En femma är den väl värd?!

Det finns en scen i filmen Lejonkungen då lejonet Mufasa blir jagad av en stor flock gnuer som okontrollerat dundrar fram så att marken skakar. Jag var med om en upplevelse väldigt lik den i barnfilmen, med skillnaden att i mitt fall handlade det inte om gnuer utan människor, och scenen utspelade sig inte på en savann utan på en dansbana i Holsljunga, dessutom dör Mufasa i filmen, medan jag befann mig i säkerhet. Men bortsett från dessa små detaljer var insläppet till Holsljungas loppmarknad i stort sett identisk med scenen i lejonkungen.

Jag hade fått den stora äran att stå bakom ett av borden (i säkerhet) med skänkta saker, och min uppgift var att sälja med de enkla instruktionerna; allt ska säljas, du bestämmer priset! Jag hade fått höra att folk brukade springa in för att få tag på de finaste sakerna först, men trodde att det var en överdrift. Det var det inte! När klockan slog 10.00 rusade en stor flock människor in på loppmarknadsområdet. Det skakade i marken, och det skänkta porslinet skallrade. Sen var köpandet i full gång.

Det finns nog inget som kan göra en människa så exalterat upphetsad som chansen att göra fynd. Ögonen vidgades, handflatorna blev våta och hjärtfrekvensen ökade på loppmarknadens besökare när de såg alla de saker som skulle kunna bli deras för bara några tior.

Billig shopping verkar på något vis stänga av det sunda förnuftet. En instinkt tar över. Samma instinkt som kan få mig att stå och rycka i plagg som hänger på tag-två-betala-för-en-ställen med förrförra årets herrunderkläder, funderandes på om jag ändå inte har användning av ett par storblommiga kalsonger i storlek XXL. Tävlingsinstinkten!

Det är den instinkten som gjorde det möjligt att sälja saker som varken jag eller kunden visste hur man skulle använda. Bara för att det endast kostade en femma. Vi på försäljningssidan fick människor att tro att det enda de någonsin hade önskat sig eller någonsin skulle ha behov av var en sollampa från 70-talet med tillhörande solglasögon i äkta plast. Och samtidigt som jag stod där och prutade ner mig själv för att allt skulle gå åt hoppades jag att den där buckliga spaghettiburken inte skulle säljas eftersom jag aldrig någonsin hade känt ett sådant behov av just en sådan burk förut. Jag som stod och funderade på hur folk kunde vara så glada i någon annans skit började sakta själv falla i fällan trots att jag fortfarande stod på den säkra sidan av bordet.

Att intala sig själv att man måste konsumera kan verka ganska skruvat. Oftast går det att stoppa köpimpulsen med argument som att det är lite för dyrt, eller att man faktiskt inte kan köpa nya grejer hela tiden. Men på en loppmarknad är det svårt att hitta bra argument. Det är billigt, går till en bra sak, och till och med är miljövänligt. Skulle inte detta övertyga finns alltid det starkaste argumenten av dem alla; köper inte jag saken, kommer någon annan göra det. Det får bara inte hända, jag måste vinna!

När dagen var slut knallade jag hem igen, glad i hågen med en bucklig spaghettiburk under armen. Burken representerade ren materiell lycka. Lycka som kan köpas för pengar, bara det är rätt pris!