Starstruck

UAUAUAUAUNDO MY SAAAAD UAUAUAUNDO WHAT HURT SO BAD….

I mitt huvud står jag på en scen inför miljontals människor som är förtrollade av min röst. I verkligheten står jag i mitt kök och sjunger för min katt som tittar mycket skeptiskt på mig innan han vänder på klacken och rusar ut genom kattluckan. Den vackra övergången mellan bröst- och huvudklang som Sanna Nielsen gör så perfekt i refrängen på sin melodifestivallåt låter från mina stämband snarare som ett djungelläte jag ger ifrån mig strax innan jag svingar mig i lianen för att klubba ner min frukost. Jag förstår varför katten springer ut, man vill ju inte riskera att hamna på någons frukosttallrik.

Sanna i Svenljunga

Jag har liksom hela Sverige drabbats av Sanna-feber. Och idag, dagen då denna krönika publiceras kommer hon stå där på scenen på torget i Svenljunga, det är stort! Hon är upptagen efter mellovinst och inför musikalpremiär. Bokningen av henne till torget skedde innan hennes efterlängtade melodifestivalvinst. Innan var hon folklig, men nu är hon också superaktuell och många drar i henne. Hon skulle ha kunnat ge återbud, skyllt på för mycket att göra. Men det gjorde hon inte, och det hedrar henne att hon inte blivit för stor för sin publik.

Att arbeta som sommarvikarie på lokaltidningen är mysigt, man får åka ut och göra reportage med glada studenter, glada orienterare och glada festivalbesökare. Semestertider är en trevlig tid för en journalist, folk är avslappnade och glada och det händer mycket saker runt om i bygden. Det man inte räknar med att få göra som lokaltidninsgsvikarie är att ringa kändisar.Men ändå stod jag där med Sanna Nielsens kontaktuppgifter och viktigast av allt, en anledning att prata med henne.

Prata med en kändis

Kanske övergick min förtjusning i melodifestivalvinnaren där och då till fanatism. Det var med svettiga handflator och höjd puls jag inväntade hennes samtal. Framför mig hade jag ett block, tre pennor om två av någon outgrundlig anledning skulle gå sönder, en lapp med frågor och ett stort glas vatten. Telefonen ringde, och jag svarade nervöst; ”STT, det är Elin”. ”Hej det är Sanna Nielsen” hördes en småländsk, melodisk stämma i andra änden. Jag hann tänka ”åh herregud det är Sanna som ringer” innan jag tog mig samman och trevande började samtalet. Men det tog inte lång stund innan min nervositet släppte. Precis som jag misstänkt var Sanna en artist som trots sin långa karriär och framgång var jordnära och glad.

I slutet av samtalet frågade jag vilken allsång som var hennes favorit och när hon började sjunga ”Sommar, sommar, sommar” för mig i telefonluren blev jag helt varm i kroppen. Sanna Nielsen, kvinnan med guldrösten har sjungit, bara för mig!

Flugornas herre

Ibland vaknar jag av att de kryper i ansiktet på mig. Andra gånger trasslar de in sig i mitt hår. Det händer till och med att de sätter sig på min smörgås precis när jag ska ta ett bett. Det finns riktigt små, som bara anas som ett moln, men som kan vara riktigt förrädiska om man cyklar igenom dem med läppglans på läpparna. Det finns också riktigt stora, harmlösa kanske men deras läte kan få mig att bokstavligt talat begå mord. De värsta är dock de medelstora som tyst susar omkring planlöst och slår sig ned på mina armar, ben, i mitt ansikte och i min mat. Dessutom använder de hela vårt hus som toalett, och det syns överallt eftersom de bajsar vitt på mörk bakgrund och svart på ljus bakgrund. De är ondskefulla små varelser, som drar sig till död och förruttnelse och gärna klampar omkring i för gammal leverpastej eller avföring innan de planlöst landar med sina kladdiga små ben rakt på min näsa.

Jag som är en fredlig person, en pacifist med stor förkärlek för djur har kommit att avsky dem så mycket att jag i princip skulle kunna ta till massförstörelsevapen för att slippa dem. Problemet är att flugorna ständigt förökar sig och av någon anledning har utrustats med ögon som ser allt. De sitter där och ser så ovetande ut, men precis när jag ska slå till med flugsmäcken lyfter de med ett retsamt surrande ljud och flyger iväg.

Jag och min sambo har de senaste veckorna bedrivit krig hemma. Vi har testat hemmagjorda blandningar av diskmedel, vatten och vitvinsvinäger, men det är husflugorna, de mellanstora ljudlösa, som är de värsta och de går inte på så simpla knep. Vi har även utnyttjat en väldigt bra lokaltidning, nogsamt vikit ihop den tills den blir ett vapen och sedan sprungit runt i hela huset. Med ett resultat som har lett till obetydligt färre flugor, men en hel del trycksvärta på väggar och tak.

Slutligen gick jag till Fyndlagret och i princip tömde deras flugbekämpningsavdelning. Två flugsmäckar och en elektrisk flugfångare senare kände jag att jag hade segern i kriget mot flugorna som i en liten ask. Tyvärr är flugorna högst medvetna om sin fara och så fort jag så mycket som närmar mig en flugsmäck så finns det helt plötsligt inte en enda fluga inom flera kilometers radie, och så fort jag lämnar flugsmäcken är de där igen och surrar runt mitt huvud.

Inte mycket gott kommer ut ur ett krig, men jag försöker se det positivt, även om flugorna driver mig och min sambo till vansinne så har de i alla fall lett till att vi har fått ett gemensamt intresse, vilket ska vara nyttigt för ett förhållande. Jag antar att även flugutrotning måste räknas som ett gemensamt mål.

Jag äter inte klockor men dricker gärna ur

Helan går, sjung hopp falleri faderallan lej, helan går, sjung hopp faderallan lej, och den som inte helan tar, den heller inte halvan får, helan gåååår, sjung hopp faderallan lej!

Är det någonting jag har en förkärlek för så är det att sjunga snapsvisor, jag brukar alltid försöka öva in några nya till alla fester där snaps är brukligt. Tyvärr har jag väldigt dåligt minne och brukar efter en snaps innanför västen inte komma ihåg en enda textrad, men då kan man alltid sjunga ovanstående visa, den uppfyller alltid sitt syfte och dessutom kan alla den.

Starka drycker i små glas

Det här med snapsvisor är förmodligen en ganska svensk företeelse, en tradition som jag verkligen gillar, men som är något annorlunda. Annars när vi återkommande sjunger samma visor vid samma tid på året så brukar det handla om att vi ska hylla en högtid eller årstid. Man skulle då kunna anta att snapsvisan är en hyllning till alkoholen, men jag tror inte det är så lätt. Vi sjunger ju bara visorna när vi ska dricka starka drycker ur små glas. Folk som sjunger helan går innan de sveper ett glas vin brukar sällan få så stor uppslutning i sin sång. Men samtidigt bör inte alla starka drycker ur små glas föregås av en snapsvisa. Visorna passar nämligen varken ihop med gräddlikör eller whiskey.

Kanske är det för att midsommar precis har varit och svensken har druckit mer sprit än vanligt, men det slog mig att det inte är helt enkelt det där med alkoholkonsumtion, det finns liksom så många oskrivna regler. Jag känner två tjejer som inte riktigt hade lärt sig dessa regler än och valde att på en finare fest, efter att ett tal hade hållits shotta i sig päronlikör. De blev båda högst förvånade och lite röda om kinderna när de insåg att de andra bara tagit en slurk av sin dryck. Historian är kul eftersom de inte lärt sig alkoholens oskrivna regler, samtidigt är det inte så lätt att veta.

Äckliga drycker bör hävas

Du kan alltså få alkoholhaltig stark dryck i likadana glas, men du är konstig om du shottar den ena, och en mes om du biter av den andra. Hur ska man veta?

När jag tog upp denna oerhört viktiga fråga till diskussion på midsommarkvällen var en teori att äckliga drycker behöver hävas för att de smaka för illa för att smuttas på. Drickandet av dessa skulle dessutom underlättas om de förgicks av en hetsande visa. Kanske ligger det någonting i det. Men om man inte gillar gräddlikör och konjak spricker teorin.

Jag vet inte varför det är som det är, jag kan bara konstatera att intagandet av alkohol borde komma med en reglebok. Kanske kan vi för enkelhetens skull säga att om en dryck föregås av ett tal ska den bitas av, men föregås den av en visa är det bara att svepa.

Magiska kylskåp?

Det stod sex stycken smörgåstårtor i vår källare och väntade, i frysen fanns det kakor till ett helt kompani och skafferiet var fullproppat med chips och nötter. Maräng- och gräddtårta var på väg och utanför huset stod ett partytält uppställt. Allt var laddat för fest!

En jäkla massa mat

Öppet hus kändes som en bra idé tyckte min sambo inför sin 25-årsdag. Jag höll väl med om att det alltid är kul med kalas, men just öppet hus kändes lite riskabelt när antalet gäster kunde variera mellan allt från 20 till 70 stycken. Lösningen blev att köpa in en jäkla massa smörgåstårta, och om den, mot förmodan, inte skulle räcka fylla frysen med korv och bröd.

När folk började droppa in insåg vi att människor på fest visst inte är speciellt stora i maten, och trots att vi var ett bra gäng som åt smörgåstårta ända fram till klockan två på natten stod det ändå en helt orörd smörgåstårta kvar i kylskåpet dagen efter.

Lyckan var stor när vi efter städning och hopsamlande av diverse övernattningsgäster tog fram den överblivna smörgåstårtan, och vi var alla överens om att tårtan smakade minst dubbelt så gott som dagen innan. När alla åkt hem placerade jag mig i soffan med en av chipspåsarna som hade stått öppen över natten (nä, det var inte en av de mer hälsosamma helgerna jag har haft) och konstaterade även då att chipsen smakade mycket godare än kvällen innan.

Ett outforskat område

Jag drog mig till minnes att en av de godaste måltiderna jag ätit var resterna dagen efter jag tagit studenten. Och samtidigt kom jag på att julmaten alltid är godast på juldagen. Jag anade ett mönster, och samtidigt en gåta, varför är maten godare dagen efter festen? Händer det något magiskt i kylskåpet under natten, eller förstärks smaklökarna dagen efter kalas kanske?

Hade det funnits ett forskningsområde inom dagen-efter-mat hade jag inte tvekat på att kasta mig in i denna outforskade värld. Men tyvärr är jag bara en simpel krönikör och har ingen aning om vad detta fenomen kan bero på. Jag kan bara spekulera. Kanske är det bristen på förväntningar på maten dagen efter som gör den godare. Att planera och handla inför kalas får mig alltid att se fram lite extra mot att få sätta tänderna i alla godsaker. Dagen efter är det en bonus om kylskåpet inte ekar helt tomt. Att då ha en hel smörgåstårta kvar, det är lite som att vinna på lotto! Kanske är det så, kanske inte. Kanske är det snarare fysiskt än psykiskt, kanske är det evolutionärt. Jag vet inte, jag kan bara konstatera det faktum att mat är godare dagen efter kalaset!

Jag får nog fortsätta att leva i ovisshet, men en sak är jag säker på. Jag längtar redan till midsommardagen!

Nationaldagstal 2014-06-06

Om man är nervös inför att hålla ett tal brukar ett av de vanligaste tipset man får vara att tänka sig publiken naken….

Men jag tänker inte använda mig av det tipset idag, dels för att det  vore högst opassande att på självaste nationaldagen klä av hela publiken med blicken, men främst på grund av att det vore himla synd att inte få se alla vackra sverigedräkter och kanske framförallt SUOs fina uniformer.

Det kanske kan tyckas något egocentriskt av mig att stå här själv iklädd uniform och tala om att jag tycker att det är ett av de vackraste klädesplaggen som finns. Dessutom tror jag att det finns många av er som kanske inte kan se hur fin den här uniformen faktiskt är, men jag hoppas att jag ska kunnat ha förmedla vad den här uniformen innebär för mig, svenljunga och Sverige när jag har pratat färdigt här idag.

Idag firar jag nationaldag iklädd uniform för 10e året i Svenljunga hembygdspark, och den här uniformen symboliserar oerhört mycket. I Svenljunga vet nästan alla att uniformen är ett uttryck för att jag tillhör SUO med drill, men när vi i orkestern befinner oss någon annanstans i Sverige symboliserar den snarare Svenljunga, och när vi kommer utanför Sveriges gränser är våra uniformer och hela den utstrålning och glädje som SUO med drill står för en symbol för Sverige, en symbol för stoltheten över att vara svensk.

Och det är precis så vi vill ha det. Vi vill symbolisera Sverige, vi har en SUO-flagga men vi har också en svensk flagga, drillflickorna är klädda i Sveriges färger och vi har en svensk flagga på ärmen av våra uniformsjackor. Vi spelar ABBA och Avicii för att det är förebilder för oss, förebilder som med hjälp av musiken har satt Sverige på kartan, precis som vi strävar efter att göra.

Tyvärr ligger det idag många laddningar i att säga att man är stolt över att vara svensk. Stoltheten över sin nation har alldeles för många gånger använts som en förevändning att utföra hemska gärningar. Kalla, rasistiska och till och med nazistiska vindar blåser över Europa, och även om jag inte vill kalla svenskarna för ett främlingsfientligt folk, så finns tendenserna, och det värsta är att dessa tendenser har ökat de senaste åren. Jag blir så oerhört  arg och ledsen över att jag tvekar över att stå upp för min nation, eftersom det i vissa fall innebär att jag även står upp för rasism och diskriminering.

Att uttrycka sin svenskhet har använts så fel, och när jag blev ombedd att hålla detta tal stod jag inför en svårighet, hur ska jag som infödd svensk kunna hålla ett hyllande tal till nationen utan att framstå som att jag är verklighetsfrånvänd och ovetande om hur situationen i Sverige ser ut? Därför vill jag ge min tolkning av vad jag tycker att det innebär och bör innebära att vara stolt svensk, så att ni alla förstår vilken svenskhet och vilket Sverige det är jag hyllar.

Svenskhet är inte att stänga ute allt man anser är osvenskt, svenskhet är att kunna känna stolthet över sin nation oavsett vart man befinner sig. Idag är vi mer globala i vår nationallitet än vad vi någonsin varit, vi reser mer, vi har mer utbyte med andra länder, politiskt, och ekonomiskt, vi kan fler språk och vi kan inte minst med hjälp av internet virtuellt vara nästan vart som helst på jorden när som helst, och på så sätt få inblick i andra kulturer och traditioner.

Det som är svenskhet är känslan att vara samhörig med någon annan trots att man aldrig har träffat den personen. För trots att vi i våra liv bara kommer träffa en bråkdel av alla de som är svenska medborgare känner vi ändå en samhörighet med dem eftersom de är svenskar.

Ett bra exempel på detta är när SUO med Drill marcherade inför 30.000 personer på Disneyland i Paris och någon i publiken plötsligt reste sig upp och skrek HEJA SVERIGE, det är då nationaliteten spelar roll.

Det innebär alltså att man kan befinna sig vart som helst i världen och ändå känna sig svensk. Borde inte det vara bevis nog för att vi inte behöver stänga Sverige och behandla människor med utländsk bakgrund annorlunda och illa?!

Det är inte ett land med bara svenskar som har svenska förfäder som alltid har bott i Sverige som är födda i Sverige vi behöver, det är en känsla av stolthet och tillhörighet. Och den känslan kan och ska kunna infinna sig hos vem som helst oavsett vilket ursprung man har..

Snart ska vi sjunga vår nationalsång tillsammans. Jag vill att ni alla tänker på en sak under sången. I slutet sjunger vi ”jag vill leva jag vill dö i norden”, eller som en mycket känd svensk fotbollspelare säger, jag vill leva jag vill dö i Sverige. Och jag tror att jag för ovanlighetens skull har något gemensamt med Zlatan här, vi har båda upptäckt att ingenstans i hela vår nationalssång som skrevs 1866 sjunger vi att vi måste vara födda i Sverige. Att få leva och få dö i Sverige och i Norden, det är möjligtvis ett privilegium men det är inte ett privilegium som är avsett endast för de som är födda i Sverige eller har rötter i Sverige.

Stolthet och tillhörighet har inget med födelseplats att göra, det handlar om att det ska finnas något att känna sig stolt över, något som man vill tillhöra. Och när SUO med Drill spelar och dansar bättre än någonsin i Disneyland Paris då vill Svenskarna i publiken skrika HEJA SVERIGE eftersom de känner sig stolta över att känna en tillhörighet med oss.

Så detta, min SUO-uniform det är min Sverigedräkt, det är den som jag allra flest gånger har känt mig stolt över att vara svensk i.

Och idag när jag står här och har fått den stora äran att hålla ett tal till nationen tänker jag helt utan tvekan i rösten säga att jag är oerhört stolt över att vara svensk, för här idag står svenskhet för glädje och samhörighet precis som det ska vara! Och jag hoppas att vi alla i fortsättningen när vi ser något som är svenskt och som vi tycker om, ska kunna känna att vi med med stolthet i rösten och helt utan tvekan vågar skrika HEJA SVERIGE!

Med dessa ord vill jag utbringa i fyrfaldigt leve för Sverige som leve Hipp Hipp Hurra Hurra Hurra Hurra!

Tack så mycket!

Fara för allmänheten

Varje år vid den här tiden ställs jag inför ett dilemma. Ett stort och svårt problem som kan hålla mig vaken om nätterna, en fråga som kan driva mig till vansinne och som tycks sakna svar. En fråga som får såväl palestinakonflikten som teodicéproblemet att framstå som en barnlek. Frågan som tär mig är inte helt enkel att formulera, men om jag lyckas tror och hoppas jag att det finns fler där ute som känner som jag, och som förstår mitt kval.

Åtta månaders vithet

I student- och skolavslutningstider är sommarklänning ett plagg som bör bäras. Jag har ett helt fång nätta, luftiga, korta skapelser som hänger i min garderob och bara väntar på att få tas ut i det fria. Men än så länge hänger de där i garderobens mörker för än så länge har jag inte hittat någon lösning på mitt problem, problemet om hur jag ska kunna visa mig ute bland folk i mina extremt vita vinterben. Jag vet, det kan tyckas som en bagatell, ett ickeproblem, men det är större än så, det är ett problem som oavsett hur jag vrider och vänder på det inte går att få bukt med.

Mina ben är alltså så vita att det krävs solglasögon snarare för att slippa bländas av dem än av solen. De är en fara för allmänheten, de får bilar att krocka och små barn att börja gråta. De har inte sett ljuset sedan september förra året. I åtta mörka månader har de blivit torra och vita gömda under mörka byxor, men i och med att solen kastade sina första varma strålar gjorde de sig påminda igen. Nu kanske någon av er därhemma tänker, men vad är problemet? Sola dem då. Men det är inte så lätt, för att få sol på benen måste jag nämligen ha på mig ett plagg som visar benen. Och jag vet, det finns kemiska vägar att gå, men efter att upprepade gånger blivit gul med bruna handflator och omgiven av en hemsk odör är det inte ett alternativ för mig.

Ett stort dilemma

Det är ett dilemma som inte går att ta sig ur,varje år är det likadant. Jag går i långbyxor så länge som möjligt, när vädret kräver kortare kläder är mina ben för vita för att visas, för att få bruna ben måste de solas och då måste de exponeras för omvärlden, vilket är ojust eftersom deras färg kan orsaka svåra bländningsskador hos mina medmänniskor. Framme i slutet av september brukar jag ändock, genom att ha solat på avskilt område i min trädgård, ha fått en hyfsad färg, och då är det återigen dags att dra på sig långbyxor.

Jag behöver en lösning, och det fort. Men så slår det mig nu när jag sitter här och inte bara försöker hitta en lösning på mitt problem utan också ett avslut till krönika att det där med att sola egentligen inte är så bra. Någon borde starta en trend mot det hudcancerframkallande modet, och vem är bättre lämpad för det än en riktig blekfis?! Jag ska inte bara blända folk med mina vita ben, utan även min visdom. Våga vägra UV-strålning, våga vara vit!

Nyckeln till frihet

Kanske en vas? Några fina glas? Något användbart för framtiden? Ett strykjärn? En hushållsvåg? Något roligt? En radiostyrd bil? Något utvecklande? En bok? En kikare? Dessa är alla frågor som rör sig i släktens huvud såhär i studenttider.

Varje år köps tusentals porslinsfigurer, vaser, glas och bestick i studentpresent. Prylar som stuvas undan för att glömmas bort och inte hittas förrän decennier senare. Jag kanske verkar lite negativ här, men jag vill bara vara ärlig, motverka onödig konsumtion och bidra till nöjda studenter. Har man tagit studenten vill man sällan ha en vas.

Cykel med centrallås

Trots att det har gått hela fyra år sedan jag tog studenten så minns jag den klart och tydligt, och det mina vänner kan inte alla skryta med att de gör. Jag visste att jag skulle få presenter, det hör liksom till, men i min allmänna studentyra hade jag inte lyckats klämma fram en enda vettig önskan om vad jag ville ha. Jag menar jag visste inte ens vad jag skulle göra dagen efter studentdagen, hur skulle jag kunna planera för en framtid där jag eventuellt skulle behöva glas, vaser och bestick?!

Så när jag stod där nyss hemkommen från flakåkning, med halsen nedtyngd av gosedjur och mössan på sned visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Det var då mina föräldrar sträckte fram en liten ask och när jag öppnade den lilla asken fann jag...en ännu mindre ask, och när jag öppnade den asken fann jag bomull. Jag minns att jag förväntade mig ett smycke, så när jag lyfte på bomullen och fick se en nyckel blev jag förvirrad, tänkte att den kanske gick till en cykel, även om jag sällan har sett cyklar med centrallås. Jag tryckte på knappen på nyckeln och en grön Renualt blinkade glatt mot mig.

Hellre en rostig skitbil

Jag brukar vara rätt sparsam med att berätta den här historien, eftersom fördomarna mot min status som endabarn förstärks ytterligare. Folk ser mig med andra ord som en bortskämd skitunge. Men jag tänkte göra ett undantag och försöka förklara varför en bil slår alla presenter i världen. Jag vet vad ni tänker, det är inte bara att köpa en bil, en bil kostar pengar. Men det finns billiga bilar, och tro mig en student tar hellre en rostig skitbil än fjorton vaser.

En bil är inte bara en pryl, den gör den nyblivna studenten flyttbar, en flyttbar student kan söka ett jobb och flytta hemifrån. Har studenten inte körkort, kommer hen snabbt vilja skaffa det eftersom studenten nu har en bil. Vill studenten ändå inte ha bilen kan hen sälja den och köpa ett busskort. Studenten blir med andra ord mobil oavsett vad. Att vara mobil är att vara fri. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte komma på en enda vas som bidrar till frihet.