Sparad glädje

Vi har precis kommit in på 40-talet. 2040-talet alltså. I soffan hemma hos sin mormor sitter Elin junior. Hen har en önskan om att se en film från sin barndom. Elin tittar fundersamt på sin mor, Elin juniors mormor, och svarar att någon sådan film nog tyvärr inte existerar, men att det nog ska gå att vaska fram ett roligt kattklipp från året då Elin junior föddes.

Vi åker tillbaka drygt 25 år i tiden. I soffan hemma hos min sambos mormor berättas gamla historier. Mormoderns syster har under veckan tittat på gamla inspelade filmer från nästan 20 år tillbaka i tiden, och berättar livligt om vad alla har för sig under inspelningen av släktkalaset 1996. Historierna leder till nya historier och det är riktigt roligt att lyssna till alla gamla minnen som har kommit upp till ytan igen med hjälp av videoinspelningen.

Minnen föder minnen

Även jag, eller framförallt mina föräldrar har en massa filmer hemma. Jag har sett mitt dop, min två-årsdag, ett luciatåg på dagis där min bästa kompis luciakrona är så stor att den åker ner runt halsen på henne medan hon, utan att röra en min, allvarligt fortsätter sjunga luciasången. Jag har sett mig själv rida, sjunga, hoppa hopprep, stoppa in så mycket fiskbullar och potatis i munnen att mina kinder ser ut att vara nära att sprängas. Det är verkligen jätteroligt att få ta del av saker man inte minns eller inte var närvarande vid genom att få se det på film. Och minnen föder verkligen minnen. För ett tag sedan hittade min far en massa diabilder. Då kom jag ihåg att när jag var mindre så var det en del av kalaset att någon riggade upp en duk och sen tittade alla gemensamt på bilderna och mindes tillbaka. Det var verkligen trevliga stunder.

När min kompis var på besök för någon vecka sedan började vi titta igenom gamla bilder på min facebooksida, samma effekt som med diabilderna uppnåddes, en massa minnen och roliga händelser bubblade upp till ytan, men skillnaden var att de äldsta bilderna var från 2008 och det var väldigt få bilder. Vi har på något vis tappat en skatt för minnet och för glädjen när vi slutade spara på filmer och bilder. Visst vi filmar och tar kort med mobilen, men vi är dåliga på att ta vara på dem, i bästa fall hamnar de i en mapp på en dator. Det finns personer som har ett genuint intresse för foto och framkallar sina bilder, men det är färre än förr, för det är inte ett krav för att kunna se dem.

Facebook på släktkalaset?

Innan hade alla en kamera och alla tog mer eller mindre bra kort som framkallades, idag har alla en mobil som byts mot en nyare modell och bilderna är borta. Det är verkligen en tråkig utveckling av tekniken. Men kanske har jag fel, kanske kommer facebook, youtube, instagram och twitter vara källa till minnen i framtiden. Kanske kommer det vara helt accepterat att sitta och bläddra på facebook på storbildsskärm på släktkalasen. Men jag tror nog att det kommer dröja ett tag. Tills dess kan vi ju alla försöka vara lite bättre på att ta vara på våra minnen, framkalla bilder, och filma även om det inte händer något speciellt, bara så att våra barn i framtiden kan få en blick över hur det faktiskt såg ut och vi har en chans att minnas tillbaka.

Lagtröjor och sidfläsk

Allt började för säkert en månad sen. Det var då facebookgruppen skapades. Som ni säkert vet är det inte på riktigt om det inte finns en facebookgrupp att diskutera, samla information och smäda varandra i. Första diskussionen handlade om lagnamnen. Diverse bra och mindre bra namnförslag skrevs ned, inför den, i demokratins tecken, kommande röstningen. Jag sammanställde alla förslag och sedan fick antal gillningar avgöra vilka lagnamn som skulle användas.

När vi väl var anmälda till Holsljungamarschen 2014 började alla praktiska frågor strömma in. Vad skulle man ha på sig? Vilken tid skulle vi samlas? Vad skulle vi äta? Var skulle vi sova? Jag sammanställde i egenskap av lagledare en lång lista på allt man behövde veta, från vilka skor som var bäst att gå i, till vem som skulle bidra med vilket fika. Vi var ganska många som skulle samsas och det var bitvis svårt att få ihop allt. Det känns som om Holsljungamarschen har funnits i mitt bakhuvud konstant den senaste tiden. Allt var tvunget att planeras minutiöst för att bli perfekt!

Stolta och förberedda

När den stora dagen grydde hängde tio stycken lagtröjor och väntade. Vi hade inte bara inköpt enhetliga tröjor utan även gjort schabloner och spraymålat dem. Vi var oerhört stolta och förberedda, även om det hade tagit betydligt mer tid och tålamod än vad vi hade förväntat oss att få ihop allt.

I början av dagen hade jag verkligen koll. Vi startade i tid, jag hade fotriktiga skor och en ergonomisk ryggsäck med termosar med kaffe. Redan vid första stationen började ett visst kaos infinna sig, hur skulle vi lägga upp det? Innan andra stationen hade halva laget redan hunnit springa iväg flera gånger för att hämta saker som var glömda och lämna saker som inte skulle med. Vi var nu efter i tiden och jag började känna en viss stress. Innan fjärde stationen bestämde vi oss för att fika. I mitt huvud hade jag sett hur vi idylliskt skulle sitta på någon stor sten i den vackra naturen, dricka kaffe och äta hembakta muffins. I själva verket satt vi mitt på grusvägen medan vi hetsåt Pågens kanelgifflar.

Kaffe- och sidfläskstund

Innan de sista stationerna hade vi tappat halva laget men haft en trevlig fikastund med ett okänt lag vi mötte på vägen. De hade inte riktigt planerat lika mycket som vi, när jag hällde upp kaffe i mina medtagna pappersmuggar tog de upp en bit sidfläsk som de karvade bitar från med en morakniv. Men jag kände ändå att jag lärde mig något av dem. Planeringen må vara viktig men det spelar ingen roll hur mycket man planerar om man inte adderar en drös roliga människor. Hade vi följt min planering hade vi aldrig blivit försenade och då hade vi inte haft en riktigt trevlig kaffe- och sidfläskstund ute på Näset i Holsljunga, och då hade jag inte haft någonting att skriva en krönika om.

Resten av dagen och kvällen släppte jag slumpen fri, och det resulterade i att jag pratade med fler nya och trevliga människor än vad jag någonsin gjort. När jag tillslut skulle gå och lägga mig insåg jag att jag inte hade blåst upp min luftmadrass, men efter en fantastisk kväll och dag kunde inte en sådan miss i planeringen sudda ut mitt goda humör. Det var med ett leende på läpparna jag beordrade min sambo att blåsa upp den och sedan somnade gott.

Kräftskiva för nybörjare

”Now you have to tell me how to do this!” ”Du måste förklara för mig hur jag ska bära mig åt.” Min tyska vän tittar uppfodrande på mig och jag inser plötsligt att jag har fått på min lott att på engelska beskriva hur man äter en kräfta.

Det skulle vara oansvarigt att inte ha en kräftskiva när man har tyskar på besök samma vecka som det är kräftpremiär. Jag gick verkligen in för att de skulle få en så genuin svensk upplevelse som möjligt. Laddade upp inte bara med kräftor utan även Västerbottenostpaj, rödlök, gräddfil, och knäckebröd, lärde mig nya snapsvisor på temat kräfta och införskaffade självklart en flaska Hallands Fläder.

En riktig Swedish kräftskiva

Kräfthattarna satt på plats, kräftservetterna satt instuckna under hakan, och i taket vajade kräftvimplarna, augustimånen lyste in i partytältet och stämningen var sådär magisk och förväntansfull som bara den kan vara på en riktig swedish kräftskiva! Det var ungefär där jag insåg att jag skulle behöva hålla en skola i hur man äter kräftor, på engelska...

Det började ganska bra, jag visade hur man bröt av klon och instruerade hur man måste suga ut kräftspat ”you have to suck it”. Min tyska vän tittade lite fundersamt på mig men hörde ju det slurpande ljudet från de övriga på kräftskiva och sög lite prövande på klon. Av hans min att döma gillade han smaken och kräftskolan kunde fortsätta, jag visade hur han skulle bryta av stjärten och hur han skulle suga ut spat ur kräftkroppen, ”you have to suck this part too”. Återigen tittade han sig lite fundersamt runt på de underliga svenskarna som satt och sög på sin mat. Maten de fångat ur ån, maten som tog lång tid att äta men ändå knappast kunde mätta en man utan diverse feta tillbehör, maten som bara några timmar tidigare hade krupit omkring på dyiga bottnar. Maten som tillagas levande och som stirrade på honom med sina svarta anklagande ögon från hans tallrik. Jag förstår ju vad han tänkte, de där svenskarna är helt sjuka i huvudet, men jag måste ge honom en eloge för hans förmåga att ta seden dit han kom och ta till sig nya traditioner.

Den omtvistade bajssträngen

Innan kräftskolan fortsatte stämde vi alla upp i en ostämd snapsvisa och hans strupe fick känna av den brännande smaken av riktig svensk nubbe. Sen visade jag honom hur han måste suga på stjärten på kräftan innan han öppnade den, stjärten som är den bästa delen, stjärten som innehåller den omtvistade bajssträngen. Strängen han petade bort på de första två kräftorna, men som han efter ett par snapsar till lät vara kvar. Fundersam höll han upp det som nu var kvar på kräftans kropp och frågade vad han skulle göra med den. Jag svarade att om man inte är allt för petig kan man öppna upp och äta allt som smakar bra men de flesta nöjer sig med att suga lite på den. För säkert femte gången gav jag honom nu instruktionen ”suck it”, och med road min sa han att han nu visste hur han skulle beskriva det svenska folket för sina tyska vänner när han kom hem, ”you know, they really suck!” ”Dom suger verkligen!”

Barnsligt fel

Egentligen får man inte säga så, men jag har börjat tröttna på det vackra vädret. Jag har börjat längta efter att krypa ner under en varm filt och mysa framför en långfilm. Men det har ju varit helt omöjligt under semestern i år. Inte nog med att man riskerar att dö av värmeslag under filten, skiner solen på TV:n så att det inte finns en chans att se vad som visas. Därför blev jag väldigt glad när det slog mig bion ju faktiskt har både mörka rum och AC, ett perfekt ställe för en soltrött semesterfirare helt enkelt. Sagt och gjort, biobiljetter bokades, filmen hette Sex Tape, en film som utlovades vara en sån där film utan någon djup handling, men med garantier för skratt. En perfekt film för min överkokta hjärna med andra ord.

Ingen social aktivitet

Väl på plats i salongen, uppladdade med den största popcornlådan utspelades de vanliga bioscenerna. Den som skulle sitta innerst kom självklart sist, och problemet med den oundvikliga kontakten med främlingar uppstod. Vi skulle kolla på film, inte socialisera oss med okända människor! Vi genomled den vanliga halvtimmen av dålig reklam, men när väl filmreklamen började kändes det som om något inte stämde, tecknade snuttar av barnfilmer fladdrade förbi på duken. Trots att filmen vi skulle se visserligen var tillåten från sju år kändes den knappast anpassad för barn, och biopubliken hade helt klart en genomsnittsålder över sju år. Men när salongen tillslut släcktes ned och filmrutan vidgades glömdes reklamen bort och en spänd tystnad sänkte sig över publiken, äntligen skulle filmen börja!

Inte riktigt rätt

Det första jag såg var en tecknad drake som flög mot mig, detta följdes av titeln ”Draktränaren”. Ungefär här började man höra hur folk prasslade med sina biljetter och viskade med varandra. Men än så länge var det ingen som ville skrika ut att de minsann skulle se den där sexfilmen. Vi var alla förvånade men rädda att det var vi som hade gått in i fel salong eller köpt fel biljetter. Men så var det en tjej som reste sig och gick ut, och jag tog mod till mig och frågade min stolsgranne vilken film hon hade tänkt se, ”inte den här i alla fall” blev svaret. Nu hade folk, liksom jag, börjat diskutera med främlingarna i stolarna bredvid och någon höjde rösten och sa ”är det någon mer än jag som skulle se sex tape” ett rungande ”jag” kom från den övriga biopubliken, och helt plötsligt var vi, som för bara någon minut sen var främlingar utan någon som helst intention att tala med varandra en enad grupp. De 40-tal individer som satt i salongen blev tillsammans en missnöjd biopublik, som gemensamt skulle kriga för att få se rätt film.

En förbrödrande vinst

Plötsligt blev duken svart, och lamporna tändes. In i salongen klev personen som reste sig och gick ut under den första tecknade scenen. Hon berättade att hon hade arbetat på bion och att hon nu hade åtgärdat så att vi skulle få se den film vi betalat för. Vi i den enade biofronten applåderade vår hjältinna, gratulerade varandra till vår vinst, och där och då insåg vi att vi inte längre kunde vara främlingar. Misstaget från biopersonalens sida hade förbrödrat oss. Främlingar vinner inga krig tillsammans!

Starstruck

UAUAUAUAUNDO MY SAAAAD UAUAUAUNDO WHAT HURT SO BAD….

I mitt huvud står jag på en scen inför miljontals människor som är förtrollade av min röst. I verkligheten står jag i mitt kök och sjunger för min katt som tittar mycket skeptiskt på mig innan han vänder på klacken och rusar ut genom kattluckan. Den vackra övergången mellan bröst- och huvudklang som Sanna Nielsen gör så perfekt i refrängen på sin melodifestivallåt låter från mina stämband snarare som ett djungelläte jag ger ifrån mig strax innan jag svingar mig i lianen för att klubba ner min frukost. Jag förstår varför katten springer ut, man vill ju inte riskera att hamna på någons frukosttallrik.

Sanna i Svenljunga

Jag har liksom hela Sverige drabbats av Sanna-feber. Och idag, dagen då denna krönika publiceras kommer hon stå där på scenen på torget i Svenljunga, det är stort! Hon är upptagen efter mellovinst och inför musikalpremiär. Bokningen av henne till torget skedde innan hennes efterlängtade melodifestivalvinst. Innan var hon folklig, men nu är hon också superaktuell och många drar i henne. Hon skulle ha kunnat ge återbud, skyllt på för mycket att göra. Men det gjorde hon inte, och det hedrar henne att hon inte blivit för stor för sin publik.

Att arbeta som sommarvikarie på lokaltidningen är mysigt, man får åka ut och göra reportage med glada studenter, glada orienterare och glada festivalbesökare. Semestertider är en trevlig tid för en journalist, folk är avslappnade och glada och det händer mycket saker runt om i bygden. Det man inte räknar med att få göra som lokaltidninsgsvikarie är att ringa kändisar.Men ändå stod jag där med Sanna Nielsens kontaktuppgifter och viktigast av allt, en anledning att prata med henne.

Prata med en kändis

Kanske övergick min förtjusning i melodifestivalvinnaren där och då till fanatism. Det var med svettiga handflator och höjd puls jag inväntade hennes samtal. Framför mig hade jag ett block, tre pennor om två av någon outgrundlig anledning skulle gå sönder, en lapp med frågor och ett stort glas vatten. Telefonen ringde, och jag svarade nervöst; ”STT, det är Elin”. ”Hej det är Sanna Nielsen” hördes en småländsk, melodisk stämma i andra änden. Jag hann tänka ”åh herregud det är Sanna som ringer” innan jag tog mig samman och trevande började samtalet. Men det tog inte lång stund innan min nervositet släppte. Precis som jag misstänkt var Sanna en artist som trots sin långa karriär och framgång var jordnära och glad.

I slutet av samtalet frågade jag vilken allsång som var hennes favorit och när hon började sjunga ”Sommar, sommar, sommar” för mig i telefonluren blev jag helt varm i kroppen. Sanna Nielsen, kvinnan med guldrösten har sjungit, bara för mig!

Flugornas herre

Ibland vaknar jag av att de kryper i ansiktet på mig. Andra gånger trasslar de in sig i mitt hår. Det händer till och med att de sätter sig på min smörgås precis när jag ska ta ett bett. Det finns riktigt små, som bara anas som ett moln, men som kan vara riktigt förrädiska om man cyklar igenom dem med läppglans på läpparna. Det finns också riktigt stora, harmlösa kanske men deras läte kan få mig att bokstavligt talat begå mord. De värsta är dock de medelstora som tyst susar omkring planlöst och slår sig ned på mina armar, ben, i mitt ansikte och i min mat. Dessutom använder de hela vårt hus som toalett, och det syns överallt eftersom de bajsar vitt på mörk bakgrund och svart på ljus bakgrund. De är ondskefulla små varelser, som drar sig till död och förruttnelse och gärna klampar omkring i för gammal leverpastej eller avföring innan de planlöst landar med sina kladdiga små ben rakt på min näsa.

Jag som är en fredlig person, en pacifist med stor förkärlek för djur har kommit att avsky dem så mycket att jag i princip skulle kunna ta till massförstörelsevapen för att slippa dem. Problemet är att flugorna ständigt förökar sig och av någon anledning har utrustats med ögon som ser allt. De sitter där och ser så ovetande ut, men precis när jag ska slå till med flugsmäcken lyfter de med ett retsamt surrande ljud och flyger iväg.

Jag och min sambo har de senaste veckorna bedrivit krig hemma. Vi har testat hemmagjorda blandningar av diskmedel, vatten och vitvinsvinäger, men det är husflugorna, de mellanstora ljudlösa, som är de värsta och de går inte på så simpla knep. Vi har även utnyttjat en väldigt bra lokaltidning, nogsamt vikit ihop den tills den blir ett vapen och sedan sprungit runt i hela huset. Med ett resultat som har lett till obetydligt färre flugor, men en hel del trycksvärta på väggar och tak.

Slutligen gick jag till Fyndlagret och i princip tömde deras flugbekämpningsavdelning. Två flugsmäckar och en elektrisk flugfångare senare kände jag att jag hade segern i kriget mot flugorna som i en liten ask. Tyvärr är flugorna högst medvetna om sin fara och så fort jag så mycket som närmar mig en flugsmäck så finns det helt plötsligt inte en enda fluga inom flera kilometers radie, och så fort jag lämnar flugsmäcken är de där igen och surrar runt mitt huvud.

Inte mycket gott kommer ut ur ett krig, men jag försöker se det positivt, även om flugorna driver mig och min sambo till vansinne så har de i alla fall lett till att vi har fått ett gemensamt intresse, vilket ska vara nyttigt för ett förhållande. Jag antar att även flugutrotning måste räknas som ett gemensamt mål.

Jag äter inte klockor men dricker gärna ur

Helan går, sjung hopp falleri faderallan lej, helan går, sjung hopp faderallan lej, och den som inte helan tar, den heller inte halvan får, helan gåååår, sjung hopp faderallan lej!

Är det någonting jag har en förkärlek för så är det att sjunga snapsvisor, jag brukar alltid försöka öva in några nya till alla fester där snaps är brukligt. Tyvärr har jag väldigt dåligt minne och brukar efter en snaps innanför västen inte komma ihåg en enda textrad, men då kan man alltid sjunga ovanstående visa, den uppfyller alltid sitt syfte och dessutom kan alla den.

Starka drycker i små glas

Det här med snapsvisor är förmodligen en ganska svensk företeelse, en tradition som jag verkligen gillar, men som är något annorlunda. Annars när vi återkommande sjunger samma visor vid samma tid på året så brukar det handla om att vi ska hylla en högtid eller årstid. Man skulle då kunna anta att snapsvisan är en hyllning till alkoholen, men jag tror inte det är så lätt. Vi sjunger ju bara visorna när vi ska dricka starka drycker ur små glas. Folk som sjunger helan går innan de sveper ett glas vin brukar sällan få så stor uppslutning i sin sång. Men samtidigt bör inte alla starka drycker ur små glas föregås av en snapsvisa. Visorna passar nämligen varken ihop med gräddlikör eller whiskey.

Kanske är det för att midsommar precis har varit och svensken har druckit mer sprit än vanligt, men det slog mig att det inte är helt enkelt det där med alkoholkonsumtion, det finns liksom så många oskrivna regler. Jag känner två tjejer som inte riktigt hade lärt sig dessa regler än och valde att på en finare fest, efter att ett tal hade hållits shotta i sig päronlikör. De blev båda högst förvånade och lite röda om kinderna när de insåg att de andra bara tagit en slurk av sin dryck. Historian är kul eftersom de inte lärt sig alkoholens oskrivna regler, samtidigt är det inte så lätt att veta.

Äckliga drycker bör hävas

Du kan alltså få alkoholhaltig stark dryck i likadana glas, men du är konstig om du shottar den ena, och en mes om du biter av den andra. Hur ska man veta?

När jag tog upp denna oerhört viktiga fråga till diskussion på midsommarkvällen var en teori att äckliga drycker behöver hävas för att de smaka för illa för att smuttas på. Drickandet av dessa skulle dessutom underlättas om de förgicks av en hetsande visa. Kanske ligger det någonting i det. Men om man inte gillar gräddlikör och konjak spricker teorin.

Jag vet inte varför det är som det är, jag kan bara konstatera att intagandet av alkohol borde komma med en reglebok. Kanske kan vi för enkelhetens skull säga att om en dryck föregås av ett tal ska den bitas av, men föregås den av en visa är det bara att svepa.