Det är synd om svenska barn

Knack knack knack. Det knackar på dörren. "Kom in" ropar jag. Ingen öppnar. Knack knack knack det knackar igen. Jag öppnar. Utanför står fyra rånare. "Konstigt", tänker jag, rånare som knackar, och inte öppnar dörren när jag ropar kom in. Det andra som slår mig är att rånarna är väldigt små. Jag funderar på om jag har hört talas om någon liga med småväxta rånare som härjar i Svenljunga med omnejd.

Längre hinner jag inte fundera innan en av rånarna frågar; "bus eller godis". Då går det upp för mig att det är Halloween.


För någon som hat vuxit upp långt ute i skogen är det där med folk som ringer på och vill ha godis på Halloween synnerligen ovanligt. Det är nämligen mycket läskigare att behöva åka ut i skogen efter mörkrets inbrott än att klä sig i obehagliga masker och skrämma andra. Det verkar behövas minst två hus och en gatlykta för att våga tigga godis på Halloween.

Nåväl, nu befann jag mig i en lägenhet i Holsljunga och var rysligt nära att åka på ett bus. Godis hade jag nämligen inget hemma. Eftersom jag inte hade någon aning om vad de små liven hade för bus planerade rusade jag ändå in i köket för att invitera skafferiet. I panik öppnade jag ett köksskåp, egentligen inte så mycket för att jag var rädd för buset som på grund av det faktum att jag kände mig som en dålig representant av min generation. I min ålder borde man veta att det är Halloween den 31 oktober och dessutom är vi i min generation ju kända för att äta alldeles för mycket godis. Tyvärr fanns det inget godis i skåpet, men min blick föll på en påse mandel som jag inte vet hur länge den hade legat där. Jag ropade ut till barnen och frågade "går det bra med mandel?" Efter ett jakande svar sladdade jag tillbaka ut i hallen och hällde lagom många mandlar i deras små plastpåsar där diverse för gamla och icke aptitliga godisbitar gömde sig. Jag fick en känsla av att folk håller rätt hårt i sitt goda godis, men gärna ger bort det där som har blivit över för att ingen tyckte om det.

Det kan inte vara lätt att vara barn på Halloween idag. Det är en högtid så pass ny att inte ens jag som trots allt anser mig vara rätt ung och relativt insatt i nya traditioner kommer ihåg att köpa godis till de utklädda barnen. Dessutom anser många att bus eller godis bara är ett förklätt tiggeri. I Amerika där Halloween är en mycket mer väletablerad tradition än i Sverige har jag förstått att familjer bunkrar upp med allt det roligaste och godaste godiset till alla barn som ringer på dörren. Här i Sverige passar vi på att bli av med de där torra marmeladkulorna som vi fick av faster Agda förra julen.
På grund av detta stoppas svenska barn varje år vid den här tiden fulla med för gammalt godis, ickegodis, och de där karamellerna ingen vill ha.

När alla barnen hade fått några gamla mandlar kände jag att jag ville släta över min godisfadäs något, så jag sa; "vad fina ni är"! Det var inte vidare uppskattat. "Vi är inte fina, vi är läskiga" sa ett av barnen förnärmat innan de traskade vidare på sin väg mot fler för gamla godisbitar.

Det är synd om svenska barn på Halloween!