Och den ljusnande framtid är vår! Precis så skrek jag där på trappan den elfte juni förra året. Nu lite mer än ett år senare har ännu ett gäng studenter lämnat skolan bakom sig för att ta steget ut i vuxenvärlden.
Några veckor innan jag sprang ut så fick alla som skulle ta studenten samtidigt som jag göra en enkät. En där man skulle kryssa i en ruta från ett till fem beroende på hur väl påståendet stämde in på en själv. Jag satt där ganska hög på livet. Projektarbetet var inlämnat, betygen var satta och de allra flesta lektioner gick ut på att utvärdera. Att säga att jag var jäkligt trött på utvärderingar och enkäter var bara förnamnet, så därför var jag inte så noggrann när jag kryssade i rutorna.
Det som ändå fick det att knyta sig i magen var när påståendet ”du har planerat inför framtiden och har intentioner att följa dessa planer”dök upp. Fram tills den frågan uppenbarade sig så svart på vitt hade jag levt på uttrycket ”det ordnar sig”. Visst hade jag många gånger fått frågan om vad som skulle hända i framtiden. Det är ju en av standardfråga när man pratar med någon i 20-årsåldern. Men precis som alla i 20-årsåldern hade jag ett standardsvar som inte resulterade i några jobbiga förljdfrågor. Så jag log och sa, ”jag får se. Resa, jobba och plugga kanske. Only time can tell”. Jag kryssade i en trea på enkäten, och vet fortfarande inte vad det innebär. Det jag visste var att frågan hade satt igång mina tankar. Det snurrade minst sagt i min skalle.
Mina klasskompisar hade olika planer allesammans, några skulle börja plugga direkt. Andra hade sökt några kurser. Någon hade beställt en enkel biljett till Thailand någon skulle göra lumpen. Det var jobb, plugg och resor. Men alla verkade veta vad de ville, och det stressade mig kolossalt. Det som har slagit mig efteråt är att jag ju också gav sken av att veta vad jag ville, det var så man överlevde dagen.
Många hade pratat om att resa. Man skulle åka till Australien och hitta sig själv, eller kanske till någon av partyöarna runt medelhavet och arbeta som bartender eller reseledare. Det var det alla studenter drömde om. Men helt ärligt undrar jag om inte det var ännu ett av standardsvaren. Det var inte många som verkligen hade en grund för och idé bakom sina spontana framtidsdrömmar.
Jag hamnade efter ett tag och många arga mail till arbetsförmedlingen av någon outgrundlig anledning på STT som praktikant under tre månader. Och på något vis lyckades jag ju få in allt i mitt standardsvar. Jag jobbade, och jag reste (för någon från Sexdrega är det exotiskt så det förslår att åka till Tranemo), och trots att jag inte pluggade så lärde jag mig ofantligt mycket.
Att jag nu sitter och svarvar på en verkstad i Älvsered är också genom en ren slump. Men jag behövde ett jobb, och det var ett jobb som jag klarade av. Dessutom kan jag tala om att inte ens hälften av min vänner som verkade så säkra på vad de skulle göra följde sin dröm, för det dök upp andra stigar längs vägen som de ville prova på. Däremot är det ingen som sitter i ett hörn och rullar tummarna. Alla har på något vis hittat på något under året som har gett dem nya erfarenheter och ny kunskap.
Vad är det jag försöker förmedla nu då? Jo, för mig handlade det här året inte så mycket om att åka till Australien och hitta mig själv som att inse att livet är fullt av möjligheter, det gäller bara att se dem. Och framförallt att inte ha för stora krav. Någonstans måste man börja. Istället för att resa runt eller få mitt drömjobb direkt blev jag en samlare. Jag samlar på erfarenheter. För med erfarenheter och vilja kan man komma hur långt som helst, det är jag övertygad om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar