Det luktar skämt! (v.33 2011)

En vanlig tisdagseftermiddag tog jag bilen mellan Sexdrega och Holsljunga. Den minst sagt tråkiga vägen blev inte roligare av att det spöregnade, och humöret var inte direkt på topp. Allt var som vanligt längs vägen, och jag insåg först inte vad det var som fick mig att haja till. Inte förrän jag körde förbi en vägnummerskylt och insåg att det inte alls stod väg 154 längre. Enligt skyltarna så körde jag på väg 184. Jag blev lite fundersam över om mitt dåliga lokalsinne möjligen kunde ha fört mig ända till Skaratrakten utan att jag hade märkt det. Men omgivningen verkade väldigt bekant så slutsatsen jag drog var att jag helt enkelt hade blivit utsatt för ett practical joke. Visserligen ett lindrigt sådant, men ändå ett practical joke. Tråkigt nog för de som utförde skämtet fick de inte se mitt ansiktsuttryck när jag på allvar funderade över om jag utan att märka det hade styrt bilen så fel.

På den tveksamt tillförlitliga websidan wikipedia står som följer; Ett practical joke (ungefär bus eller spratt) kännetecknas av att en eller flera personer utsätts för ett skämt som är av mer praktisk natur än vanliga verbala skämt.

Jag tror att det krävs en viss typ av personlighet för att kunna utföra ett practical joke. Dels är det bra att vara uppfinningsrik, men framförallt krävs det mod. För antingen det handlar om att klistra fast mynt på gatan eller ställa en hink med vatten på någons dörr, så finns det alltid en liten risk att personen som utsätts för det lilla oskyldiga sprattet blir arg. Det luriga med ett practical joke är nämligen att man aldrig kan vara helt säker på hur personen eller personerna som utsätts för det ska reagera. Det kan egentligen sluta hur som helst. Förhoppningarna är självklart att förmedla glädje, men man kan inte bortse från det faktum att den förvånade och något blöta personen kan ilskna till där i sina drypande kläder.

Själv måste jag säga att de få gånger jag faktiskt har utsatts för ett practical joke har jag blivit förtjust. En gång fann jag mitt skåp i skolan fullkomligt igentejpat av plåster och när jag väl hade lyckats rycka upp skåpsdörren såg jag att hela skåpet var fullt med gamla urdruckna läskflaskor. Men den sura läsklukten och de klistriga märkena över hela mitt skåp till trots så måste jag ändå erkänna att jag var lite smickrad över att någon hade tagit sig tid att utföra det sprattet bara för min skull.

Men antingen den utsatta personen blir arg, smickrad, glad eller bara förvånad så verkar de riktiga practical joke-experterna vara villiga att betala priset mot att få planera och utföra sprattet. Eftersom planering och utförande är halva nöjet. Dessutom har de en riktigt bra historia att berätta på nästa fest, hur utgången än blir.

Sammanfattningsvis behöver alltså inte de personer som ligger bakom ändrandet av vägnumren på länsväg 154 känna att de har gjort sitt arbete förgäves. De har nämligen inte bara fått planera och utföra ett massivt practical joke, de har dessutom en historia som kommer betraktas som festens bästa i många år framöver. Tyvärr får de inte se minen på de Tyskar, Danskar, Skåningar eller Norrlänningar som förvirrat undrar hur de kunnat komma så fel på så kort tid. Men vem vet, kanske läser de den här krönikan och får på så sätt respons på sitt väl utförda arbete.