Ett farväl

Ni vet när filmstjärnor ska ta emot något stort pris och ska hålla tacktal. De vill så gärna tacka alla de samarbetat med, men innan de ens hunnit med hälften är det någon orkester som börjar spela och deras ord dränks i sorl.

Jag är långt ifrån en filmstjärna, ändå kan jag sätta mig in i situationen. 3000 tecken räcker inte för det jag vill ha sagt i denna krönika. Som kommer bli den sista.

En stolt lantis

Jag började skriva krönikor för STT för över fem år sedan. Då hade jag precis tagit studenten, och jag kommer alltid vara tacksam mot STTs dåvarande ägare Sune Strand som vågade satsa på en ung tjej utan tidigare erfarenhet. Men han såg det problem som finns på landsbygden idag, att de unga flyr och kvar blir en väldigt homogen grupp med människor, vilket gör att utvecklingen stagnerar. Han ville bidra till en bättre kultur för ungdomar på sitt sätt och låta dem få en röst genom mig i STT. Ett ansvar som var tungt men ärofyllt att axla. Jag har stått på mig, flyttat från Sexdrega, till Holsljunga och nu Redslared och alltid varit en stolt lantis, även om det inte har varit lätt alla gånger.

Underhållande och utmanande

Jag har skrivit vardagsreflekterande men också mer debatterande och åsiktsgrundade texter. Det har aldrig varit min intention att alla ska hålla med mig i det jag skriver. Jag har skrivit för att underhålla, men också utmana åsikter och fenomen som finns djupt rotade i vårt samhälle. Och det är viktigt att komma ihåg att allt som har stått i mina krönikor kommer från mig, det är mina åsikter, det är därför det har funnits både namn och bild på mig. Att jag har haft möjlighet att uttrycka mig under epitetet ”de ungas röst i Kind” har gjort att jag har varit tvungen att hitta min egen stil, känsla och värdegrund. Därför har det varit väldigt utvecklande för mig att skriva alla dessa krönikor. Kanske och förhoppningsvis har jag även fått andra att tänka till emellanåt, om inte annat att dra på munnen en vanlig onsdagseftermiddag.

Från kladdkakor till amatörer

Jag har räknat ut att jag har skrivit ungefär 240 krönikor. Det är 768 000 tecken, vilket motsvarar ungefär den första boken i sagan om ringen-trilogin (inga övriga jämförelser, mina krönikor har ju trots allt handlat om andra saker än män med konstiga namn som går). Min första krönika handlade om hur min generation är som en kladdkaka, svårgreppbar och alldeles för mycket, men ändå helt underbar och min sista kom att handla om glädjen i att vara en glad amatör. Och jag tycker ändå att det sammanfattar det hela rätt bra. Jag är gärna en glad amatör som står upp för min generation.

Tack!

Jag vill avsluta denna sista krönika med att tacka alla som har funnits där och hjälpt mig. Tina Hjort Svensson som var den som lärde mig journalistyrket från början, Katarina Johansson och Ann-Sofie Wahlberg som har fortsatt det jobbet och alltid har uppmuntrat mig, Per-Ove Ståhlbrand som mer än en gång har räddat mig från pinsamma stavfel, tydligen så använder man till exempel inte en damsugare när man städar... Stefan Rylander som har varit Stefan och gjort sommarvikariatet till eviga diskussioner om påhittade ämnen, men också lärt mig allt jag kan om grafisk design. Och alla andra på STT som har gjort mitt första riktiga arbete till det bästa!

Ännu mera tack!

Jag vill också tacka mamma för att hon varje vecka har lyssnat på mina krönikor över telefon och för att hon varje vecka ha sagt, ”ja det är bra, skicka in det bara”. Och min sambo Mattias som många söndagskvällar har talat om för mig att jag är en mes om jag inte bara tar tag i mig själv och skriver något nu.

Sist men inte minst vill jag tacka alla fantastiska läsare. Ni som har kommit med glada tillrop men också kritiska åsikter. Ni som har kommit fram på ICA och ni som har gett mig möjlighet att tala, föreläsa och berätta om hur det är att vara Kindsbygdens unga röst.

Tack från djupet av mitt hjärta!

En glad amatör

Det sägs att om man övar på något i 10 000 timmar så blir man ett proffs, ingen medfödd begåvning behövs, bara övning. Mycket övning.

Med hjälp av miniräknaren lyckades jag räkna ut att det borde innebära att om man övar på någonting fyra timmar om dagen så kommer det ta 2500 dagar att bli proffs på något och det är nästan (miniräknaren igen) 7 år.

Inte en lysande karriär framför mig

Det betyder att jag som kanske övar klarinett i genomsnitt 2 timmar i veckan och har spelat sedan jag var 10 år och idag är 25 år hittills har spelat ca (miniräknaren..) 1600 timmar, säg 2000 för att det är lättare att räkna på. Det betyder alltså att jag har 8000 timmar kvar innan jag blir proffs, och ska jag fortsätta i samma tempo kommer det alltså dröja...60 år innan jag är proffs, då är jag alltså 85 år. Om jag överhuvudtaget lever då är nog ändå chanserna för att jag ska ha en lysande klarinettkarriär framför mig inte jättestora. Det känns ju deppigt, eller inte jättedeppigt, jag har väl egentligen aldrig tänkt arbeta som professionell klarinettist, men samtidigt är det ju alltid trevligt med valmöjligheter i livet.

För mycket fokus på prestation

Idag finns det en himla press på att man ska vara bäst. Man ska ha störst muskler, ta snyggast foton, ha mest välbetalt jobb, laga bäst mat, ha störst altan.. ja ni vet ju hur det är. Några av dessa saker kan man ju självklart köpa sig till om man har pengar till det, men det finns saker som man bara måste öva sig till. Musik är en sån grej, även sport och matlagning, men idag finns så mycket krav på att vara bäst att glädjen i det man gör på fritiden tenderar att försvinna.

En glad amatörkirurg

Jag medger att det finns tillfällen då det är nödvändigt att vara ett proffs. Jag känner till exempel inte för att lägga mig under kniven hos en glad amatörkirurg, eller flyga med en amatörpilot, men annars tycker jag att just ordet amatör har fått en alldeles för dålig klang. Man hör ofta folk säga.. ja..men jag är bara en amatör... Som om det vore något fel med det?! För det första är ju amatör ett ganska brett uttryck, det innebär att du har sysslat med något i allt från 1 till 9 999 timmar, och för det andra, vad spelar det för roll så länge aktiviteten gör något för dig?!

En som älskar

Ordet amatör kommer från latinets ”amare” som i substantivform blir ”amator” och betyder "en som älskar". Jag tror att vi alla måste påminna oss om det ibland, oavsett om du spelar ett instrument, utövar en sport, drejar, målar, fotar, lagar mat eller vad du nu älskar att göra på fritiden så behöver det inte leda till en förstastol i en symfoniorkester, en världscupsplats, en utställning på moderna museet eller en stjärna i Guide Michelin. Man kan göra något enbart för att man älskar det.

Kravlös kärlek

Jag är långt ifrån ett proffs på klarinett, och kommer förmodligen aldrig bli något heller, men när jag skapar musik tillsammans med de andra glada amatörerna i Svenljunga Symphonic Band så spelar det ingen roll överhuvudtaget för jag älskar det jag gör, och det är ju det som är det fantastiska i att vara en amatör. Man får älska något helt kravlöst!

Det farliga ”lika gärna”

Rätt ofta tänker jag att jag ska vara nyttig, avstå från godis och snabbmat och bara äta grönsaker typ. Rätt ofta går det åt skogen.

I teorin är jag dock jäkligt bra på att hålla nyttiga dieter. Innan jag har börjat så känns det verkligen inte alls svårt att leva nyttigt, och när jag klämmer i mig den där sista pizzan så känns ofta morgondagens nyttiga diet som dagens ursäkt för det onyttiga. Men sen kommer den där morgondagen, ofta en måndag, ni vet ju hur dieter fungerar, och helt plötsligt känns inte gårdagens onyttighet som ett tillräckligt starkt skäl för dagens nyttighet. Måndagar känns ofta långa och sega efter helgens roligheter och även om den startas med äggvita och selleri typ så kommer det vid tretiden kännas som en sjukt bra idé med choklad. Och det är där det stora problemet kommer, för om man då äter den där chokladbiten så är det kört.

Det sjukt starka skräpmatsmonstret

En chokladbit är egentligen inte speciellt farligt. Om det stannar vid en, men när jag väl har tillåtit mig själv att äta den där godisbiten så är det som om jag tas över av ett sjukt starkt skräpmatsmonster som ihärdigt viskar i mitt i öra ”nu har du ändå brutit din diet, nu kan du lika gärna fortsätta äta onyttigt”, och det här skräpmatsmonstret är så stort och starkt att de får min hälsoängel på andra axeln att helt tappa tron på sig själv.

Tappar all form av intelligens

Ni känner säkert igen fenomenet. Man lurar liksom sig själv att en liten godisbit ändå har förstört hela dieten och att man då lika gärna kan fortsätta trycka i sig onyttigheter. Det är ”lika gärna” som är det farliga här, de orden rättfärdigar alla andra onyttigheter som följer den första lilla chokladbiten. Jag kan bli så jäkla irriterad på detta fenomen. Jag anser mig själv vara hyfsat intelligent och ändå så tror jag i de stunderna på fullaste allvar att det inte gör någon skillnad om jag även äter pizza och dricker läsk eftersom chokladbiten redan har sabbat hela dieten.

Aldrig tvärt om

Men något som gör mig om möjligt ännu mer irriterad är att det aldrig fungerar på andra hållet. Det händer aldrig att jag börjar förmiddagen med en bulle för att sen äta sallad till lunch och då känna att jag ju då ”lika gärna” kan fortsätta äta grönsaker. Det finns liksom inget grönsaksmonster, utan det är den där fjantiga lilla ängeln som har ansvar för hela nyttighetsbiten, och hon är ju uppenbart totalt värdelös på sitt jobb.

Imorgon är en bättre dag

Men nu har jag ändå tänkt att jag ska jobba upp ängelns självförtroende. Jag tänker att om jag bara intalar mig själv tillräckligt hårt att en morot kan ha samma effekt som en chokladbit fast tvärtom så kommer jag tillslut vara en sån där som aldrig äter onyttigt, för jag vet att det finns sånna människor, jag har i alla fall sett dem på film! Faktiskt tänker jag börja redan nu, eller imorgon då, idag är det söndag och jag åt rostade mackor med sylt till frukost så den här dagen är ju liksom redan körd, förmodligen blir det pizza till kvällsmat, jag åt ändå hamburgare igår. Men imorgon, då ska jag bli en hälsosam människa med riktigt hög karaktär. Jag ska låta en morot leda mig till ett hälsosammare jag och jag ska bygga upp mitt nyttighetssjälvförtroende, jag ser verkligen fram emot morgondagen!

Stora fötter= stora skor

Ursäkta har du de här skorna i en storlek större?” Jag står med ett par vita sneakers i handen i skobutiken i centrala Göteborg. Expediten tar en snabb titt på skorna innan hon med ett beklagande leende svarar: ”tyvärr, detta är den största storleken vi har.”

Jag, som vid det här laget är ganska van vid detta svar gör en besviken min, tackar för mig och vänder mig om för att gå, när expediten harklar sig och säger med lite lägre röst: ”men de finns ju i den storleken i herrmodellen”. Jag känner hoppet tändas men måste ändå fråga ”okej, är det någon skillnad på dam- och herrmodellen?”. Expediten ser lite besvärad ut när hon svarar ”nä, det är exakt samma sko”. ”Okej”, säger jag och kan inte låta bli att fråga: ”hur kommer det sig då att ni har två olika modeller?” Nu ser expediten ut som om hon önskar att hon aldrig stoppat mig och svarar lite svävande: ”det står ju herr på kartongen”. Vid det här laget har jag tröttnat på denna nedvärderande syn på storfotade kvinnor och frågar med en suck ”men det står inte herr skrivit på själva skon då?” Varpå expediten som tydligen saknar all form av känsla för ironi lättad svarar ”nä det ska det inte göra, så du kan ju köpa dem och slänga kartongen..”.

Svårt att banta fötter

Det är alltså storlek 42 jag har på fötterna. Inte storlek 47 som det ibland kan kännas som när jag kliver in i en skobutik och ber om hjälp. Det är inte, och har aldrig varit en hemlighet att jag har stora fötter, och för mig har det egentligen aldrig varit ett problem. Är man tjock och inte trivs med det kan man ju gå ner i vikt, men du kan inte banta en stor fot, du får bara leva med det. Problemet ligger alltså inte hos mig, utan hos skobutikerna. Några skoaffärer har börjat ta in storlek 42 på damavdelningen, internet är också ett bra ställe för storfotade kvinnor, men det finns fortfarande en attityd som gör att expediterna viskar när de ska prata om vilken storlek mina fötter har. Andra ska försöka lite lättsamt rättfärdiga mina jättefötter, skoja om att ”jag ju i alla fall står stadigt på jorden”, eller ”ju måste kompensera att jag är lång med ett par stora fötter”. Det var inte roligt första gången och är inte roligt nu, dessutom är det sistnämnda inte ens sant, jag känner kvinnor på nästan 1.80 som har storlek 38 på fötterna.

Kombinationen av rött och rosa

En gång när jag skulle köpa löparskor på herravdelningen insisterade expediten på att jag skulle köpa ett par röda eftersom det i alla fall var lite ”tjejigt” till skillnad mot alla svarta och vita herrskor. När jag kom hem kände jag ändå att ett par svarta skor hade passat bättre till alla mina rosa träningskläder.

Stadigt på jorden

Jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta skor, det har ofta slutat med att jag har köpt för små skor och har således gått omkring med ont i fötterna i många år. Men senaste gången jag köpte skor bestämde jag mig för att sluta skämmas, jag gick med högburet huvud in på herravdelningen och en helt ny värld öppnade sig. Till skillnad från de urplockade damavdelningarna fanns nästan allt i min storlek på herravdelningen eftersom jag där drar den allra minsta storleken. Jag återvände hem igen med tre par nya skor. Att det står herr på mina skokartonger gör mig ingenting, det är sällan jag går klädd i själva kartongen oavsett. Dessutom står vi storfotade kvinnor stadigt på jorden!

Hatade idrottslektioner

Jag kommer inte ihåg min första idrottslektion, men jag mins mycket väl min sista. Det var på gymnasiet och jag har sällan varit så lycklig som när jag gick därifrån.

På SVT går det just nu en tv-serie som heter Gympaläraren. I den ska SVT:s nyfikna hälsofreak Kalle Zackari Wahlström hoppa in som gympalärare på sin gamla högstadieskola för att försöka få dem som hatar gympa att förstå vikten av att röra på sig.

Dålig och rädd

Den här serien har rört upp känslor hos mig. Jag var en av dem som avskydde idrotten över allt annat. Jag minns de dagar som vi hade idrott som dagar då jag hade en klump i magen hela dagen. På låg- och mellanstadiet gick idrotten oftast ut på att man skulle hoppa, kasta, rulla, kullerbytta och springa. Jag var inte bara extremt dålig på alla dessa grejer, jag var också rädd för allt från bollar till rep och plintar.

Att bara kunna

Men det var inte bara att jag var rädd och dålig, även hela ämnets uppbyggnad gjorde det svårt för mig. En av de konstigaste grejerna med idrott är att det är ett ämne man förväntas kunna redan från första början. Man ska veta hur man hoppar över en plint och spelar fotboll, så är det inte i något annat ämne. Ingen hade accepterat att matteläraren helt plötsligt delade ut ett multiplikationstest utan att någonsin talat om hur gångertabellen fungerade. Jag minns att jag fick en aha-upplevelse när jag började högstadiet och min nya idrottslärare visade mig att man faktiskt kunde komma över ribban i höjdhopp bara man hoppade på rätt fot.

En stämpel som satt kvar

Det kan göra mig lite arg såhär i efterhand att ingen tog sig tid att visa mig hur man faktiskt gjorde. Istället fick jag stämpeln som dålig i idrott redan i lågstadiet och den stämpeln lyckades jag aldrig tvätta av mig. Jag förstår de ungdomar som helt enkelt struntar i idrotten. Jag skolkade aldrig men jag var inte direkt närvarande heller, det finns väldigt många knep att ta till för att slippa delta.

Steget in i idrottshallen igen

För tre år sedan fick jag ett infall att utmana idrottshataren i mig, och jag anmälde mig till ett spinningpass i idrottshallen i Holsljunga. Det var i princip första gången jag satte min fot i en gympasal sedan jag tog studenten och jag var så fruktansvärt nervös. Bara lukten i hallen fick mig att vilja vända, men jag genomled passet och känslan när jag var klar var helt magisk. Jag hade för första gången någonsin gjort något jag var stolt över i en idrottshall. Jag fortsatte gå på spinningen och även box- och cirkelträning, och i höstas började jag gå på gym. Jag har hela tiden omgett mig med människor som vill förklara för mig hur man gör rätt och det har gjort att jag nu förstår hur härligt det är att röra på sig, att man kan få riktiga lyckokänslor av att lyfta tungt, hoppa högt och springa snabbt. Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till nioåriga Elin och fått henne att förstå det redan då.

Den här krönikan är ingen kritik mot skolidrotten, bara ett försök att få er andra som var bra på gympa att förstå hur det kändes för mig och framförallt vill jag förmedla att det finns hopp. Även vi som alltid blev valda sist kan bli intresserade av idrott, bara vi får instruktioner och respons och får vänja oss i vår egen takt.  

Först in, först ut!

Vi skulle bara ställa en snabb fråga, men det var ett kölappssystem och uppfostrade som vi är tog vi snällt en lapp och inväntade vår tur.

På byrån vi skulle köpa på IKEA stod det tydlig att man skulle kontakta personal vid köp. På vår lapp stod det nummer 41 och på den lilla skärmen ovanför våra huvuden sto det 38. Det var mycket folk och lite personal och tiden sniglade sig fram. Paret med nummer 39 verkade testa alla sängar som fanns i hela varuhuset. Det hade säkert gått 30 minuter när expediten äntligen skulle trycka fram vårt nummer på skärmen. Det var då en medelålders kvinna sprang fram och avbröt knapptryckningen. I handen på kvinnan fanns en kölapp, med nummer 46, men hon verkade inte riktigt ha förstått hur kölappssystemet fungerade för hon gick helt sonika före oss. Jag skrek inombords.

Positiv kunskap

Hade det inte varit för att min mor har förbjudit mig att vara bitter i mina krönikor skulle jag nu talat om vilken typiskt tant-i-övre-medelåldersbeteende detta var, men jag får väl lyssna på min närmsta tant i övre medelåldern och vara lite positiv, därför tänker jag med avstamp i denna kö-anekdot försöka förmedla lite snabb kunskap i köande. Kunskap är nämligen något positivt. Här följer såldes en positiv guide i tre lätta steg som utförligt beskriver hur man köar.

Hur man rent fysiskt köar

En kö är i sin rätta bemärkelse en rad med människor som står bakom varandra. Där är personen sist i raden också sist i kön och det är alltså efter denna person du bör ställa dig för att hamna på rätt plats i kön. I vissa fall kan det dock vara svårare att se vem som är först och vem som är sist, folk kan tyckas stå utspridda lite här och var. Då kan du med allra största säkerhet utgå från att det finns en kölappsautomat någonstans, när du lokaliserat denna och tagit en lapp behöver du inte ställa dig bakom någon, i kölappssituationer upplevs nämligen för närgånget köande som obehagligt, försök därför hitta en position där du kan se sifferskärmen men ändå står så långt ifrån alla andra som möjligt

Attityd till de andra köande

Bara för att ni står i samma kö är ni inte automatiskt bästa vänner. Det bästa är att aldrig söka kontakt med den före eller efter dig i kön. Dock finns här vissa undantag och alla dessa har med krogen att göra. I krogkön är det tillåtet att prata med alla, här kan även vissa andra köregler förbigås om någon är för full/ nykter/ tråkig, men dessa är överkurs. En tumregel är annars att ju trevligare saken du köar till är, desto mer okej är det att prata med de andra i kön. I toakön ska det med andra ord aldrig utbytas några fraser överhuvudtaget. Förutom om du är på krogen då, men det är som sagt överkurs.

Undantag från kösystemet

Vi återvänder till anekdoten i början och konstaterar att det faktiskt nästan aldrig finns några undantag (om du inte är på krogen då..) även om vissa människor verkar tro det. Ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet, hårfärg, prisklass på kläder, favoriträtt, bilmärke, etc, är aldrig en anledning att gå före någon i en kö. Står du med ett enda paket mjölk i handen bakom en person med full kundvagn kan du fråga om du får gå före, men blir svaret nekande är det bara att acceptera. En kö är en kö, och man går inte före varandra. Så är det bara!

NYA SUPERDIETEN!

”Så tappar du femton kilo på två dagar”, ”hon gick ner halva sin vikt se den häpnandsväckande förvandlingen”, ”Sara, 22, rasade i vikt med hjälp av detta enkla knep”, ”superbäret som hjälper dig nå målvikten”, ”fetman är ett minne blott, se hur peter, 32, gick ner 30 kilo på bara 4 månader”.

Löpsedlarna talar sitt tydliga språk. Fetma och övervikt är det värsta som kan hända en människa, och viktnedgång är det alla önskar sig. Inte nog med det ska det gå fort och enkelt, den stressade samtidsmänniskan har inte tid att gå på gym och handla grönsaker, hon vill kunna äta dessertost och dricka vin framför tv-serier varje dag och ändå ”rasa i vikt”. Därför trycker kvällstidningar upp dessa fånga löpsedlar i ansiktet på oss, och vi köper det uppenbarligen med hull och hår, annars skulle de förmodligen inte fortsätta.

Förvirrad och osäker

Ju fler artiklar jag läser om kost, motion och diet, desto mer förvirrad blir jag. Ska jag äta bara fett eller ska jag rikta in mig helt på protein? Är mjölk livsfarligt, eller livsviktigt? Är löpning skadligt eller ”en supermetod för att rasa i vikt”? Vilka är egentligen ”superråvarorna som får mig att nå min drömvikt” och är det värt att bli infertil för att bli snygg genom en raw food-diet?

Ett inte så super bär

Dieterna går emot varandra och trender blossar upp och blir oerhört populära i ena stunden för att helt förkastas i nästa. Senast igår läste jag om Acai-bäret om har hyllats som ett ”superbär” som ökar förbränningen. Runt om i Sverige har det lagts ned tusentals kronor på detta bär, för det är inte billigt att haka på den senaste diettrenden. Problemet är bara att det i dagarna kom ut en studie som påvisade att möss som matats med bäret inte bara lättare gick upp i vikt utan också drabbades av bland annat leverbesvär. Dietisterna säger att man ska satsa på det som funkar för en själv, men hur ska jag veta vad som funkar för mig när det finns hundratusentals alternativ?

Svaret på alla frågor!

Förvirrad och fast i hälsoträsket satt jag där framför melodifestivalen med handen i chipsskålen (en produkt vi alla kan vara överens om inte går in under kategorin ”supermat”) och så under mellanakten fick jag en uppenbarelse. Plötsligt hade jag svaret på alla mina frågor. Jag insåg att det finns en enkel väg att bli smal, snygg och sexig. På tv:n tillsammans med Hasse Andersson dansade en vacker violinist. Smal, självsäker, med fantastisk hållning och svallande hår. Och det slog mig att jag aldrig någonsin har sett en fet och ful violinist. Fiolen verkar automatiskt göra kvinnorna vackra, smala och som om det inte vore nog med det har de också alltid fantastisk hårkvalitét. Tänk på det själva, när såg ni senast en tjockis med stripigt hår som spelade fiol? Precis! Svaret på alla förvirrade dietfrågor är: fiol!

”Så fick Elin, 25 drömkroppen”

Jag kan redan se Aftonbladets svarta rubriker framför mig: Så fick Elin, 25 drömkroppen! Och Expressen kommer inte vara sena med att hoppa på med: ”superdieten som garanterar resultat”. Alla kommer skriva om violinistdieten och jag kommer inte bara bli smal, snygg och rik, jag kommer dessutom få långt tjockt hår och fantastisk hållning!