Sol, semester och idylliska mord

Äntligen är denna outhärdligt långa semester över. Som jag har längtat efter att slippa ligga på gräsmattan, äta glass och läsa böcker hela dagen. Okej, nu ljuger jag! Vart sjutton tog ledigheten vägen?! Det känns som jag knappt hann fälla upp min billiga bensinmacksstol eller ens ta en tugga av min Tre Topparstrut innan semestern var över. Det är så konstigt att tre veckors semester går dubbelt så fort som tre veckors arbete. Jag anar en konspiration, för jag har då inte haft 21 dagars ledigt på mina tre veckors semester!

I skrivande stund har jag precis arbetat första dagen efter semestern. Jag borde väl skriva något om att det är härligt att komma in i rutinerna igen, men då skulle jag ljuga. Visst hörde jag mig själv uttala de där klyschorna om att det är skönt med vardag igen, att komma upp i tid på morgonen och äta på bestämda tider. Men jag försökte bara lura mig själv, och var inte direkt övertygande. Samma sak gäller krönikeskrivandet, jag borde ha fullt av nya uppslag och idéer, men det är blankt. Jag har en känsla av att min hjärna har ställt in sig på en mental skärmsläckaren och det inte spelar någon roll hur många gånger jag trycker på startknappen, det behövs en formatering för att kunna komma in i rutinerna och vara nöjd med vardagen igen.

Det är intressant det där med semester. Det finns så många saker som man bara måste göra för att de hör semestern till, och kanske är det dessa som gör att den går så fort. Vi har för roligt helt enkelt. Mina måsten för semestern liknar nog på pricken många andras. Jag måste bada, äta glass och träffa gamla vänner. Jag måste cykla, grilla och lyssna på Gyllene Tider. Jag måste läsa, sova länge och bränna mig på axlarna men framför allt och viktigast av allt måste jag se Morden i Midsomer!Jag vet inte varför men så fort solen börjar lysa så får jag ett väldigt sug efter att få ta del av riktigt blodiga, makabra mord av iskalla mördare på idylliska platser. Jag verkar inte vara den enda med denna minst sagt makabra fäbless, ska sanningen fram har jag i sommar inte bara sett varenda avsnitt av morden i Midsomer jag har också plöjt igenom hela Camilla Läckbergs serie om Fjällbackamorden och lyssnat på Lars Kepplers råa kriminalromaner. Med varje glass, strandbesök och ljus sommarkväll har jag njutningsfullt låtit mig serveras ännu ett obehagligt dråp.

Hade det inte varit för att jag vet att många andra har samma sjuka intresse som jag så hade jag helt klart blivit orolig för mig själv. Men något gör att vi är ett gäng som inte tycker att sommaren är komplett innan den småtöntige polisen i Midsomer visar upp sin bricka och snabbt men precist presenterar sig som detective chief inspector Barnaby.

Självklart kan jag inte låta bli fundera över varför. Varför måste våra idylliska somrar bära spår av ond bråd död? Vad är det som lockar och varför verkar längtan efter kriminalserier öka under sommaren? Jag kan självklart bara spekulera och svara för mig själv. Men jag tror att det har någonting med den där semesterbubblan att göra. För att slippa en ännu värre kalldusch när verkligheten åter kallar försöker vi hålla kvar vid den inte alls så idylliska värld vi lever i genom att ständigt påminna oss själva om att hela livet inte är en bekymmersfri ledighet. Det kan vara så, detta kan också vara en efterkonstruktion från min sida. Kanske är förklaringen att vi alla är smått störda och alldeles alldeles för nyfikna för att låta bli att se vem som är mördaren den här gången, och om Midsomers invånare någon gång kommer lyckas utrota sig själva!

Virriga vikarier

Efter fyra härliga och otroligt roliga veckor som sommarvikarie på STT börjar jag äntligen… arbeta på nästa jobb! Nä, så illa är det faktiskt inte, jag kommer ha semester också! Som sommarvikarie har jag stött på mycket trevliga människor, men jag har även mött vikarietveksamheten. Ordet vikarietveksamhet finns inte med i Svenska akademiens ordlista, och googlar man på det får man inga direkta träffar. Det beror på att jag själv, i egen hög person har uppfunnit detta ord. Men, det är verkligen inte jag som har uppfunnit fenomenet bakom det. Vikarietveksamhet är när man inte riktigt är tillförlitad eftersom man är vikarie och inte ordinarie. Personer i ens närhet är helt enkelt lite tveksamma på om man faktiskt klarar av att utföra ett gott jobb.

Jag är varken förvånad eller förbannad för att det finns en vikarietveksamhet, och det är inte heller första gången jag stöter på fenomenet. När jag arbetade som sommarvikarie inom äldrevården stötte jag även då på det gång på gång. Men det kan bli lite frustrerande i längden när man inte riktigt blir tagen på allvar för att man är sommarvikarie. Självklart är jag inte alls lika kvalificerad som någon som har arbetat i branschen i 30 år, men å andra sidan skulle jag faktiskt inte fått jobbet som sommarvikarie om jag inte hade haft möjlighet att klara av det. Dessutom är jag övertygad om att vi vikarier har många bra sidor som de ordinarie inte har.

När jag arbetade som vikarie inom vården uppskattades jag för min glädje och ungdom. Det vore fel att säga att alla de ordinarie är sura och gamla, men jag kom som en fräsch nyhet, jag hade andra samtalsämnen än de gamla inövade och ett nytt sätt att ta mig an problem och situationer som uppstod.

Under min tid på STT har jag märkt att folk gärna vill ha lite extra koll på vad jag skriver, och gärna förtydligar sina påståenden lite extra. Det är verkligen inte fel, hade jag inte velat bli klassad som vikarie hade jag ju kunnat låta bli att tala om det. Ärligt talat har det varit lite skönt att få vikariestämpeln att luta mig emot. Jag tror liksom att bara jag säger att jag är vikarie så kan allmänheten inte bli arga för att jag säger eller skriver fel. För visst har jag gjort en hel del tabbar, bandet Huset som jag skrev om i bilagan till U-portfestivalen var inte helt nöjda över att jag menade på att deras musik var influerade av punk och inte funk, och ledarna på lägret sommarskoj på Nabben måste undrat vad jag var för en idiot när jag i panik ringde och sa att jag inte hittade dit och till råga på allt höll på att köra ner i diket när jag vände, men det är faktiskt inte så lätt, jag är ju bara en simpel sommarvikarie.

Dock tror jag att vi sommarvikarier har en tendens att se ner på oss själva och jag är helt övertygad om att även en ordinarie journalist hade kunnat blanda ihop punk och funk, eller kört fel i ett regnigt Hökerum. Skillnaden är att de kanske snarare hade tänkt; jag kan mitt yrke, alla gör misstag då och då.

Men en sak vill jag att ni alla tänker på; under tre månader drivs hela Sverige av vikarier och det har inte skett någon större olycka…än!

Glad sommar allihop, och var trevlig mot sommarvikarierna, de gör så gott de kan!

Världens sexigaste ortsnamn

”Elin Larsson Stenkullen 51291 Sexdrega”

”Ursäkta, vad sa du?”

”Elin Larsson Stenkullen 51291 Sexdrega.”

”Ta det en gång till är du snäll.”

”Suck, ELIN LARSSON STENKULLEN 51291 SEXDREGA!”

”Säger du Sekstrega?”

”Nej Sexdraga, S,E,X,D,R,E,G,A!”

”Med X?”

”Ja med X!”

Jag undrar hur många gånger under min karriär som Sexdregabo som jag har fått upprepa min adress på grund av människors mycket simpla fantasi. Det är så himla roligt att ordet sex, just det SEX finns med i namnet att folk inte kan låta bli att höja på ögonbrynen. Inte blir det heller bättre av att ortsbefolkningen har gett orten diverse ekivoka smeknamn som verkligen inte passar sig att skriva ut här.

Här i Sverige har vi inte bara en ganska välutvecklad associationsförmåga vi är också begåvade med ortsnamn som är svåra att inte skratta åt. Vad sägs om Fläskholmen, Runkarp, Bögebcka, Rumpsjön, Fånby, Pissholmen, Luderbygget, Snopptorp, Fnaskberget, Mensträsk eller Ulricehamns egna bidrag Köttkulla? Jag tror och hoppas att det är fler med mig som bygger upp en hel del konstiga bilder i huvudet vid åsynen av dessa minst sagt underliga namn.

När jag gör en snabb sökning på Snopptorp på internet (japp, den sökhistoriken är inte att leka med) hittar jag en enkät som Expressen gjort, där vittnar en kvinna från orten om hur hennes dotter fick ett snäsigt svar om att sluta larva sig när hon uppgav sin adress till CSN. Kvinnan beklagar sig över att inte fler vet om att snoppa är ett verb och inte har någonting alls med det manliga könsorganet att göra.

För det är just det, bakom alla dessa knäppa svenska ortsnamn finns ofta en naturlig och icke sexuellt associerad förklaring. Namnet Köttkulla till exempel är en förvanskning av Kiotves kulle. Kiotve är ett mansnamn. Köttkulla är alltså är det en helt vanlig killes hög, och inte ett berg av rått kött som ligger och ruttnar i solen.

Samma sak gäller Sexdrega och jag brukar försöka förklara att namnet antagligen kommer sig av att sex stycken ställen för notdragning av fisk, alltså sex fiskeställen fanns i Ätran just där orten är belägen, Sexdrega alltså sex drag.

Men det brukar inte hjälpa speciellt mycket att man försöker förklara, namnet Sexdrega etsar sig fast i utbölingarnas hjärna, inte på grund av historian bakom det, utan på grund av diverse snuskiga assocationer. Men man får ju leva med det, det finns inte så mycket att göra när man råkar vara född på orten som har fått utnämningen som ett av Sveriges fulaste ortsnamn, jag brukar tänka att det inte spelar så stor roll, alla människor som en gång har hört vart jag är uppväxt kommer ihåg det, och jag är hellre ”Sexdregabon” än ingen alls.

Vilse i Ulricehamn

Att vara sommarvikarie på STT bjuder på många oväntade men spännande situationer. Man kan fundera på hur redaktionen tänkte när de bestämde sig för att sätta en totalt lokalsinnesförvirrad Holsljungabo på att bevaka Ulricehamnsområdet under fyra veckor. Men jag klagar självklart inte. Det är jätteroligt att få upptäcka nya platser. För är det något jag gör om dagarna så är det att se mig omkring. Kanske lite mer än vad som är nödvändigt.

Som tidigare nämnt är jag född helt utan lokalsinne. Inte nog med att jag inte har en känsla för vilken riktning jag bör köra, inte förstår en kompass, inte kan tyda skyltar och inte minns några ortsnamn, jag är dessutom extremt dålig på att läsa kartor och framförallt kan jag inte lyssna på och ta till mig vägbeskrivningar.

Förra veckan skulle jag besöka Årås kvarn. Jag hade redan innan talat med Jan Holm som jag skulle träffa på plats, och han gav mig en kort vägbeskrivning. Men som vanligt kopplade min hjärna ur hörsel och koncentrationsförmåga så fort han började ge mig beskrivningen och jag tog inte till mig ett ord. Det är fruktansvärt frustrerande, men jag rår faktiskt inte för det. Jag tror att det beror på att jag vet att jag inte kommer att veta vilka några av de orter som nämns som landmärken är, och det är pinsamt att behöva erkänna. Jag tycker nämligen själv att man verkligen borde ha lite lokalkännedom vid 22 årsålder. Jag vill inte påstå att jag på något vis är ointresserad av bygden, men tyvärr håller min hjärna inte riktigt med mig där.

Som tur är har jag nu försett mig med såväl smartphone som GPS och därför har jag alla möjligheter i världen att hitta rätt. Eftersom jag saknar alla andra medel för att hitta måste jag alltså förlita mig till 110 procent på dessa apparater. Problemet är att datoriserade hjälpmedel tillverkade av en ingenjör i en storstad i USA inte riktigt har någon känsla för hur det fungerar ute på landsbygden i Västergötland. Till exempel var min GPS fabriksinställd på att undvika grusvägar, det ställde till med en hel del problem innan jag kom underfund om det. Är det något det finns gott om i våra trakter så är det ju just grusvägar.

Ändå kände jag mig säker på att jag skulle hitta rätt när jag ställde in koordinaten till Årås kvarn. Vad kunde gå fel? Allt kändes rätt till en början, men sen började GPS:en leda mig in på mindre och mindre vägar, och inte såg jag några skyltar heller trots att jag enligt min kära apparat skulle vara framme inom några minuter. Det var när jag svängde av på en ännu mindre grusväg och två svarta katter jagade varandra över vägen som jag började ana att det kanske inte riktigt stod rätt till. Helt plötsligt körde jag fram mot en gård, och vägen GPS:en tyckte att jag skulle fortsätta på gick över gårdsplanen, var liten, smal och krokig och hade en skylt med texten privat väg. Jag hade inte så stort val mer än att vända och med den monotona rösten som bad mig göra en u-sväng ringade i öronen köra tillbaka till den lite större grusvägen. Där blev jag stående, villrådig och med dålig täckning på mobilen.

Då kom han, räddaren i nöden. En man som körde förbi mig på en fyrhjuling måste ha uppfattat min förvirring, han backade tillbaka, och den här gången stålsatte jag mig för att lyssna ordentligt. Och tänka sig när mannen på bred västgötska förklarade vägen så tog jag in vartenda ord, och inom 10 minuter var jag framme vid Årås kvarn. Där mötte Jan Holm mig med orden; det var inga problem att hitta hit ser jag, men varför kommer du från fel håll, det finns ju inga skyltar från det hållet.

Genuint masstillverkad

Jag besökte det stora möbelvaruhuset med gul och blå logga i helgen. Själv är jag inte särskilt förtjust i just denna plats. Jag får faktiskt utslag bara av att tänka på att gå och titta på möbler bland skrikande ungar och bråkande par. Jag får dessutom en viss ångest av alla de käcka utställningarna av små mysiga rum som jag aldrig någonsin kommer kunna uppnå i inredningsväg, det blockerar på något vis mitt annars så välutvecklade shoppingsinne.

Vi skulle köpa säng, bara det känns jobbigt. Det är något utelämnande med att behöva lägga sig ner mitt i folkvimlet och bli ombedd att försöka slappna av och ligga som man gör när man sover. Hur ska jag veta hur jag ligger när jag sover? Jag sover ju då. I vilket fall som helst skulle sängen inköpas, och vår svenska varuhusstolthet var platsen där det skulle ske.

Jag tog ett djupt andetag innan jag gick in i butiken, stålsatte mig och förberedde mig på de värsta scenarierna innan jag tog klivet in genom den stora entrén. Jag såg redan framför mig hur min sambo skulle propsa på en stenhård säng med limegrön sänggavel glatt påhejad av någon alldeles för duktig säljare. Men jag hade tur, inte många verkade så sugna på att tillbringa fredagskvällen på Ikea och vi var i stort sett ensamma. I synnerhet på sängavdelningen verkade försäljningen gå segt. Inte mindre än sju säljare satt i sängarna och bara väntade på att få hjälpa oss. Efter bara fem minuter hade vi valt varsin skön säng och enats om en gemensam bäddmadrass. Tio minuter senare var även en sänggavel och två matchande sängbord valda och vi kunde lugnt äta kyckling med bearnaisesås i varuhusets inte så lyxiga, men väl effektiva restaurang.

Väl hemma återstod den största utmaningen. Monteringen. Den här gången var det dessutom extra viktigt att den fungerade eftersom planen var att sova i sängen redan samma natt. Redan när vi med gemensamma krafter försökte öppna kartongen till sängen insåg jag att en kollektiv montering nog inte var att prata om, och jag valde istället att fokusera på sängbordet.

Aldrig har jag känt mig så händig som när jag la ut alla delar i rätt ordning och började skruva enligt manualens beskrivning. Det finns fler än en poäng med att Ikeas möbler kommer i en miljon bitar. Dels tar de ingen som helst plats varken på deras lager eller i vår bil, men något som jag faktiskt tror är den huvudsakliga anledningen till varuhusets kända plockepinn-koncept är känslan av att göra det själv. Att med mina bara händer skruva ihop mina nya möbler.

Jag skruvade i skruvar och bankade i träpluggar, och sakta växte ett bord fram under mina händer. Visserligen gjorde jag fel ett antal gånger och några svordomar östes väl över den lilla hjälplösa möbeln, men vad gjorde väl det. Hade allt gått som på räls hade jag ju inte varit hälften så nöjd med resultatet. Det var verkligen med ren viljestyrka och i mitt anletes svett som det lilla bordet växte fram under mina händer. Visserligen blev det några skruvar kvar när jag ansåg mig färdig, och lite skevt var det ju, men det är ju det som är charmen när man gör någonting själv. Det blir inte helt perfekt, men å andra sidan ligger det mycket jobb och kärlek bakom en möbel som man har gjort själv, den är inte sådär vanlig och masstillverkat utan genuin och handgjord allt efter Ikeas manualer.

Kunglig för en dag!

Så var ännu en av Sveriges prinsessor gifta. Under pompa och ståt vigdes de lyckliga tu och hela Sverige försattes ännu en gång i bröllopsyra.

Själv missade jag bröllopet, men jag såg nyhetssändningarna på kvällen och dessutom en halvtimme av reprisen dagen efter. Det räckte för att jag skulle få tilldelat mig mer detaljer än jag någonsin kommer veta om mitt eget bröllop. Klänningen recenserades gång på gång av olika kläd- och etikettskunniga experter och tyckare. Den jämfördes med drottningens klänning, kronprinsessans klänning, och de klänningar som bars av prinsessorna av Danmark, Norge och England. Vigselakten analyserades, och gästernas klädsel, ursprung, kavaljerer, längd och skostorlek utreddes. Jag tror inte att det finns någon gång som det är så okej att bedöma någon annans utseende som under ett kungligt bröllop.

Det var ett himla hallå runt detta bröllop som planerats under många år. Jag har lyssnat på radio, läst tidningar och sett på TV och några saker återkom man till gång på gång till; Bröllopet var relativt litet och intimt, det hölls i den mindre slottskyrkan istället för storkyrkan, Prinsessan själv hade varit med och valt dekorationer, kläder, och själva bröllopets utformning, till skillnad från systerns bröllop var det många vänner bjudna, och bröllopsklänningen var mycket modern med en djup (?) ringning i ryggen, dessutom hade hon valt en privat tiara. Men det som det pratades allra mest om var kyssen! Hur Chris O' Neal valde att inför alla människor på slottsgården köra en riktig långtradare till allmänhetens jubel.

Denna kyss skulle jag nog inte ha missat även om jag verkligen velat. Bara under den halvtimme jag tittade på reprisen visades den fyra gånger. Jag satt där i soffan och funderade på varför. Varför blev just den så uppmärksammad? Trots att det faktiskt knappast kan kallas litet så var det så man ville framställa bröllopet. Att ha en svindyr brudklänning designad av Valentino, att ha Peter Jöback sjungandes i kyrkan, att efter vigseln mötas av tusentals väntande innanför kravallstaket, att ha en kortege som stänger av halva Stockholm och en gästlista där konungar och andra mycket betydelsefulla personer från hela världen är inbjuden räknas alltså som en liten tillställning i kungligheternas värld. Eller är det vi som vill framställa det så?

Vi anser att Prinsessan Madeleine är en prinsessa av folket, någon som inte har samma distans till oss. Och vad kyssen anbelangar så var den bara ytterliggare ett bevis på att man även om man heter Bernadotte eller O' Neal i efternamn kan visa en avslappnad attityd till äktenskapet. Vi vanliga Kindsbor kan inte komma upp i en prinsesstatus, men när kungligheterna ger indikationer på att vara mänskliga greppar vi hungrigt efter dem. För att för en gång skull känna att vi ”jag och Madde” minsann är på samma nivå.

Vi låter oss inbillas att bröllopet var en liten och intim tillställning för själva få känna oss kungliga, om så bara för en liten stund.

Bränn den förbannade bollen!

Nu skulle jag faktiskt vilja påstå att sommaren är här på riktigt. Jag har några bra bevis på det.

1. Jag har fått ett extremt jobbigt myggbett under(?) foten
2. Jag har bränt mig på axlarna
3. I skrivande stund borde jag egentligen vara ute och klippa gräset
4. Helt plötsligt ska jag behöva utöva en massa sporter helt ofrivilligt.
   

Den sista punkten är helt klart den smärtsammaste. På sommaren kan man aldrig riktigt vara säker på om en fest, eller lite strandhäng, eller lite grill också innebär ett parti kubb, en match volleyboll eller i värsta fall brännboll.

”Brännboll är så bra för att det är en så oseriös sport som bara är på lek” säger förespråkarna. Jag vill inte verka negativ, men det finns faktiskt knappast någon sport som kan vara så ångestframkallande som just brännboll. Jag ska försöka förklara för er som faktiskt tillhör den grupp av människor som anser att brännboll är den mest lekfulla sporten i världen vad det är som gör att jag får en ångestklump i magen varje gång jag ser ett slagträ.

Egentligen börjar det redan innan spelet satt igång, då lagen ska väljas. Att välja lag är aldrig kul oavsett hur det görs. Det finns en risk att bli vald sist, och indirekt vara den som ingen vill ha. Vissa försöker gå runt denna ångestdel och låter slumpen avgöra lagen, men då tycker jag synd om dem som får mig i sitt lag. Jag vill direkt tala om hur kass jag faktiskt är så att de inte får en chock när de väl ser mig på plan. När lagen är valda är det dags att få beskedet om man ska börja inne eller ute.

Att vara ute har en fördel: man kan ställa sig ganska långt bak till sidan, dit nästan ingen slår. Dock blir det pinsamt om någon råkar slå snett och långt, då måste man jaga den där lilla lilla bollen som av någon anledning blir alldeles halkig när jag ska lyfta upp den.

Att vara inne är värre, visserligen är slagtillfällena ganska få. Men då har man å andra sidan allas blickar riktade på sig och här ökar pulsen rejält. Man har två alternativ; det runda eller det platta. Enligt oskriven regel måste man börja med att försöka ta det runda trät. Dock vet jag av erfarenhet att brännboll gör människor kaxiga och onda, så redan när jag missar första gången kommer någon skrika, ta kärringträt! Det är förnedrande på så många olika sätt att jag inte ens tänker gå in på det. Börjar man däremot med att ta det platta, då har man blottat strupen, och trots att jag nervöst brukar ropa; ”jag tar kärringträt för att jag är stolt över att vara en kärring” är det fruktansvärt förödmjukande att efter tre försök ge upp och ställa sig vid första konan. Det finns även en effekt som jag allt för ofta varit med om. När jag går fram för att slå är det precis som om utelaget på en given signal av en okänd kraft sugs fram mot mig. De flyttar sig nästan obemärkt närmre för att de vet att om jag lyckas slå iväg bollen, då hamnar den knappt bakom brännplattan.

Idag, dagen då denna krönika publiceras ska jag på fest. Den festen inleds med en brännbollsmatch. Jag vet hur det blir. Jag kommer inte träffa en boll, men jag kommer vara den som skriker flest förnedrande saker till mina motspelare.

Brännboll, spelet som bara är på lek gör mig nämligen till en extremt osäker människa med dålig attityd.