Jag är född mitt ute i skogen i Sexdrega. Och fastän jag har varit i några riktigt stora städer som Paris, Hamburg, Kiev och Stockholm såklart, så känner jag mig alltid lite bortkommen när jag kommer utanför 50-skyltarna. Det räcker faktiskt med att komma till Göteborg.
I helgen besökte jag denna världsmetropol och redan på tåget kände jag mig lite vilsen. Folk såg så världsvana ut med sina läsplattor och stora kaffekoppar.
På centralstationen blev det inte bättre. Jag var kaffesugen, men inte nog med att man ska behöva välja storlek på kaffet där en liten kopp är större än två vanliga, dessutom fanns det knappt att få tag på vanligt kaffe. Tydligen får man dessutom inte sätta sig ner och dricka kaffe längre, för några bord såg jag inte till. Så en bänk fick duga, men på något vis kände jag mig märkligt uttittad med min lilla kaffekopp och stora muffin.
När jag skulle korsa vägen för att ta mig till Nordstan stannade jag självklart och tittade åt båda hållen, precis som jag har lärt mig. Lite extra den här gången med tanke på att fanns spårvagnsräls i gatan. Det skulle jag inte ha gjort. Jag höll på att bli utknuffad i vägen, för att stå still är tydligen inte att tänka på i stan. Det är bara att gå och hoppas på det bästa. Tyvärr gällde det inte varje gång. För vid nästa övergångsställe visste jag hur jag skulle göra, trodde jag. Tills alla plötsligt stannade för spårvagnen och jag var tvungen att backa tillbaka. Lagom pinsamt när man försöker se världsvan ut.
Att vänligt lyfta handen till ett tack när bilarna stannade vid övergångsställena var tydligen fel det mer. Uttittad är bara förnamnet. Som att man är någon slags utomjording bara för att man försöker vara lite vänlig. Nä där är det i alla fall 1-0 till lantisarna. Vänlighet kan aldrig vara fel.
På kvällen kändes det som att ett besök på någon krog skulle passa bra, och ska man ut i Göteborg är det Avenyn som gäller. Kruxet var att jag och mitt sällskap inte riktigt hade koll på vart det låg och hur man skulle ta sig dit. Pinsamt med tanke på att Avenyn är ”the place to be” i Göteborg. Det är som att inte veta var Stureplan ligger i Stockholm eller var Kullaberg ligger i Överlida. Spårvagn var inte att tänka på, vi visste inte ens hur, var och när man skulle gå på den. Efter några misslyckade försök att få mobilens GPS-funktion att fungera fick vi göra som förr och titta på en karta. Jag hade lust att prata engelska för att slippa konstiga blickar, men tillslut hittade vi i alla fall Avenyn. Och nu var all vår kaxighet bortblåst.
Efter att ha vandrat gatan upp en gång och förkastat varenda krog för att vi trodde att vi inte skulle passa in tog vi ett viktigt beslut. Vi bestämde att det inte spelade någon roll vad andra tyckte och tänkte så länge vi hade kul. Och tänka sig, när vi lyfte huvudet så såg vi något som tidigare hade gått oss förbi. Överallt satt det människor som verkade precis lika bortkomna som vi, och dom verkade faktiskt ha riktigt kul ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar