I väntan på en skabbig framtid

Skabb är en smittsam hudsjukdom, kännetecknat av intensiv klåda och hudutslag/håravfall, som orsakas av ett ectoparasitiskt kvalster. Ordet skabb kommer från scabies som är latin för klåda.

Wikipedia

Sedan smartphonen och surfplattan introducerades har det gång på gång rapporterats om dessa elektroniska hjälpmedels negativa inverkan på människan. En av de senaste rapporterna jag tog del av var hur fler och fler barn och unga får nackont till följd av att de ofta sitter med huvudet böjt över telefonen. Andra hävdar bestämt att smartphonen och surfplattan är skyldig till dåliga förhållanden, splittrade familjer och barns bristande uppmärksamhet. Och nu senast beskylls de alltså för att vara källan till att skabb har ökat ”lavinartat” de senaste åren. Jag läser denna smått otroliga nyhet, och tänker att nu får minsann alla gamla stötar vatten på sin kvarn.

För trots att förstasidan på tidningarna och huvudrubriken på nyheterna är att det finns en direktkoppling mellan surfplattor och skabb så stämmer det inte. Detta får jag veta när jag googlar mig fram till parasitologens egna ord, där han oturligt nog råkar ta surfplattan som ett exempel där man sitter så pass nära varandra vid gemensam användning att skabb skulle kunna överföras. Även om det är otroligt. Nästan osannolikt. Skabb överförs nämligen framförallt i sängen.

En radiokanal låter sina lyssnare skicka in sina värsta skabbhistorier. Det verkar finnas en hel del därute, men ingen av alla de som läses upp berättar om hur surfplattan är boven i dramat. Däremot nämns närhet och sängar i flera av berättelserna. Och kanske är då lättare att smörja på en kräm än att slänga surfplattan för att få bukt med de små parasiterna.

Jag har ett antal gånger hört människor klaga över att det nu för tiden inte alls är samma trevliga stämning i fikarummen eftersom alla stirrar ner i sina telefoner. Jag råkar vara en av dem som stirrar ner i min telefon på fikarasten, och runt vårt fikabord finns det några som gör som jag och andra som inte gör det, men samtidigt stirrar de som inte har en telefon i näven allt som oftast ner i en tidning, vilket inte heller är speciellt socialt. Men mycket mer accepterat, tidningar är nämligen gamla och pålitliga till skillnad från den nya tekniken.

En gammal men väl så användbar iakttagelse är att läsning fördömdes när boken gjorde entré i folkhemmet. Det var fördummande och dåligt för ögonen, de fanns de som drog det så långt att de ansåg läsning direkt farligt för kvinnans reproduktionsförmåga eftersom det krympte äggstockarna.

När jag var yngre fanns det inga surfplattor och smartphones. Då var det TV som var farligt istället. TV ledde till ungdomens förfall och gav fyrkantiga ögon. Men sen den nya teknikens ingång har detta uttryck nästan försvunnit konstigt nog. Jag tror inte att surfplattor och mobiler är upphov till så mycket ondska som de beskylls för utan att det snarare är en den gamla hederliga rädslan för nymodigheter som spökar igen.

Jag vill avsluta med att varna för att läsa böcker och i synnerhet att göra det tillsammans, dessa kan nämligen också ge upphov till såväl nackont som skabb!

Om vi ej kaffe får kanske vi hemåt går!

En helg på Påarps gård med körsång borde ordineras som medicin mot höstdeppighet! Att lyckas skapa vacker stämsång tillsammans ger en riktig glädjekick. Anneli, vår alltid lika entusiastiska körledare menade att körsångare ofta anses som trevliga och glada personer, om inte annat blir vi det av sången. Faktiskt tror jag vi påverkar varandra mer än så för jag lade märke till att körsångare verkar ha många saker gemensamt. Till exempel:

• kan de inte hålla tyst, det finns alltid någon som sjunger, pratar eller skrattar när de inte ska.
• har de alltid har en låt på hjärnan som de går och gnolar på. Gärna en jullåt i någon övre o-stämma.
• är de inte några tävlingsmänniskor, om det inte rör sig om musiktävlingar. Ska det gissas refränger då försvinner den trevliga, samarbetsvilliga körmänniskan.
• kan de absolut inte fungerar utan fika!

Fika är en körsångares bästa vän. Är stämman svår och tonerna skeva gör snart en kopp kaffe och en mandelkubb att det uppstår ljuv musik. Som tur är för Likören så var Påarps gård som ett mecka för en fikaälskare. Så fort tröttheten smög sig på stod där kaffe och kaka uppdukat. Det finns även en femte sak som körsångare ofta har gemensamt, de är ej väldigt dåliga på att lära sig texter utantill. I Likören finns det egentligen bara en sång som alla kan utantill, och tro det eller ej, men den handlar om kaffe! Sista versraden går: ”om vi ej kaffe får, kanske vi hemåt går” och den speglar väl körsångarens enda men ack så tunga last.

Men det är ju inte bara körsångare som är förtjusta i fika. Även orkestrar, byggarbetare, politiker, lärare, journalister, ja svenskar i allmänhet är kända för att kunna bryta upp vad som helst, när som helst för en fikapaus. Är klockan tre så är den! Fikapaus på jobbet är en mycket svensk företeelse och det finns länder som skakar på huvudet åt tanken på att gemensamt bryta sitt jobb för att dricka kaffe, men jag har en känsla av att fikat är det enda som får oss att gå till jobbet ibland.

Det är ju på fikat man faktiskt träffar sina arbetskamrater, körsångarvänner och medmusikanter på riktigt. Det är då samtal som inte är arbetsrelaterade kan avhandlas. Vi kommer varandra nära på fikarasten. Vi får veta vad varandras barn heter, hur semestern var, och vi får dela med oss av det fantastiskt goda äppelkakereceptet. Det spelar inte så stor roll vad man fikar även om prinsesstårta alltid är att föredra, det spelar heller inte någon roll exakt vad man pratar om. På mitt jobb löser vi korsord på rasterna. Det är avslappnande och roligt att få samarbeta på ett jobb som annars är ganska individuellt. Om inte annat har jag byggt upp en fantastisk googlingsteknik! Och precis som jag aldrig skulle lösa korsord med mina arbetskamrater skulle jag aldrig prata snarkningar med mina körvänner eller tapetsering med mina mina medmusikanter i SSB om det inte hade varit för fikapausen.

Det är fikapauserna som skapar relationer, som leder till mer avslappnade samarbeten och framförallt samstämmiga körer. Och det, mina vänner, är ingen dålig bedrift av lite kaffe och en mandelkubb!

Kom och köp prima svett!

Året är 1937 och spanska inbördeskriget är i full gång. På republikanska sidan strider George Orwell, författare till bland annat Djurfarmen. Plötsligt blir Orwell skjuten i halsen, men med hjälp av sin vän och sina egna scarfar lyckas man stoppa blodflödet och Orwell överlever. Vännen tar vara på de blodiga scarfarna som han i sin tur skänker bort till en bekant.

76 år senare, år 2013 läggs denne bekants dödsbo ut på auktion och med bland hans tillhörigheter finns scarfarna som på grund av sitt solkiga gamla levrade kändisblod ökar rejält i värde och tygstyckena som nog skulle slängts om det inte var för blodet ropas ut med ett startpris på 13000 kronor styck.

Det finns faktiskt en hel del sådana här sjuka auktioner med ganska oanvändbara saker som säljs för höga priser bara för att de på något vis kan anknytas till en känd person. När Britney Spears för några år sedan fick ett sammanbrott och rakade av sig håret lade frisörsalongen snabbt ut hennes testar på auktion för en startsumma på en miljon dollar.

Andra minst sagt bisarra saker som på senaste tiden sålts på auktion är bland mycket annat en rutten tand som har tillhört John Lennon och Elvis Presleys näsdukar som han torkade svetten med under några konserter i Las Vegas. Att det faktiskt läggs ner tid på auktionera ut dessa föremål innebär att det förmodligen finns en marknad. Det finns folk som på allvar är beredda att lägga mycket pengar på att ha en gammal tand, svettiga näsdukar eller blodiga scarfar i sin ägo så länge dessa har tillhört en kändis, och då gärna en död sådan.

Det finns så många olika saker att ifrågasätta med detta fenomen att jag inte vet vart jag ska börja. Min första fundering är vad sjutton man ska använda dessa saker till? Det är ju inte direkt saker som underlättar eller ens sätter guldkant på vardagen. Eller vad vet jag?! Kanske finns det människor där ute som inte kan tänka sig något vackrare än att klä granen med blodiga scarfar i år? Eller varför inte göra vigselringen mer unik genom att istället för den vanliga tråkiga diamanten låta guldet innefatta en rutten kändistand, då kan ju maken samtidigt ha en nersvettad kändisnäsduk i kavajfickan.

Oavsett vad köparna väljer att göra med dessa udda saker har de lagt mycket pengar på dem, vilket alltså borde innebära att bara jag lyckas övertyga någon om att jag som av en slump innehar Greta Garbos snytpapper eller Oscar Wildes gamla kalsonger så har jag en chans att bli rik. Kanske skulle man redan nu börja samla på sig äckliga saker från sina medmänniskor för den eventualiteten att någon av dem en dag skulle gå och bli extremt kända.

Jag skulle själv utan problem kunna svetta ner både två och tre servetter under ett av spinningpassen i Holsljunga jag har börjat gå på. Så om någon redan nu vill säkra sina barnbarns eller barnbarnbarns framtid så är det fritt fram att lägga ett bud. Jag säger inte att jag garanterat blir en hyllad världskändis, men man ska aldrig säga aldrig, och det är ju alltid bäst att var på den säkra sidan. Jag är givmild och begär inte mer än en tusenlapp per näsduk! Rena klippet!

En modern tortyrmetod

Nu när hösten äntligen är här (som jag har längtat). Så har också livet återgått till det normala igen. Känslan som fanns i slutet av sommaren när vi längtade efter vardag och fasta rutiner är som bortblåst och på samma sätt längtar vi nu efter semester och mat på oregelbundna tider. Men det är som det är, och vi kan i alla fall glädjas åt att det äntligen har börjat regna lite vilket gör att man i vilket fall som helst inte hade kunnat sitta i en baden baden-stol med en paraplydrink i handen hela dagen. Det är liksom lika bra att jobba på.

Vardag, skola och jobb innebär för många en hel del pendlande med buss, så även för mig. Jag har inget emot att åka buss, jag tycker till och med att det är riktigt trevligt. Jag har gjort bussåkandet till min stund. Det är då jag gottar ner mig i ett säte, har med mig kaffe i en termosmugg, och gör mig redo för en stund av lugn, tystnad och framsvischande landskap att studera inne i bussvärmen.

Så gjorde jag även denna busstur, men knappt hade jag satt mig innan jag hörde en liten harkling bakom mig. I tron att någon ville mig något vände jag mig om, men ingen verkade ha sin uppmärksamhet riktad åt mitt håll så jag återgick till mitt stirrande ut genom fönstret. Dock dröjde det inte länge innan en harkling nu följt av en liten hostning hördes bakom mig. Återigen vände jag mig men ingen ville påkalla min uppmärksamhet.

Det var när en nästan oupphörlig kavalkad av harklingar och hostningar följde som jag insåg att det inte handlade om ett sätt att försöka fånga någons uppmärksamhet. Personen i fråga verkade snarare ha åkt på en rejäl höstförkylning och hade antagligen massa obehagligt slem som låg och skavde i halsen.

Det tog ungefär en kvart, sen hade jag lust att springa upp ur mitt säte och dunka personen i fråga hårt i ryggen, eller kanske låna mikrofonen och påkalla att riktiga hostningar är tillåtet och föredras framför 100-tals småharklingar.

Jag irriterade mig såpass mycket på denna stackars förkylda människa att jag flera gånger kom på mig själv med att dra till med en riktig djuphalshostning som för att visa att det faktiskt inte är förbjudet. Jag försökte stänga ute det fruktansvärt irriterande ljudet med musik men upptäckte till min förskräckelse att min ena hörlur hade gått sönder och tvingades därför fortsätta lyssna till ljudet som snart var det enda jag hörde.

Det kan verka som jag är lite väl fördömande här men där på plats i bussen hade det lika gärna kunnat vara en tortyrmetod jag utsattes för. Känslan av att vara fast i ett rullande fordon utan en chans att komma undan de små harklingarna sände rysningar längs hela min kropp. Och plötsligt fick jag förståelse för den man som innan sommaren irriterade sig så mycket på att jag pratade i telefon på bussen att han kände sig nödgad att skälla ut mig innan han gick av. Det var inte telefonsamtalet i sig utan känslan av att inte kunna ta sig ifrån det som irriterade honom så mycket.

Dock förstår jag fortfarande inte hans förolämpning ;du har ju förfan gälar istället för hjärna. Men något var väl stackaren tvungen att hitta på för att kunna skaka av sig känslan av den moderna och ovanliga typen av tortyr han tyckte sig blivit utsatt för!

En fruktlös dag

Det räcker att passera en löpsedel så får du det upptryckt i ansiktet. Kvällstidningarna skriver om det, SVT visar dokumentärer om det, bokhandlarna gör reklam för böcker om det och radioprogram ägnas åt det. Jag talar såklart om 5:2-dieten. Dieten som har tagit världen med storm.

För er som mot förmodan har missat vad 5:2-dieten är så kommer här en kort och högst ovetenskaplig beskrivning av vad den innebär. Som namnet antyder får du helt enkelt äta som du vill fem dagar i veckan så länge du nästan inte äter någonting två dagar i veckan. Enligt förespråkarna gör detta att du inte bara går ner i vikt, du blir också snyggare, gladare, friskare, trevligare, ja på det hela taget blir du en bättre människa!

Vem vill inte bli snygg, glad, frisk och trevlig?! Det var så jag motiverade mitt beslut att själv testa på denna diet som nästan har blivit som en rörelse.

Dag ett på min nya diet gick väldigt bra, jag följde helt planen och det var inga problem överhuvudtaget. Visserligen var dag ett en av de fem så kallade ätar-dagarna och det kan kanske påverkat något. Dagen efter kom den stora prövningen- min första fastedag!

Jag klev upp på morgonen och drack ett glas vatten, inte jättemättande men det räckte så länge. Jag hade läst på och experterna menade att människan egentligen inte är skapt för att äta varje dag och denna fakta rabblade jag som ett mantra samtidigt som jag klädde på mig och borstade tänderna. Efter två timmar dansade det svarta fläckar framför mina ögon och susade i öronen. Jag hade läst att kaffe var helt okej i så stor mängd jag bara ville och bryggde därför en stor och stark kopp. Kaffet fick mig visserligen ur svimningsläget men nu sved det i magen som ideligen kurrande försökte få min uppmärksamhet. Under fastedagen är det okej att äta 500 kalorier, vilket motsvarar ungefär en normal portion mat, min plan var att portionera ut dessa kalorier under dagen och bara äta när jag var på gränsen till medvetslös. Detta läge infann sig efter bara ytterliggare någon timme. Livet kändes nu rent utsagt förjävligt och det enda jag kom mig för att göra var att googla på recept, för att ytterliggare spä på det självplågeri jag var mitt uppe i. Nu tillät jag mig att äta ett ägg, men min mage var fortfarande inte nöjd, ett ägg var tydligen på tok för lite. Det var då jag kom på den briljanta idén att skiva äpplen som fick ligga i vatten ett tag för att få ett substitut till äppeljuice. Det var när jag två timmar senare efter att ha varit otrevlig mot ungefär alla jag tycker om kom på mig själv med att gråtande plocka upp äppelskivor från botten av den tomma tillbringaren bara för att konstatera att jag inte kunde äta frukten eftersom det helt klart var onödiga kalorier som jag fick nog och lagade en stor portion pasta med köttfärssås.

Det finns säkert personer där ute som lyckas med denna diet, men jag tänker aldrig någonsin mer lyssna på diet-experter. Nu i efterhand vet jag inte riktigt vad jag tänkte på. För någon som jag som lider av LBD- lågt blodsocker-depression är inte en fastedag helt ultimat. Det kändes som om dieten ledde mig raka vägen in i en ätstörning där jag två dagar i veckan skulle svälta mig själv för att ägna de resterande fem till hetsätning. Nu för tiden äter jag var tredje timme varje dag, och tänk det gör mig till en gladare, trevligare, friskare och snyggare person än vad 5:2-dieten någonsin kommer lyckas med!

I valet och kvalet

Jag brukar inte skriva om politik eller tro i min spalt. Det känns inte riktigt rätt eftersom risken finns att jag får ovänner eller påverkar någon vilket absolut inte är avsikten. Ändå känner jag att det är svårt att blunda för politiken ibland. På söndag är det kyrkoval. Jag är medlem i svenska kyrkan om än en inte så aktiv sådan. Jag tycker att det är viktigt med religion oavsett form och kommer fortsätta vara med i svenska kyrkan om inget drastiskt skulle hända.

Kyrkovalet känns som en svår och stor grej. Jag som är så där halvinsatt i både politik och kyrkan funderar på om jag ska rösta eller inte. Det här är inte en krönika där jag vill uppmana någon att ta ställning, det är ett individuellt val som jag verkligen inte har något med att göra. Men man kan ju alltid reflektera.

Jag möter min kusin i affären, efter lite småprat leds samtalet in på politik och ofrånkomligt på kyrkovalet. Jag erkänner att jag är rädd för att jag har slängt mitt röstkort, men att det faktumet även gör mig lite lättad eftersom det på något vis skulle befria mig från att ta ställning till om jag ska rösta och i så fall på vad.

Min kusin är lika mycket i valet och kvalet som jag. Hon säger skämtsamt att hon har åsikter om allt men har svårt att lyckas applicera alla sina åsikter på ett och samma parti. Även om hon inte är helt seriös när hon säger det så måste jag säga att hennes ord sätter fingret på mycket av det som är problemet med politik. Vi måste kompromissa för att överhuvudtaget veta vad vi ska rösta på och vi måste alltid vara beredda på att partiet i fråga inte kommer genomföra sin vallöften. Dessutom säger många partier exakt samma saker, och visar kanske bara de sidor som de tror ska falla väljarna i smaken. När de väl sitter på makten kanske andra åsikter får ta större plats än vallöftena.

Jag tycker verkligen att vi ska vara med att påverka när vi har chansen, och hade det varit ett riksdagsval hade jag inte tvekat då hade jag helt klart röstat, men som det är nu känner jag att jag har för lite kött på benen. Hur påverkar kyrkovalet mig egentligen? Samtidigt påminner jag mig själv om att jag som är musikintresserad flera gånger om året faktiskt har med kyrkan att göra, och att kyrkan finns som en naturlig del av livet i dop, vigsel och begravning. Tänk om jag väljer att inte rösta och någon påverkar så att alla inte får döpa sina barn, gifta sig eller begravas i kyrkan? Tänk om jag väljer att inte påverka och kyrkan stängs för unga musiker eller kvinnliga präster?

Det känns som om det är lättare att sätta fingret på vad jag inte vill ska hända med kyrkan. Men kan man rösta utifrån det? Kanske är det så man ska börja göra, sålla bort med hjälp av sina åsikter om vad man absolut inte tycker. Jag vet inte om jag kommer rösta på söndag eller vad jag i så fall röstar på men jag vet definitiv vad jag inte ska rösta på och det känns som ett steg på rätt väg.

Ta det lugnt och stirra på fötterna!

På det franska busskontoret var det fullt av folk. Som de ordentliga och snälla svenska flickor jag och min vän gärna ville utge oss för att vara ställde vi oss snällt sist i det som möjligtvis kunde beskrivas som en kö, om än en något ostrukturerad sådan. Det tog lång tid framme vid disken, och det var varmt i det lilla utrymmet. Men trots att vi bara skulle fråga en snabb sak och väntade på att få åka till stranden stod vi kvar och försökte se så trevliga ut som möjligt. När det bara var två personer framför oss i kön stoppades den visserligen väldigt långsamma men ändock befintliga rörelsen framåt upp av en man som tycktes ha många problem att reda ut. Mannen som köade bakom honom hade en lång stund stått och vridit på sig och suckat högljut, och nu tycktes han få nog.

På snabb smattrande och mycket irriterande franska skrek han något till mannen med de många frågorna. Jag hoppade till, ovan vid den höga ljudvolymen. Tänkte att detta nog var en person som allt för länge hade undertryckt sina aggregationer, annars hade han väl knappast reagerat så starkt på att mannen framför behövde mycket hjälp?!

Killen som hade stått och stoppat upp kön ett tag, och som fram tills den arge mannen börjat svära över honom verkat trevlig, lugn och förstående vände sig blixtsnabbt runt och tryckte upp ansiktet bara några centimeter ifrån den arge mannens ansikte. Efter fem år av franskstudier kan man tycka att jag borde kunna förstå språket men tyvärr är det enda jag kommer ihåg av undervisningen uttrycket; nedrans titta där min buss, och trots att vi befann oss på just busskontoret så var denna fras inte till så stor hjälp. Men de yviga gesterna, den höjda tonen och sättet att spotta fram orden indikerade att detta inte var någon trevlig konversation. Jag och min vän visste inte riktigt vart vi skulle kolla, man vill ju för allt i världen inte bli inblandad. Och medan vi stirrade på våra fötter började plötsligt en kvinna bakom oss lägga sig i, och några personer längre bort i en annan kö kom med höga tillrop. De som satt bakom disken lade sig också i och helt plötsligt var alla utom de två unga snälla svenska flickorna inbegripna i en diskussion på snabb och irriterad franska.

Dispyten var snabbt över, men när killen med de många frågorna äntligen var klar vände han sig mot den arge mannen och rörde återigen upp diskussionen. Jag och min vän såg nog rätt tagna ut när det äntligen var vår tur. Trots att ingen av oss är kända för att vara konflikträdda så var det här något långt utöver vad vi är vana vid. En liknande situation i Sverige hade knappast uppstått, och om den skulle gjort det hade ingen nappat på gubbens irriterade gnäll och framförallt hade ingen när grälet väl ebbat ut självmant tagit upp ämnet igen. Jag skulle vilja skriva något klokt om hur jag tycker att det bör vara och hur man ska bete sig, men ärligt talat vet jag inte vad som är bäst. I Sverige undertrycker vi våra aggregationer tills vi är så fulla av ilska att vi irriterar oss på allt. I Frankrike får alla utlopp för sin ilska direkt och kanske lättar de på trycket. Men ärligt talat vet jag inte. Själv kommer jag nog oavsett vart jag befinner mig fortsätta stirra på mina skor under offentliga gräl, det är faktiskt en strategi som alltid fungerar!