Blickstilla på ett ben

Mobilen börjar vibrera och ringsignalen bryter tystnaden, jag plockar upp den och trycker på den gröna luren.

Jag: Ja det är Elin!

Röst på andra sidan luren: Hej! Jag är sjuksköterska och ringer från vårdcentralen, du hade sökt oss?

Jag: Ja, jag har fått en infektion i tån.

Sjuksköterska: Ursäkta, nu hörde jag inte riktigt, det bröts där, vad sa du?

Jag: Jo jag sa att jag har fått en infektion i tån.

Sjuksköterska: Jag är ledsen, men det bröts igen, var sa du att du hade en infektion?

Jag: (reser mig nu och går ut i hallen, artikulerar tydligt) Jo jag har en infektion i tån!

Sjuksköterska: Sa du tån?

Jag: (skriker nu in luren) Ja! Infektion i tån!!

Sjuksköterska: Bra nu hör jag, hur länge har du haft infektionen?

Jag: (står nu blickstilla på stället) I en vecka, jag har svårt att gå!

Sjuksköterska: Okej, du ska få träffa en läkare, det finns en tid idag klockan...

Telefonsamtalet bryts.

En inte så mobil mobil

Ibland finns det verkligen nackdelar med att bo på landet. Dålig mobiltäckning hamnar väldigt högt på den listan. Jag vet inte hur många gånger jag har stått på ett ben lutandes ut genom altandörren för att kunna höra vad personen i andra änden säger. Det är totalt hopplöst. Därför tycker jag bättre och bättre om hemtelefonen som jag och min sambo fick med vårt bredbandsabonnemang. Till en början förstod jag verkligen inte vad vi skulle ha den tegelstenen till. Men eftersom den var i princip gratis och gratis är gott fick den ändå en plats i köket. Och efter ett tag insåg vi att den var rätt bra att ha när mobilen på grund av den dåliga täckningen slutade vara just mobil och blir obekvämt stationär.

I lite mer akuta ärenden

Jag skulle inte påstå att hemtelefonen används så flitigt. Man vet att om det ringer på den är det antingen min mamma, min sambos mamma eller en telefonförsäljare, och jag kan inte ens numret till den utantill. Men ibland är den toppen. När jag efter många dåliga försök att prata med min klasskompis, tröttnade på att stå blickstilla på ett ben och bad att få ringa upp från hemtelefonen trodde hon att jag skämtade. Och jag förstår henne. Få 24-åringar har en egen hemtelefon idag. Men i situationer som den ovan beskrivna kan det vara en idé att komma ihåg att man har en hemtelefon. Speciellt om ärendet är lite mer akut. Det är ju rätt svårt att hålla på att springa runt och leta täckning om man har råkat skära av sig foten.

En ursäkt för lantisar

Men jag har inte gett ut mitt hemnummer till speciellt många för jag ska ärligt erkänna att det ibland kan vara rätt skönt att använda mobilen och kunna skylla på dålig täckning när man inte orkar argumentera med påstridiga telefonförsäljare. Det är en ursäkt som inte fungerar när man bor mitt i en stad, men jag kan bara flytta mig lite åt höger om jag vill avsluta ett samtal snabbt. Så summan av kardemumman är väl att till och med de dåliga sidorna av att bo på landet faktiskt kan visa sig vara riktigt bra ibland!