I historiens vingslag

I skogen utanför Sexdrega ligger Stenkullen, där har jag vuxit upp. Men det är inte bara jag som har vuxit upp i det drygt 200 år gamla torpet, flera familjer har passerat i Stenkullens historia. När ett hus är så gammalt väcks det alltid en viss nyfikenhet för dessa människoöden. Då är det bra att det finns kyrkoböcker och sockenböcker där historien finns nedpräntad. Jag trillade över några av historiens människöden och kan inte låta bli att dela med mig av dessa här.

1857 bodde en man vid namn Johan Larsson på torpet. Utöver sina andra barn hade han en dotter som hette Emma Lovisa Johansdotter och en fosterdotter vid namn Alida Gustava Persdotter dessa två flickor var inte gamla när de båda den 20 september 1857 dog. Här sätts genast tankarna igång, vad hände med dessa två små flickor och hur kunde det komma sig att de båda gick bort samma dag? Kanske gick de igenom isen och drunknade? Men kyrkboken sa något annat; Rödsot! Rödsot som också kallas dysenteri är en mycket smittsam tarminfektion som skövlade många människoliv under 1800-talet. Denna dödsorsak upprepades inte mindre än 20 gånger samma år i Sexdrega socken och åtminstone 15 av dessa fall skedde under september och oktober. En epedemi hade dragit fram. Så där innanför de väggar där jag i total trygghet har vuxit upp låg en gång två små flickor i extrema magsmärtor och dog bara drygt 150 år tillbaka i tiden.

Johan Larssons familj växte trots denna tragedi, och på 1870-talet bodde man sju personer och en piga på Stenkullen. Detta är den största familj som har bott i det lilla huset utanför Sexdrega. Då var boytan 60 kvm idag är Stenkullen 170 kvm eftersom vi i min familj (tre personer, några katter och hundar) byggde ut för att slippa bo så trångt.

När man väl har börjat luska i dessa forna människors liv är det svårt att sluta. Några kilometer från Stenkullen låg Östbo, och i Sexdrega sockenbok kan man läsa hur änkemannen Johannes Andersson som bodde där var tvungen att efter ett beslut från sockenstämman lämna bort sin son. Sonen fick arbeta hos den som bjöd lägst, det handlade nämligen inte om att betala för arbetskraften utan att få betalt för att ta emot den.

Jag läser och både förundras, fascineras och förfäras över dessa historier. Framförallt tänker jag att det är en himla tur att så mycket har ändrats. Idag dör inte människor som flugor i epedemier och föräldrar behöver inte sälja sina barn för att ha råd att leva, 150 år är en skillnad på liv och död, lycka och olycka. Eller?

Smittsamma tarminfektioner råkar vara en av de största orsakerna till att barn i Afrika dör. De dör för att det inte finns några pengar till att köpa medicin. Vi vet att det förekommer barnhandel, där barn säljs av sina fattiga föräldrar och sen utnyttjas som barnsoldater och slavar. Det finns ställen i världen där levnadsstandarden är densamma som hos oss för 150 år sedan.

Det jag funderar över är hur det kommer se ut om 150 år. Kommer de utsatta i Afrikas framtida släktingar sitta och förundras, fascineras och förfäras över att den situation som rådde på 00-talet skiljer sig så markant från den verklighet de lever i? Kommer det bo en person på Stenkullen som i sin tur förundras, fascineras och förfäras över vilken primitiv situation jag och min familj levde i? Jag skulle bra gärna vilja veta, men tyvärr är det nog omöjligt. Dock hoppas jag på ett ja på båda mina frågor!