Nostalgi i Överlida

Jag hade gått till Mogaskolans uppehållsrum och köpt en biljett. Den första biljetten någonsin till ett dansställe långt från låg- och mellanstadiets skoldiscon. Jag skulle till ett riktigt diskotek och min mage var full med fjärilar. Lilla jag, en nybliven högstadieelev skulle äntligen få besöka stället alla pratade om.

Vi åkte buss till det som sas vara Västsveriges största diskotek. Jag hade nya jeans och ny ögonskugga och det var en bubblande pirrande stämning i bussätena. Vi skulle till Kullaberg! Denna mytomspunna byggnad i skogen där allt kunde hända, och jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Men så stannade bussen och alla trängdes för att försöka se ut genom rutorna, ryktet sa att det skulle finnas folk från andra högstadieskolor där. Vi kanske till och med skulle träffa Tranemobor... det kändes exotiskt!

Att dansa i mitten

Kön ringlade sig och jag skakade i min tunna jacka, mer på grund av nervositet än köld. Känslan när vi kom innanför dörrarna var storartad. De plyschklädda möblerna, speglarna, de undangömda hångelhörnorna, det stora dansgolvet och lukten av hamburgare och artificiell rök. Till en början var det lite glest på dansgolvet, men efter ett tag vågade sig fler upp och även jag började dansa. Lite tveksamt, hur gjorde man egentligen på ett riktigt disco. Var det någon som anordnade hela havet stormar som på discona i Hillaredskolans matsal? Så plötsligt som ur tomma intet bildades en stor ring och in i ringen vågade sig en kille som dansade breakdance. Alla klappade i händerna och tjoade och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle våga dansa i mitten av en sån ring.

Mer än ett vanligt dansställe

Efter att ha besökt krogen i skogen säkert en gång i månaden under hela högstadie- och gymnasietiden har jag många av mina bästa och även värsta minnen kopplade till den stora byggnaden där i Överlida. Sedan krogen stängde har vi, jag och mina kompisar ofta kommit att prata om dansstället som en del som gjorde vår uppväxt i skogen lite mindre isolerad. Och oavsett om man pratar med en 70- eller 20-åring så finns det alltid ett eller flera minnen kopplade till dansstället. Min mamma har varit där, min pappa har varit där, och generationer innan och efter dem var där. Alla inom en ganska stor radie kring Överlida vet vad Kullaberg är. Kullaberg är mer än ett vanligt dansställe, det har haft större betydelse än så för generationer av lantisar.

Fortfarande agiskt

Jag trodde att jag inte skulle få komma tillbaka till Kullaberg igen, men så igår fick jag chansen att komma dit. Fotbollsturneringen Skoj och Ploj hade sin fest där, och jag som inte bryr mig ett dyft om fotboll kände en extrem vilja att ändå vara med på festen. Väl på plats insåg jag att det är 10 år sedan jag besökte diskoteket där i skogen för första gången, och jag kan bara konstatera att magin fanns kvar. Bland plyschmöbler och artificiell rök återupplevde jag inte bara gamla minnen, jag stod  mitt i ringen och dansade. Det var inte snyggt, men det var härligt och av ren glädje.