Wow, jag hänger på någons kylskåp!

”Vad heter du?”
”Elin”
”Men då är det ju du som skriver för tidningen! Min kompis mamma klipper ut dina krönikor och hänger dem på kylskåpet!”

Konversationen ovan utspelade sig på en fest i Holsljunga i helgen. Den som frågade var en kille i blond peruk och äkta åttiotalskläder. Det är en av de vackraste konversationer jag har haft. En okänd person som tog sig tid och mod att tala om för mig att han kände folk som verkligen uppskattar det jag gör måste vara den ultimata komplimangen.

Det där med komplimanger är intressant. De kan göra någons dag, till och med någons vecka om de framförs på rätt sätt och i rätt läge. Framför allt måste de först och främst framföras vilket väldigt sällan görs.

När jag började skriva krönikor fick jag mycket respons men den kom bara från min mor. Det är inte så att mammas komplimanger är dåliga på något vis, men där kommer vi till komplimangers olika värde beroende på vem som framför dem. Mamma har en tendens att ofta berömma mig, och hennes respons betyder mycket för att jag vet att hon säger vad hon tycker. Samtidigt är komplimanger från okända personer av en helt annan karaktär, de är så genuint äkta på något vis. Det är så fint att någon som inte har någon som helst skyldighet att ge en komplimang tar sig tid att ändå tala om att de uppskattar något.



Under den senaste tiden har jag fått mail från personer jag inte känner som talar om att de tycker att det jag gör är bra. Det är folk i alla åldrar och det värmer så att få alla positiva ord. Jag vill gärna skriva en liten tackkrönika till alla fina människor som har lagt ner lite av sin egna dyrbara tid på det.

Det jag är mest imponerad över är att det finns så många som är så modiga. För är det något som är svårt så är det att ge komplimanger. Jag vet det av egen erfarenhet. Hur många gånger har man inte tänkt att någon har snygga skor, ett vackert leende, fantastiskt hår eller en härlig humor utan att säga det högt. Jag tror att vi i allmänhet borde bli bättre på att berömma varandra och ge varandra respons. Jag vet faktiskt inte alls hur man gör för att påminna sig själv om att säga de där komplimangerna som ständigt snurrar runt inne i huvudet högt men jag vet att de gånger man väl gör det fylls hela kroppen av en mysig känsla. Antagligen är det en liten släng av egocentrisk åh-jag-är-en-så-trevlig-personkänsla men den kan man faktiskt få unna sig själv om man har lyckats göra en medmänniska glad.

Jag vet att den här krönikan har en touch av klyschigt hyllningstal till mänskligheten, men jag måste ju få tacka för alla fina komplimanger jag fått. Jag är så positivt överraskad över hur trevliga Kindbor är. Kanske kan det bli ett litet kollektivt midsommarlöfte om det finns något som heter så att börja ge varandra mer komplimanger.

Glad midsommar, ni är trevliga och snygga!