar om lyxfällan, och dålig ekonomisk koll, medan jag förläget ber att få betala med ett annat kort.