Testa med våld

Jag ska lägga ner mobilen i fickan, men missar och slänger den istället med skärmen rakt ner i marken. Varannan svensk verkar gå omkring med spruckna mobiler nu för tiden, men jag är inte redo att sälla mig till den skaran, utan är nästan rädd för att plocka upp min lilla apparat och se hur det egentligen gick med den.

Sakta böjer jag mig ner och tar upp telefonen och ser till min lättnad att skärmen är hel. Jag tackar min lyckliga stjärna, gör ett nytt och nu lyckat försök att stoppa ner mobilen i fickan igen. En stund senare ska jag skicka ett sms, jag halar vant upp telefonen och tänder skärmen. Det är då jag ser det. Hela telefonen flimrar och över skärmen går ett tjockt svart streck. Paniken griper tag i mig. Jag känner helt plötsligt för att i den sortens sorg som bara en riktigt dålig Hollywoodskådis kan förmedla sjunka ner på knä och skrika ut min förtvivlan över detta öde.

Försöker tänka positivt

Men självklart står jag kvar, man lipar inte över en mobil. Inte ens den bästa mobilen i världen. Jag försöker tänka positivt, och ser att åtminstone halva skärmen faktiskt fortfarande går att använda, synd bara att tangentbordet helt plötsligt blivit osynligt.

Jag visar upp min olycka för min kille i hopp en medlidande klapp på axeln och ett löfte om att den säkert går att laga, men han hånler bara åt mig, säger att det bara var en tidsfråga, så slarvig som jag är och sen talar han noga om för mig att en ny skärm minsann är svindyrt och att ingen reparatör i världen skulle gå på att skadan inte är självförvållad. Han lämnar mig med orden ”testa att tappa den igen så kanske den blir hel.”

Men jag blir inte bitter, för jag har bestämt mig för att tänka positivt. Jag tänker att det där med att tappa den igen kanske inte är en så dum idé. Men när jag ska släppa mobilen i marken inser jag att den måste landa rakt på skärmen igen annars kommer den förmodligen spricka. Jag funderar på att tillämpa tappad-smörgås-landar-alltid-med-den-smörade-sidan-nedåt-principen och bre smör på skärmen, men kommer fram till att det nog snarare förvärrar skadan.

Som genom ett dimhölje

Istället börjar jag knacka på skärmen, och se, plötsligt går det, som genom ett dimhölje, att se tangentbordet. Visserligen är det fortfarande ett svart sträck mitt över skärmen, men en klar förbättring har i alla falla skett. Jag nöjer mig så, och så dagen efter när jag sitter och fikar händer det ofattbara, skärmen flimrar till och lagar sig själv!

Lycklig försöker jag fundera ut vad jag ska lära mig av denna incident. Min första tanke är att jag har bevisat att allt faktiskt går att lösa med våld. Men så några dagar senare är strecket över skärmen tillbaka och jag knackar lite för hårt skärmen stendör. Så sensmoralen i denna krönika som mest är skriven i terapisyfte kanske snarare är att även om du tror det så löser inte våld någonting i slutändan. Men det kan ju alltid ge dig lite hopp på vägen.